Månadsarkiv: maj 2015

Deutsche Treue

För någon tid sedan diskuterade man en nyutkommen Orwellbiografi och Orwells ”svek” mot sina gamla meningsfränder, men också de intellektuellas hopplösa fasthållande vid idéer som helt uppenbart svikit. Detta senare tema återkom när Eric Hobsbawm firade ett jubileum och man förundrades över hans livslånga orubbliga trohet mot kommunismen.

Jag kom då att tänka på Hannes.

Hannes mötte jag på sextiotalet i Hamburg. Han var plattysk, stor och grovt byggd och med en gammal knekts av krig och sprit härjade ansikte. Han skröt inte precis med det, men han dolde inte heller att han var nazist. Inte hade varit, utan fortfarande var, och inte en sådan som hade gått omkring med partimärke för karriärens skull, utan en i själ och hjärta övertygad nationalsocialist. Jag träffade honom i tjänsten; efter kriget försökte han att försörja sig som företagare, rätt valhänt för övrigt.

Vårt umgänge var korrekt och opersonligt, men efter en våt representationsmiddag hamnade vi bredvid varandra i samma soffa och jag kunde inte låta bli att fråga och undra. Hannes var ingen lycklig människa, han söp hårt och hade gjort så även denna kväll. Han tålde mycket och var inte synligt berusad med spriten hade lossat hans tunga och jag lyssnade med allt större förundran. Han hade varit med om saker och ting men han ångrade ingenting därför att han hade trott på det rätta och han var fortfarande – nu, tjugo år senare – trogen sin övertygelse.

Inga argument, inga fakta kunde rubba den. Jag kunde kanske förstå att man som tysk på trettiotalet låtit sig bländas och förföras av den Store Råttfångaren och hans löften och framgångar – då… Men i dag, med allt vi hade upplevt och visste nu? Hur kunde han?

”Det är något som du aldrig kan förstå,” sade han slutligen med betoning på du. ”Det finns något som heter deutsche Treue!”

Han var full, men han var inte så full och det här var något som kom från djupet.

Tro, trohet, trofasthet,… Deutsche Treue.

Det har skrivits märkligt litet om begreppet Treue som ju har varit en så viktig del av den tyska traditionen, eller det tyska ”väsen” som äldre författare gärna skrev. Ändå har tyskarna själva uppfattat Treue som ett omistligt och omhuldat drag i sin ”nationalkaraktär”, så viktigt att påminna om och framhäva som något genuint och speciellt tyskt, att det i hundrafemtio år omsjungits i nationalsången:

”Deutsche Frauen, deutsche Treue, deutscher Wein und deutscher Sang,/sollen in der Welt behalten ihren alten guten Klang.”

Man kan knappast på ett enkelt sätt översätta Treue med det svenska ”trohet”. Det som man i svenska menar med detta ord uttrycker inte riktigt det som Treue betydde för Hannes.

Man får gräva rätt djupt för att nå rötterna. Tyskarna själva åberopar gärna Tacitus som i sitt Germania beskriver de nordliga barbarerna i imperiets utkant som ett folk med enkla och rena seder och ställer dem som kontrast mot det dekadenta Rom. Dessa barbarer hade ju berett de oövervinneliga romerska legionerna ett par förfärliga nederlag, det mest svidande år 9 e. Kr. i den djupa Teutoburgerskogen, bara ett par generationer före Tacitus tid.

”På slagfältet är det vanhedrande för hövdingen att överträffas i mod och för hans medkämpar är det vanhedrande att inte visa samma mod som anföraren… Men en skamfläck av vanära som aldrig kan utplånas är att överleva honom och återvända från slaget utan honom… hövdingarna kämpar för seger, medkämparna för sin ledare.”

Så skrev Tacitus för nitton sekler sedan. Den högsta dygd han tillskriver de segerrika germanerna är just det som senare sammanfattades i begreppet Treue, obrottslig lojalitet och blind lydnad mot ledaren intill döden. Moralisten Tacitus framhäver – och antagligen överdriver – barbarernas hövdingatrohet som motsatsen till det intrigerande Rom, där svek, förtal, partipolitik, hovkupper och tyrannmord hörde till dagordningen.

Efter de tyska humanisternas återupptäckt av Tacitus började myten om de sedliga, tappra, ädla och hövdingatrogna germanerna växa fram. Den skulle senare, under romantiken och när den tyska nationalstaten sent omsider skapades, utvecklas till en veritabel germanomani och till en av grundvalarna för den rätt osäkra och senkomna tyska nationalkänslan. Det saknar inte intresse att bland alla de dygder som de fosterlandskära, flitiga, renliga, ordningsälskande, plikttrogna och fromma tyskarna kunde uppvisa valde Hoffmann von Fallersleben just Treue när han 1841 diktade ”Tysklandssången”.

Alltsedan feodalismen har Treue ingått i tyskarnas hederskodex, och det inte bara hos överklassen, eller som pliktuppfyllelse hos den adliga officerskåren (som givetvis svor trohetseden till kungen och kejsaren) utan också som en borgerlig ”tysk” dygd. Fallersleben själv var för övrigt ingen beundrare av feodalismen utan en liberal ande som gisslade de småborgerliga ”filistrarna”.

Den preussiska officerstraditionen, som överlevde kejsardömet och där ovillkorlig lojalitet mot överheten var kärnan i hederskodexen och en ordervägran otänkbar, övertogs med hull och hår av SS.  SS var ju nationalsocialisternas elitgarde som Himmler på sina ordensborgar förberedde för rollen som det nya Europas adel. Det valspråk man valde och etsade på sina dolkar blev också följdriktigt ”Meine Ehre heißt Treue”, lojalitet är min heder.

Under Weimarförfattningen svor officerarna och rekryterna i Reichswehr en trohetsed till staten, republiken, något som Hitler efter sitt makttillträde snabbt ändrade på. Hädanefter svors den militära eden åter igen till statschefen, numera presidenten och rikskanslern i en och samma person, Ledaren Adolf Hitler.

