Månadsarkiv: februari 2016

Adonis om islam

Den syriske poeten Adonis har fått staden Osnabrücks ”Erich Maria Remarques fredspris”. I en intervju i tidningen Die Welt den 17 februari talar han om islam och om arabvärlden. Här de viktigaste av hans tankar:

Die Welt: Ni säger att den arabiska världen är sjuk. Vad är er diagnos?

Adonis: Den är uppbyggd på ett totalitärt system. Religionen dikterar allt: Hur man springer, hur man går på toa, hur man skall älska varandra…

Die Welt: En modern islam är alltså inte möjlig?

Adonis: En religion går inte att reformera. Reformerar man den så skiljer man sig från den. En modern islam är därför inte möjlig, däremot moderna muslimer. Utan en skilsmässa mellan religion och stat blir det ingen demokrati, ingen jämlikhet för kvinnor. Då har vi ett teokratiskt system kvar. Så kommer det att sluta. Teokratierna i Mellanöstern upprätthålls tillsammans med väst.

Jag är ett slags syndabock. Jag har kritiserat den arabiska kulturen och den arabiska politiken sedan 1975 och kan bara säga: araberna är slut.

Därmed menar jag att araberna inte är en kreativ kraft mer. Islam bidrar inte till ett intellektuellt liv, den väcker ingen diskussion. Den ger inga impulser längre. Den alstrar inget tänkande, ingen konst, ingen vetenskap, ingen vision som skulle kunna förändra världen. Det är en upprepning som är ett tecken på dess slut. Som en kvantitet kommer araberna att existera vidare, men de kommer inte att göra världen kvalitativt bättre eller mänskligare.

Die Welt: Är det inte arabvärlden som förstör sig själv?

Adonis: Nej, det är väst tillsammans med arabiska fundamentalister.

DN fortsätter att vilseleda

DN fortsätter med sin desinformation om brottsligheten på flyktingförläggningar. I en omstuvad äldre artikel med rubrik ”En procent av alla brott kopplade till flyktingar” upprepar Stefan Lisinski (20.2) sina felaktiga påståenden.

Han blandar bort korten ordentligt. Han talar om ”3 287 brott kopplade till asylsökande under tiden 11.11 2015 – 31.1.2016 med totalt 245 726 anmälningar i polisens RAR-register”

Det existerar inget RAR-register hos polisen. RAR står för ”rationell anmälningsrutin” och är ett system där kriminalbrott och händelser – ej trafikbrott – skrivs in. Det är ett slags databaserat diarium som alla poliser har tillgång till via sin dator. Den polis som upprättar anmälan sätter själv koden för brottsrubricering, anmälan går vidare till en förunder-sökningsledare och hamnar sedan i det s.k. STORM-registret som jag redogjort för i tidigare artiklar.

Sedan oktober 2015 för polisen ett register över insatser vid bland annat flyktingboenden. Händelserna har rapporterats i en särskild kod, R291, som inte offentliggjorts. Det som är nytt är att den nationella särskilda polisinsatsen Alma är avvecklad och att polisen nu sent omsider har bestämt sig att publicera siffror som gäller den här speciella insatsen. Så här skriver polisen:

 – Migrantsituationen ställer fortsatt höga krav på polisen. Den särskilda händelsen ”Alma” som polisen haft sedan i höstas övergår nu till ordinarie polisverksamhet. Arbetet kopplat till migranter har blivit en del av den nya vardagen. – Det som vi initialt bedömde som en extraordinär situation har blivit vår nya verklighet. Att den särskilda händelsen nu avslutas gör inte att vi ser mindre allvarligt på det här, säger Patrik Engström, chef för nationella gränspolissektionen.

Antalet händelserapporter, HR, kopplade till relationskod 291 under perioden 16 oktober 2015 till 17 februari 2016 var 5645. Totalt antal HR med prio 1-4 under motsvarande period var 556 439. Det är de här uppgifterna som får DN att dra den slutsatsen att bara 1% av alla brott kan kopplas till flyktingar. Att det är en orimlig bedömning framgår av mina tidigare artiklar.

Under den period som polisen nu granskat manuellt (11 november 2015 till 31 januari 2016) anmäldes 831 misshandelsfall samt 484 fall av hot och ofredanden på de kring 420 tillfälliga asylboenden med ca 56 000 personer.