För österrikaren Hitler var det tyska Treue närmast ett skämt. Han var född plebej och till sin natur en centraleuropeisk bohem som avskydde borgerligheten och hatade överklassen, mer präglad av den wienska låtgåandan än den preussiska pliktkänslan. Han var också en pragmatiker och opportunist och i grund och botten trolös mot alla utom sig själv; några löjliga eder bekymrade honom personligen knappast. Den 30 januari 1933 svor han högtidligt trohet mot Weimarförfattningen, en ed som han gladeligen bröt inom några dagar. På slutet förrådde han även det tyska folket som han sade sig vilja göra stort. Ett folk som inte förmådde att uppnå den storhet han krävde förtjänade enligt Hitler att gå under tillsammans med honom.

Han både avskydde och beundrade de adliga preussiska officerarna och förstod att utnyttja deras pliktkänsla, deras fåfänga – och ibland även deras girighet – för sina syften. Han förstod deras psykologi, och att låta dem svära trohetseden till Ledarens egen person var ett smart drag som det snart skulle visa sig. Flera av Hitlers generaler och högre officerare begrep tidigt att hans politik skulle leda till en katastrof, och ett par av dem, von Beck och von Witzleben, började redan 1938 spinna planer på ett attentat för att avlägsna honom. Flera anslöt sig senare: von Kluge, von Mannstein, Halder, Fellgiebel, von Tresckow och andra, men dessa adliga herrar var urusla konspiratörer och när de äntligen 1943-44, efter mycken tvekan och flera uppskov, kom till skott, misslyckades alla deras attentatförsök. Den som är intresserad av Tredje rikets historia kan läsa om den militära oppositionen mot Hitler och om dess ledande figur, generalen Hans Paul Oster, i R. G. von Thun-Hohensteins bok Der Verschwörer (Deutscher Taschenbuch Verlag, 1984). Den är inte välskriven men en bitvis spännande läsning, och det som verkligen tar andan ur läsaren är hur dessa adliga och högborgerliga herrar i sina hemliga sammanträden, över fransk konjak och höljda i cigarrök, med stort allvar om och om diskuterade, inte hur de skulle ta livet av Hitler, utan det moraliska dilemmat huruvida det var förenligt med deras officersheder att göra myteri mot överheten och bryta trohetseden till statschefen.

Dessa sammansvurna var inga enkla stalldoftande lantjunkrar, utan kultiverade, oftast klassiskt bildade människor som borde ha hört talas om det berättigade i tyrannmord och som hade insett att kriget var förlorat och att det var nödvändigt att handla för att rädda deras älskade Tyskland från en total katastrof. Deras sublima moraliska skrupler förefaller oss skrämmande anakronistiska i ett århundrade då miljontals människor stupade och mördades, och ibland kan man inte undgå misstanke att det bakom allt tal om officersheder också kan ha dolt sig obeslutsamhet eller feghet. Men de flesta av dem saknade inte personligt mod och de hade ju satsat sina huvuden redan. Men soldateden och Treue, lojaliteten mot överheten, var utan tvekan ett allvarligt samvetsproblem för många av dem. Jag tror att deras fruktan att förlora sin officersheder var större än för galgen.

Men Eric Hobsbawm då och de av Orwell kritiserade vänsterintellektuella som varken svurit någon ed till fanan eller någonsin befunnit sig i en situation som krävde personligt mod och handling med livet som insats? Hur förklarar man deras Treue, deras desperata fasthållande vid bankrutta ideologier?

Till viss del finns förklaringen i Hobsbawms egen berättelse. Hobsbawm var uppfostrad i den tyska andan och det verkar som om han hela sitt liv förblivit tysk i själ och hjärta. Det kommunistparti han till sin död tillhörde var tidigare lika totalitärt och hade samma krav på obetingad lojalitet och orderlydnad som någonsin ställts av den preussiska armén eller Himmlers SS. Förunderligt nog tilltalas vissa människor – sociologen Adorno kallade dem ”auktoritära personligheter” – av just hierarkin och disciplinen i sådana organisationer. Psykoanalytikern Erich Fromm använde den kanske mer adekvata beteckningen ”auktoritetsbunden”, men båda termerna är korrekta, de återger bara två olika sidor av samma personlighetstyp. Adorno och Fromm tillhörde den s. k. Frankfurtskolan med bas i ett sociologiskt forskningsinstitut som efter Hitlers maktövertagande flyttades från Tyskland till New York. Där bedrevs undersökningar med syfte att förklara den våldsamma framväxten av fascismen och nazismen i Europa på trettiotalet. Forskarna i Frankfurtskolan var marxister, men Fromm var också freudian och en individorienterad sociolog som sökte grunden till samhällsförändringar i den enskilda människans personlighet. Han utvecklade en teori om den ”sociala karaktären”, en karaktärsstruktur som är gemensam för viss grupp och vilken, som alla personlighetsdrag, i huvudsak formas genom uppfostran. Den auktoritetsbundna människan skapas genom auktoritär, disciplinär och kärlekslös uppfostran och uppfostringsmetoderna i sin tur bestäms, enligt Fromm, av samhällets struktur. Den auktoritetsbundna människan är väl anpassad i det industriella och kapitalistiska samhället, säger han, ett modernt samhälle i vilket hon är fri från det feodala systemets och bondesamhällets band och restriktioner, men hon klarar inte den nya friheten, hon blir alienerad, en främling som tappat kontakten med sig själv. Fromm gav sin bok titeln Flykten från friheten (Escape from Freedom, 1941). För att fly det outhärdliga ansvaret som friheten för med sig utvecklar människan olika flyktmekanismer och en av dem är underkastelsen under en auktoritär organisation eller en karismatisk ledare.

För Fromm, Adorno och deras skola fanns det ingen tvekan om var den auktoritära personlighetstypen stod att finna. De fann den i Tyskland och i de nazistiska och fascistiska partierna runt om i världen. Så gjorde även Klaus Theweleit i sin stora undersökning (Mansfantasier, 1995). Den ”auktoritära människan” var en vedertagen typ under sextio- och sjuttiotalen – och då givetvis förekommande endast på högerkanten. Men redan på femtiotalet kunde kritiska psykologer visa att auktoritetsbundna människor drogs lika mycket till den dogmatiska vänstern och kommunistpartiets järnhårda partidisciplin. I dag är det uppenbart att den här antagna personlighetstypen utvecklades och trivdes lika bra – och kanske bättre – i den sovjetiska socialismen som i den nazistiska kapitalismen. Den moderna sociologin är något mera skeptisk och menar att Adornos och Fromms forskning möjligen är värdefullare som ett bidrag till förståelse av auktoritära tankemönster i vidare sammanhang än som beskrivning av en viss personlighetstyp.

Vare det sig nu handlar om tidigt förvärvade karaktärsdrag eller senare inlärda sätt att tänka och reagera, det utmärkande för människor som nazisten Hannes, Orwells vänsterintellektuella, Hobsbawm och deras likar överallt är att de förblir trogna sina övertygelser, trossatser, fördomar och vidskepelser till varje pris och i trots mot hela världen, i stort sett opåverkbara av fakta och erfarenheter. Jag har svårt att se något hedervärt eller respektbjudande i sådant förhållningssätt. Mig förefaller det snarare vara en extrem försvarsmekanism hos en svag och rigid personlighet som har investerat alldeles för mycket känslokapital och prestige i en idé eller en övertygelse och som är oförmögen att överge den och den grupp de tillhör utan att förlora fotfäste i tillvaron.

Trolöshet har i motsats till trohet en så förfärligt negativ klang. Men med tanke på Hannes, och de tyska generalerna föredrar jag Orwells, det kritiska förnuftets och det egna samvetets trolöshet framför det blinda tyska Treue.

Annonser

EU-medborgare

Jag är emot tiggeriet. Romskt eller annat, det kvittar. Det var naturligtvis aldrig avsikten med EU:s regler om fri rörlighet av varor och människor att vi skulle försörja Rumäniens fattiga.

Jag tycker tiggeriet är ett parasiterande sätt att försörja sig och ett oskick som borde förbjudas.

Men där sitter han. Dag efter dag, vecka efter vecka, punktlig som en klocka, inställer han sig och intar sin arbetsplats på exakt samma fläck vid ICA-entrén, precis där man måste passera med sin kundvagn, både in och ut.

Folk strömmar förbi hela dagen, från bilparkeringen med kassar med tomglas och tillbaka till sina bilar med ICA-kasar fulla med varor. Vi snubblar nästan över hans korslagda ben, men de flesta tittar rakt framför sig som om han inte fanns. Det är få som släpper in en slant i plastskålen. Äldre tanter mest. Själv gör jag som de flesta, vänder bort blicken, låtsas inte se honom, tål inte se eländet.

Men det är omöjligt att inte se. Han ser ut som en grå skräphög där han sitter på något slags dyna och kutar och huttrar i alla väder. Svart jacka, grå byxor på korslagda ben neddragna under kroppen, grå luva lågt över öronen och ner i pannan, jackkragen uppdragen över hakan, slitna joggingskor. Han håller framför sig en pappbit med något skrivet på, men jag orkar inte stanna och läsa.

Av det som syns av hans grågula ansikte är det omöjligt att se hur gammal han är. Han kunde vara fyrtio, men när han öppnar sin breda mun och visar en rad stora gula tänder med en vid glugg emellan, kunde han lika väl vara sextio. Ibland äter han sin lunch. Petar i sig något ur en liten halvöppnad konservburk. Tonfisk kanske.

Jag blir så förbannad varje gång jag ser honom. Vem fan tror han går med lösa slantar i fickan nu för tiden? Bara dom där gamla tanterna som har handlat ett mjölkpaket och sedan hindrar kön i kassan när dom letar i sin portmonnä efter enkronorna.  Man betalar väl med ett kort om man inte är helt antik, fem- eller tiokronan behöver man till kundvagnen eller parkeringen, fattar han inte det?

Han stör mig. Han passar inte in i bilden. Den fina ICA-entrén, högarna med vackert staplad frukt direkt efter ingången. Systembolaget bredvid med välfyllda hyllor som syns ända hit. En välordnad parkeringsplats med välskötta blanka bilar. Och så en grå hukande tiggare mitt i allt detta.

Det stör mig och jag måste bli kvitt det på något sätt. Jag tänker på det varje gång jag är på väg till ICA, det blir minst ett par gånger i veckan. För att inte tala om när jag skall på systemet. Så jag gör en liten förberedelse inne i affären och när jag går förbi honom tar jag snabbt fram ur fickan en hundralapp, sticker den åt honom och skyndar till bilen så fort jag kan.

Nu har jag gjort mitt. Får vara i fred nu.

Men ack nej. Nästa gång ger han mig ett brett smajl och visar sina gula naggar med det där hålet i mitten. Varje gång jag måste förbi smajlar och nickar han åt mig i tyst samförstånd, snart känner jag mig  som en hedersmedlem i klanen. Han böjer nacke och tackar med en ödmjuk gest med handen. Det är för jävligt, det klarar jag bara inte.

Jag har börjat handla på Lidls i stället. Fast där utanför sitter en annan EU-medborgare. Återstår Citygross. Men där sitter det två stycken.

70 år sedan – Epilog

Våren 1945 – En epilog

Våren 1945 var min generations stora, oförglömliga vår. Efter sex år av ockupation och krig, oändliga år för oss unga, långa år av halvsvält, fruktan och hat, men också av förväntan och väntan på det liv som skulle komma, det riktiga livet efter kriget. Nu svävade vi bland molnen, vi var som berusade av den ovana, efterlängtade friheten.

Men för några av oss dämpades glädjen när det förfärliga började tränga igenom och vi började förstå och tvingades att inse. Men det var svårt att ta till sig, att acceptera…

Min farmor Amalia hade kommit tillbaka från Theresienstadt och efter en tid också faster Irena från Slovakien dit hon hade flytt och där hon gömde sig hos en kusin. De levde i sitt gamla hus, värdshuset vid huvudgatan, men huset hade blivit illa skadat av tysk eller rysk beskjutning och de bodde i gårdshuset.

Vecka efter vecka väntade de och jag med dem och hoppades, men det kom inget livstecken från dem vi väntade på. Varken från min far, från Irenas man eller dotter Gertie, inte heller från släktingarna Redlich eller någon annan av släkten. Jag hade inte fått ett livstecken från pappa sedan han deporterats till Theresienstadt i september 1943. Vi frågade de få som hade återvänt, vi efterforskade hos myndigheterna men det enda vi fick veta var att de vid olika tillfällen hade transporterats till Auschwitz. Vi läste och hörde och visste vad som hade skett där, Auschwitz var det hemska ordet, helvetet, slutstationen utan återvändo.

Men vi hoppades ändå, dag efter dag, vecka efter vecka hoppades vi att ett under kunde ha skett, att kanske, kanske…Det var mot allt förnuft, sinnessjukt, men hoppet, även det mest vansinniga hoppet är svårast av allt att ge upp.

Bara en handfull judar hade kommit tillbaka och de två kvinnorna i Hodonín var ganska ensamma. Mamma och jag besökte dem ofta, farmor förargade sig över gamla judinnor ‘som bara gråter och gråter och inte gör något’, men själv sörjde hon mycket såväl min far som sitt barnbarn Gertie och alla de andra. Den enda goda nyheten kom från pappas yngre bror Béďa som äntligen hade nått sitt drömland Palestina efter sex års internering på Mauritius.

Men livet måste gå vidare…

Livet håller på att återvända. Vi sitter på det tidiga morgontåget på järnvägsstationen i Hodonín och väntar på att stinsen med den röda mössan och spaden skall dyka upp och vinka av oss. Men det dröjer. Man har lappat och reparerat och tågen har börjat rulla igen men bara det ena spåret är helt och vi måste vänta på ett mötande tåg. Så vi har tid att titta och fundera, stirra på den gula fasaden på stationshuset som är koppärrigt efter det amerikanska flyganfallet i november i fjol, eller om det kanske var ryssarnas katiusjaraketer i april, det kan kvitta nu, huvudsaken är att det är över. Bombkratrarna mellan spåren är fortfarande bara delvis igenfyllda och här och där sticker svarta rälser upp mot himlen som sotiga grisknorrar. På stickspåret intill står ett sönderskjutet lok och en lång rad utbrända godsvagnar, minnen av Mustangpiloternas övningar under den gångna vintern.

Kupén där jag sitter är fylld med folk, arbetare mest, på väg till jobbet. Äntligen kommer det väntade tåget, sceneriet förändras, stationshuset försvinner ur vår åsyn bakom en rad personvagnar som stannar på spåret intill.  Alla vänder sina ansikten mot fönstret och det blir tyst i kupén. Något liknande vi ser nu har vi aldrig sett. I tågfönstren mittemot oss trängs människor, eller snarare skepnader, hemska, knappt mänskliga varelser, klädda i förfärliga trasor och med hungerurgröpta ansikten. Judar. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå, det slår snabbt och hårt. Det är så han kanske såg ut, måste ha sett ut när… Kunde kanske han…? Nej, nej för Guds skull, nej, jag slår snabbt ifrån mig denna omöjliga, vansinniga tanke.

De är så nära att vi nästan kan röra vid varandras utsträckta händer och det är en skrämmande och frånstötande syn. De trängs i fönstren för att se på oss och de bara tittar och tittar på oss med halvöppna munnar och tomma ögon i svarta ögonhålor. Det är oändliga minuter och det är dödstyst i kupén. Vi kan inte slita ögonen från den spöklika synen tills den, eller är det kanske vi, sakta, sakta börjar röra sig och allt snabbare suddas ut. Mardrömmen viker. Där ute skiner solen och det är strålande vårmorgon igen. Jag känner hur trycket över bröstet släpper och jag andas ut.

Närmast fönstret sitter två kraftiga medelålders män, de ser ut som arbetare. Den ene, med en liten röd stjärna på kavajslaget, vänder sig till sin kamrat:

”Synd att Hitler inte har tagit kål på hela jävla patrasket”, säger han.

 Det är dödstyst i kupén. Ingen annan säger något. Inte jag heller.

Då kom Petrus ihåg Jesu ord, hur han hade sagt: »Förrän hanen gal, skall du tre gånger förneka mig.«

Jag hör hanen gala.

Och han gick ut och grät bitterligen.

(Matt. 26:75)

                            

 

70 år sedan (18)

Dagboksblad 18

10 maj 1945

I dag har vi firat segern och freden med en militärparad i Hodonín. Det var mycket folk ute på gator och torg och husfasaderna och fönstren är behängda med fanor och flaggor. Man flaggar mycket med röda fanor för att glädja befriarna men helst med vår älskade gamla tjeckoslovakiska röd-vit-blåa. Jag undrar varifrån man har fått tyget och hur man har hunnit sy så många flaggor. Eller har folk verkligen hållit de gamla gömda på vinden i sex år med risk att hamna i KZ för det?

Jag hade en bra utsiktsplats, vi stod på huvudgatan (den heter Benešgatan igen) utanför vårt kontor och nästan mittemot tribunen med alla medaljprydda ryska och rumänska generaler och andra dignitärer. Det var förbimarsch av ryska och rumänska trupper, idel infanterister. Ryssarna stampar och marscherar i tätt slutna led och nära inpå varandra, så tätt att truppen verkar som en enda vaggande kropp. Det gör ett imponerande intryck av styrka och kraft. Rumänerna däremot i sina grå vadmalsuniformer och benlindor ser ut som en äkta bondearmé. Till råga på allt råkade benlindan på en stackars infanterist lossna just framför tribunen och vippa som en glad orm efter honom. Det var nog synd om den arme soldaten.

För att fira freden och till befriarnas ära ordnade stan en soaré som hölls i Sokolhuset i eftermiddags. Ryktet om mina dolda talanger hade tydligen nått stadshuset så jag blev ombedd att producera en hyllningsadress till den ryske kommendanten. Jag fick bara ett dygn på mig, men jag jobbade hårt i flera timmar i går med tusch och vattenfärger och det blev en stilig folder prydd som sig numera bör med en lysande röd femuddig stjärna med hammare och skära i guld, allt omgivet av strålglans, segerkrans och sovjetiska och tjeckoslovakiska fanor. På den andra sidan Hodonínbornas hyllning till Röda armén för dess hjältemodiga kamp mot fascisterna och tack för befrielsen, allt vackert textat med kyrilliska bokstäver på en förhoppningsvis felfri ryska.

Sokols biografsalong var sprängfylld med folk och barn med honoratiores och ryska officerare på främsta stolsraden. Det hölls tal, borgmästaren harangerade kamrat översten och överräckte honom min adress, kören sjöng, rosettprydda flickor reciterade, en annan kör sjöng, någon annan talade och de ryska officerarna verkade mer och mer uttråkade. Översten sträckte på benen, gäspade, det var varmt i salen så han torkade sig i nacken med en näsduk och vek sedan ihop min fina adress till en solfjäder och fläktade sig med den i ansiktet. Jag undrar om han överhuvud hade öppnat den.

Otack är konstnärens lott.

70 år sedan (17)

Dagboksblad 17

9 maj 1945

Nu är kriget verkligen slut. Prag är befriat. I morse nådde äntligen Konjevs tanks Prags norra förstäder och för en stund sedan meddelade Pragradion att även Malinovskijs andra front, den som har passerat genom våra trakter, hunnit fram till Prag österifrån.

Vi andas ut, men det hela hängde på en skör tråd. Vad man kunde uppfatta av radion är att situationen var ibland totalt kaotisk och kritisk och det hela höll på att sluta med en fullständig katastrof och massaker. Rapporteringen i radion var ibland väldigt förvirrad och det är svårt att veta vad som verkligen pågick. Det har förts olika förhandlingar mellan den gamla protektoratregeringen och K. H. Frank om överlämnande av makten och mellan olika motståndsgrupper, med den tyska arméledningen om eldupphör och med Vlasovmilitären om villkoren för deras hjälp. Det verkar som om Vlasovryssarna räddade hela upproret, men plötsligt i går drog sig tillbaka och lämnade de våra i sticket.

Jag tyckte redan från början att det hela verkade märkligt. Att David och Smrkovský, våra kommunister som leder Nationalrådet, överhuvud gav sig in på förhandlingar med Vlasov tyder på att läget var förtvivlat, men ännu konstigare är att Vlasov kunde tro att den här omvändningen under galgen skulle kunna rädda honom från Stalins hämnd. Men det var väl så att båda sidorna var helt desperata och i behov av varandra, så de grep efter det lilla minsta och sista halmstrået.

Det är möjligt att upproret var nödvändigt men till vilket pris? Prag hade hittills klarat sig utan några krigsskador, men nu rapporteras det om en massa stupade och mördade av SS och stora skador på bebyggelsen, bl. a. har tyskarna skjutit sönder och bränt ner halva gamla rådhuset från 14-talet. Och till slut, för att förhindra en fullständig massaker och ytterligare förstörelse innan ryssarna hunnit fram, måste upprorsledningen ändå gå med på det tyskarna krävde från början, ett fritt uttåg västerut.

Så man kan verkligen undra vad man har vunnit med upproret. Men det är klart att vi är jublande glada att hela landet är fritt och tyskarna äntligen borta.

70 år sedan (16)

Dagboksblad 16

7 Maj 1945

Tyskarna har kapitulerat! Kriget är slut!

Men jag sitter som fastklistrad vid radion. Hos oss är kriget inte över. Det är uppror i Prag och Prags radio ropar på hjälp, så jag skriver ner allt jag hör. Tyskarna gör motstånd in i det sista, Schörner bryr sig inte om kapitulationen, de bombar och förstör. Läget verkar kritiskt, men det är svårt att riktigt få ett grepp om situationen.

Varför har man startat ett uppror så här i tolfte timmen? Tyskarna har gett upp på västfronten och de är på reträtt överallt, drar sig undan eller flyr för ryssarna. Upproret började redan den 5, spontant säger man, men egentligen på uppmaning av Nationalrådet att börja bilda nationalkommittéer överallt. När tjeckiska polisen försökte ta över Radiohuset blev det strid med tyska armén och nu bygger man barrikader och strider pågår för fullt över hela stan. I går satte tyskarna in SS, artilleri och flyg.

Men upproret verkar inte vara särskilt bra förberett eller organiserat, för nu klarar man sig tydligen inte utan hjälp. Tyskarna är fortfarande starka i och omkring Prag och Schörner har en hel armé som på väg dit.

 Det är hemskt påfrestande att bara sitta och lyssna till hur Pragradion, timme efter timme ropar och ber om vapen och om hjälp på ryska och engelska och att höra att ingen hjälp kommer. Konjevs armé har tagit Dresden redan i april men gjort stopp vid tjeckiska gränsen och väntar? Patton finns i Pilsen, en amerikansk patrull kom till Prag redan den 5 och deras tanks kunde vara där på ett par timmar, men amerikanerna får inte fortsätta sin framryckning av politiska skäl. Vi hoppas ändå att man låter dem göra det, annars är det för dj-gt.

Något positivt och märkvärdigt har ändå hänt. Vlasovs armé, ROA, som var stationerad några kilometer från Prag, vände i går kappan och anslöt sig till motståndet mot tyskarna! Nu kämpar dessa ryssar, som har artilleri och annat, sida vid sida med våra motståndsmän. De har stoppat tyskarna och slagit dem tillbaka i norra staden. Det är något som kan förändra hela situationen.

(ROA, Ryska befrielsearmén, bildades 1944 av ryska krigsfångar under ledning av den f.d. sovjetiske generalen Andrej Vlasov och kämpade vid tyskarnas sida både på öst- och västfronten. Vlasov tillfångatogs och avrättades i Sovjet 1946)

70 år sedan (15)

Dagboksblad 15

3 maj 1945

Nu har det varit lugnt i flera dagar och livet börjar fungera igen. Tåget går! Vårt kära lilla lok tuffar på med två eller tre vagnar som vanligt och visslar glatt före järnvägsövergången. Både styvfar och jag åker nu till jobbet igen. Det känns underbart att träffa Věra, Lubomír och de andra på byrån, men vi sitter mest och pratar. Själv har jag en del att berätta.

För i natt hände det något mycket obehagligt.

Jag hade somnat men vaknade av att jag hörde min mamma prata med någon genom köksfönstret. Utanför fönstret kunde jag i den varma majnatten skymta en grupp ryssar och av deras fyllesnack uppfattade jag att de ville ”köpa ett får eller en gris”. Vi försökte att bli av med dem och jag förklarade att i det lilla brukssamhället där vi bodde fanns det varken grisar eller får och att de enda ställen där sådana kreatur fanns var något av de två stora jordbruken i närheten. Men där åkte jag på en nit. OK, sade deras ledare och viftade med en stor blank pistol, då får du komma med och visa oss var. Jag kunde inte annat än att dra på mig shortsen och tröjan, klättra ut genom fönstret (vi vågade inte låsa upp dörren) och till min mors gränslösa förtvivlan följa med ryssarna.

De var fem stycken och de körde en Opel Kadett, så jag fick sitta i knäna på mannen bredvid chauffören. De körde med släckta lyktor och chauffören var så full att han somnade över ratten varje gång vi stannade. Vi körde över stock och sten till den närmaste gården, ett par kilometer längre bort mot byn. Deras chef satt bakom mig, han lade pistolen på min axel och sluddrade att om jag visade fel skulle han skjuta mig som en hund.

När vi kom till godset var den höga gårdsporten av järngaller låst. Det hjälpte inte att protestera, jag beordrades att klättra över porten och ryssarna följde efter. Jag bad till Gud att ingen i gården skulle vakna och känna igen mig som anförare för ett gäng ryska fribytare. Inne på gården var allt låst och tyst, de kraftiga stalldörrarna väl tillbommade och omöjliga att öppna, så här fanns inget att stjäla. Jag måste klättra över porten igen, vi återvände till bilen och färden fortsatte till det andra storjordbruket på andra sidan vårt samhälle, en ny skräckfärd med den fulle föraren vid ratten.

Väl framme lämnade vi bilen, ”chefen” höll mig vid axeln och jag måste visa vägen igen. Natten var så mörk att man såg bara ett par steg framför sig och när vi kom närmare gården hördes det plötsligt ur mörkret framför oss en rysk röst: ”Stoj!”, ”Halt!, och det omisskännliga metalljudet av slutstycket som spänns med ett klick. Jag kunde fortfarande inte se någon, men ”chefen” släppte mig, försvann i mörkret och jag hörde att ryssarna började prata med varandra. Vad jag förstod trodde vaktposten inte alls på hans historia utan sa ifrån att de ville stjäla, och det utspann sig en äkta rysk palaver, en förhandling mellan vaktposten och ”mina” ryssar.

Jag var trött, klockan var på småtimmarna så jag satte mig i gräset vid vägen tillsammans med den ryss som skulle vakta bilen och mig men som var lika trött som jag. Jag tjatade på honom att låta mig gå, att jag hade en lång arbetsdag framför mig, att jag inte kunde hjälpa dem mera… Till slut viftade han trött med handen och lät mig gå! Jag tackade och traskade hem den halvtimmes väg det tog. Jag känner fortfarande obehag när jag tänker på denna nattliga utflykt. Och stackars min mor, hon var fruktansvärt orolig under dessa timmar. Hon hade tårar i ögonen när jag kom hem.

Och vi som trodde att all fara var över. När jag berättade det här i dag på jobbet ville man knappt tro mig. Det kändes taskigt att bli misstrodd, men mina arbetskamrater och vänner i Hodonín hade själva inte upplevt något liknande.

70 år sedan (14)

Dagboksblad 14

29 april 1945

Vi är i slutet av april och kriget går också mot sitt slut. Det är lugnare på nätterna, av Röda armén är det kvar bara ett par små avdelningar som bevakar de två stora jordbruken i närheten.

Men vi är fortfarande ganska isolerade från omvärlden, telefonen fungerar inte och varken buss eller tåg går, så enda sättet att komma till Hodonín är att gå – eller att cykla. Det har inte synts några ryska fordon på flera dar, det är bara rumänerna med sina hästforor som drar förbi ibland och de verkar ganska oförargliga. Jag har hittat en rumänsk parlör där jag lär mig några fraser och upptäcker att rumänskan är en lustig men intressant blandning av romanska och slaviska språk.

Så vi har plockat fram och satt ihop vår gömda cykel och i dag vågade jag mig ut på landsvägen för att kolla läget i stan. Den lilla gamla judinnan som är gift med bergsingenjör Navrátil och lyckligt överlevt ockupationen ville följa med för att se hur det har gått  med deras skadade villa. Det var ovant att cykla igen, men det gick bra. Hon satt på cykelstången och jag styrde och trampade. Hon är över sextio men lätt som en fågel och tuff och orädd som en katt. Vi cyklade de knappt tio kilometrarna till Hodonín och mötte bara en militär lastbil med rumänska soldater på. Det är först nu, när man kommer ut på landsvägen som man ser hur kriget gick till. Spår efter striderna syns längs hela vägen, sönderskjutna och sönderbrända fordon, rester av diverse utrustning, högar med artilleriets krutladdningar och massa annat skrot. Men värst är det med skogen närmast vägen, under långa sträckor är granarna som nedsågade snett nerifrån vägbanan och uppåt – ett resultat av de ryska flygplanens kulspruteeld mot tyskarnas vägtransporter.

I dag tittade jag närmare på stan och såg en hel del skador. Vi cyklade till Navrátils villa, jag hade sett den tidigare, och det var ingen vacker syn. Det är, eller var, en vacker funkisvilla i två våningar i hörnet av  Brandl- och Havlíčekgatan. När de amerikanska B-17-orna kom var familjen Navrátil hemma, den pensionerade bergsingenjören, frun och deras vuxne son. Vid flyglarmet gick de ner i källaren, men när bomberna började falla i närheten, klarade de inte dånet och skakningarna, sprang upp och ut i trädgården. En bomb detonerade så nära att sonen kastades över till granntomten, men han klarade sig med bara en bruten tumme och mindre skråmor. Föräldrarna och huset var oskadda. När flygräden var över och grannar började samlas ute på gatan och lyckönska varandra detonerade en tidsinställd bomb under villan. Nu är ena hörnet helt borta, man ser rakt in i huset, valvet, golvet i andra våningen hänger som ett lakan och där inne, längst i ett hörn, står fortfarande den svarta flygeln, till synes oskadd.

Livet börjar återvända och några affärer var redan öppna. Jag träffade Lubomír Rohan och undrade när vi skulle börja jobba, men med tanke på trafiken får jag lov att vänta tills tåget går igen.

Det talas mycket om ryssarnas framfart bland våra kvinnor, men bara man och man emellan. Allt sådant är tabu och förtigs, Röda Arméns rykte är sakrosankt. De drabbade flickorna själva berättar givetvis inte gärna annat än för sina allra närmaste.  Jag känner till minst ett autentiskt fall i min bekantskapskrets. Jiřina, en söt musikstuderande och fästmö till en av mina kamrater, blev våldtagen av två ryssar. De våldtog henne omväxlande i källaren i föräldrarnas villa. En av dem höll pistolen mot föräldrarna som fick se på. Hon hade tur och fick inga svårare men av händelsen så vitt jag vet, men det finns andra som har fått det.

Vår resa hem gick bra.

70 år sedan (13)

Dagboksblad 13

26 april 1945

Det är fortfarande inte mycket som fungerar. Men det viktigaste är att vi har överlevt, att vi är fria och att livet – det riktiga livet som vi så länge har längtat efter  – äntligen kan börja. Tack och lov har elektriciteten från gruvans elverk fungerat hela tiden och vi har kunnat lyssna på radio, mest på BBC och Moskva, så vi vet vad som händer och hur fronten förflyttar sig. Nu står ryssarna redan i utkanten av Brno som faller snart. Tyskarna retirerar hela tiden så det är inte mycket kvar av deras tusenåriga rike, men de försvarar sig fortfarande här i Protektoratet som är deras sista ”Festung”. Schörner är en riktig landsknekt och vi hör i radion om hans härjningar. Hoppas bara det inte blir en slutstrid om Prag.

Men vi vet ingenting om hur våra släktingar och vänner i Hodonín mår, och mor är orolig för hur det har gått för hennes systrar. Telefonledningarna har varit avbrutna i ett par veckor och vårt lilla tåg har inte börjat gå ännu. Så i dag gav jag mig i väg till Hodonín. Jag har fortfarande ont i höften men jag ville inte riskera cykeln, så jag vandrar till fots som vanligt och valde att gå skogsstigen där chansen att möta ryssarna är minst. Våren är underbar, solen skiner dag efter dag och sandstigen som går genom de vårgröna akaciedungarna och tallskogen är ganska skön att gå på. Här och där stötte jag på tyskarnas övergivna stridsgropar i sandmarken, men det var en underbar vårmorgon, ljus frid vilade över landskapet och kriget var som bortblåst. Jag kände mig fri och lättad och glad i sinnet.

Men så helt oförmodat, när jag kom ur tallskogen till en tät akaciedunge och en liten glänta, snubblade jag nästan över två döda tyskar. De låg båda med fötterna mot en krevadgrop i den sandiga jorden som inte var större än ett tvättfat. Den enes ansikte var till hälften borta, den andres syntes inte, de var redan plundrade, utan stövlar, jag såg inga vapen, jackorna var uppknäppta och deras personliga papper låg spridda omkring. Hade de träffats av en granat? Jag blev så överrumplad att jag inte hann tänka mycket, jag kände bara ett stort obehag när jag måste stiga över de döda kropparna. Jag hade bråttom att komma därifrån och jag fortsatte snabbt vidare på den upptrampade stigen.

Hodonín har fått en del nya sår, men det jag såg var inte så illa som efter bombräden i november förra året.  Nu var det mest skador av ryssarnas katiusjor. En raket har träffat Mayers värdshus vid huvudgatan och huset verkar vara ganska illa skadat. Men med mostrarna och vännerna är allt väl, de har klarat sig utan men och har inte alls samma dystra erfarenhet av ryssarnas framfart som vi på landet. Hos min chef Rohan bor det en rysk kapten Katjergin, en lustig typ. Röda armén finns kvar i kasernerna, men jag såg bara ett par officerare i en jeep och en kvinnlig trafikpolis som stod mitt i vägkorsningen vid länsstyrelsen. Hon hade den obligatoriska röda baskern, k-pisten dinglande på ryggen och dirigerade med stor beslutsamhet den obefintliga trafiken med sina två flaggor.

Det blev mörkt innan jag skulle hem igen och jag funderade ett tag om jag skulle välja samma väg. Jag gjorde det, rädslan för att möta levande ryssar var större än att träffa på de döda tyskarna igen. När jag kom till gläntan var liken borta, städpatrullen hade varit framme, men stället kändes kusligt. Jag stannade, och av respekt för de döda, och kanske också som en besvärjelse och för att övertyga mig själv att jag inte gav efter för rädslan, stod jag där en stund under den stjärnströdda himlen och bad en bön.

Nu efteråt tycker jag att jag var väldigt dum och ryser när jag tänker på det som hände i morse. Det måste ha varit en mina de två tyskarna hade trampat på och det kunde finnas fler minor nedgrävda på stigen. Jag riktigt skäms när jag tänker på hur tanklös jag var och vilken tur jag hade. Kanske räddade de två tyskarna mitt liv.

70 år sedan (12)

Dagboksblad 12

25 april 1945

I går orkade jag inte skriva något. Den unge ”doktorn” kom först på eftermiddagen och gav mig några gula tabletter, det var allt han kunde göra. Han har mycket att göra och ont om medicin, så han är sparsam med den. Jag har haft en besvärlig natt och är fortfarande rätt utmattad och dålig, dessutom har jag fått ont i ena höften, jag tror det är sviterna efter de kalla tältövernattningarna. Men i dag har jag i alla fall inte haft något blod i avföringen, förhoppningsvis är det de två gula tabletterna som verkar, och jag kom upp på eftermiddagen. Fast jag har så ont i höften att jag måste gå med käpp. Det är bra på sätt och vis därför att ryssarna har börjat rekvirera folk till olika röjningsarbeten igen.

Det har varit lugnt ett par dagar, ryssarna kommer och går, men det verkar som om kriget var över för vår del. Grannarnas radio har klarat befrielsen så vi kan hålla reda på hur kriget går. Moskva rapporterar med segerfanfarer för varje erövrad by och vi vet att fronten närmar sig Brno, som kommer att falla vilken dag som helst. Men tyskarna bjuder fortfarande motstånd och det pågår regelrätta pansarslag inte så långt borta från oss.

Alla är nu uppe på dagarna, men kvinnor och barn sover fortfarande i den fuktiga källaren, både för säkerhets och för ryssarnas skull. I dag när vi satt och åt i köket, hördes det plötsligt en kraftig smäll, en explosion, ganska nära, och efter en kort stund nästa, och en till. Jag sprang ut och såg att det rykte i trädgården bakom åkarvillan. Därifrån kom nästa smäll. Jag gick försiktigt bakom villan och buskaget och såg: Där stod en rysk infanterist och runt honom en skock ungar. Vid hans fötter låg en hög tyska handgranater. Han tog en av dem, drog i snöret i det långa träskaftet och kastade granaten 20-30 meter där den detonerade med en härlig smäll och åkerjorden sprutade och rök. Ungarna skrattade och hade underbart roligt.  Men nu började mammorna komma springande, släpa i väg barnen och skälla på den arme Ivan. Han ruskade bara på huvudet och skrattade och menade att dessa leksaker var komplett ofarliga, ”det skulle möjligen vara att skaftet skulle slå någon i huvudet”, menade han.

Tichýs bistre kommunistmajor och hans stab har nu gett sig av och vi får klara oss utan beskydd. Vi håller alltid reda på var det finns ryska officerare i närheten för att kunna slå larm och söka hjälp. Det är helt lugnt nu, endast om nätterna kommer det ibland ett eller annat tyskt plan som stör nattron. Allt börjar återgå till det normala, även klassgränserna börjar återupprättas, åtminstone ovan jord. Där nere i källaren sover fortfarande barnen och kvinnorna huller om buller utan hänsyn till samhällsställning.

Hos Tichýs var de så glada för att deras ryssar har dragit vidare att de firade med en herrafton med kortspel och likör. Det var ingenjör Tichý och hans utbombade tillfälligt inneboende kollega Navrátil från Hodonín med sin gamla och fula judiska fru som inte behöver gömma sig längre och inte behöver vara rädd för ryssar heller, och herr Stejskal som bor ovanpå oss. De spelade bridge. Närmare midnatt blev de störda av bultande på dörren och när de dumt nog öppnade, trängde sig in tre ryska soldater. De är beväpnade, deras chef, en sergeant, viftade med pistolen och sade att de letade efter en förrymd tysk fånge och att de skulle genomsöka huset. De tittade flyktigt genom våningen och gick sedan alla tre ner i källaren. Jag hade vaknat av larmet och stod nu tillsammans med de andra männen vid källardörren. En av ryssarna kom upp igen, ställde sig vid trappan och med en pistol i handen höll de våldsamt upprörda männen kvar där uppe. I källaren fanns deras fruar och barn. Det dröjde inte länge förrän fru Stejskalová, röd i ansiktet och till synes väldigt upprörd, kom springande uppför källartrappan och fortsatte vidare in i sin våning en trappa upp. Efter henne kom de båda ryssarna, en av dem bärande på Stejskals cykel. De beordrade någon av männen att pumpa upp cykeln, en av dem satte sig på den och de försvann genom bakdörren ut i trädgården och nattmörkret.

Vad hade hänt där nere?  De båda ryssarna gick runt, lyste med en ficklampa och tittade noga på de sovande och yrvakna barnen och kvinnorna. De fastnade för den rosenkindade och mulliga fru Stejskalová, en dam i fyrtioårsåldern. De gick runt och drog täcken över barnens ansikten, varefter en av dem gick lös på kvinnan. Enligt vad hon sedan berättade för min mor, lyckades han inte något vidare. Han var kraftigt berusad och när han stötte på ett oväntat hinder – hennes trosor – antagligen en ovanlig lyxartikel i hans hemtrakter, stupade han där i sin upphetsning och fick dra sig tillbaka med skammen. Så sade hon i alla fall. Honi soit qui mal y pense. Hon hade tur som klarade sig med blotta förskräckelsen, utan någon fysisk skada eller sjukdom.

Ryssarna fick ändå cykeln.

En tragikomisk historia kanske, men den upplevdes inte så av oss just då. Det var inte roligt, särskilt inte för grannarna som hade sina hustrur där nere, att stå där fullkomligt maktlös och bara se på.