Lisinski citerar polischefen Stefan Hector som varit ansvarig för projektet men uppger inte de tidigare sekretessbelagda siffrorna. Han säger mycket riktigt att det av materialet inte går att dra några exakta slutsatser, men rubriken över artikeln upplyser ändå att exakt en procent av alla brott kan tillskrivas flyktingar. Hur vill man ha det?

Utan att vara exakt kan man ändå kunna göra en viss bedömning. Under 2014 (det år vi har en fullständig Brå-statistik för) utsattes 859 av 100 000 svenskar för misshandel och grov misshandel. När de uppgivna misshandelsfallen för asylboende omräknas till helt år blir motsvarande siffra ca 6 600/100 000. För hot och ofredande blir samma siffror 1 119/100 000 för svenskar och 3 850/100 000 för asylanter.

Självklart skall man ta hänsyn till att flyktingar med svåra upplevelser som bor hopträngda i tillfälliga förläggningar utsätts för helt andra påfrestningar än vi som bor i våra hem. Men det ger inte DN rätt att på ett grovt sätt försöka vilseleda läsarna.

Islams judeofobi

Rubriken över en kulturartikel i DN förkunnar att det var nazisterna som byggde upp judehatet i Mellanöstern. I artikeln skriver Ola Larsmo om djupt rotad antisemitism och då kan jag åtminstone till en viss del hålla med honom. Vad han inte tycks veta och inte skriver om är att judehatet, judeofobin är mycket äldre och har mycket djupare rötter i de muslimska länderna än den moderna importerade antisemitismen. 

”Den otroliga men sanna historien om hur en kameldrivare grundade ett världsrike i Allahs namn, i vilket judarna nådde sitt skapandes guldålder, blott för att störtas ned i en mörk tidsålder med halvmånens nedgång och korsets uppgång”.

Så inleder Max I. Dimont ett av kapitlen i Judarna, Gud och historien (1962). På liknande sätt skriver historikern Michael Nordberg i sin läsvärda bok om islam (Profetens folk, 1988) att diskriminering och fall av förföljelse visserligen förekom, men att de islamiska samhällena generellt sett var osedvanligt toleranta mot anhängare av andra monoteistiska religioner och att judarnas förhållanden där var bättre än i Europa fram till 1600-talet.

En övervägande ljus bild tecknas också av judiska historiker. Exempelvis av H. H. Ben-Sasson & al. (A History of the Jewish People, 1976), och av Robert S. Wistrich (Antisemitism, 1992) som även han menar att under förmodern tid fann judarna större tolerans under islam än hos de kristna. Att den här toleransen hade sina gränser visar han dock senare i samma kapitel där han beskriver en lång rad pogromer och massakrer som judarna utsatts för i de muslimska länderna.

Uppfattningen att judarna ända till modern tid levde i stort sett i harmoni med muslimerna har varit ganska allmän. I nyare studier dämpas entusiasmen för den judiska ”guldåldern” under halvmånen något och sedan 1980-talet har det – inte minst genom Bernard Lewis och Bat Ye’ors (Gisèle Litman) omdiskuterade böcker – vuxit fram en väsentligt annan bild.

Ett förbehåll gör alla författare, nämligen att förhållandena var högst olika under olika perioder och i olika delar av den muslimska världen. Under bara ett århundrade, från 630-talet till 750-talet, erövrade araberna ett landområde som sträckte sig från Nordindien, Afghanistan och Persien över hela Mellersta Östern, Balkanhalvön, Nordafrika, nästan hela Pyreneiska halvön, Syditalien och Sicilien. De lade under sig flera tjog ickemuslimska folk, hedningar, judar och kristna, och i stora delar av detta sällan helt sammanhållna rike befann sig de styrande araberna och muslimerna i minoritet. Ännu kring år 1500 var nästan halva befolkningen i stora städer som Jerusalem och Konstantinopel ickemuslimsk.

Så gott som hela den judiska diasporan, över nittio procent av då levande judar hamnade under halvmånen. Tusen år senare, i slutet av 1800-talet var förhållandet det omvända, något som kan ge en fingervisning om judarnas levnadsförhållanden under korset respektive islam. Samlevnaden mellan de härskande araberna och de underlydande folken reglerades av Koranen och sharialagen. Som ”otrogna” var judar och kristna inte jämlika med islams bekännare men som monoteister och avkomlingar till gemensamme förfadern Abraham sattes de snäppet högre på samhällsstegen än hedningarna och tillerkändes ställningen som ”Bokens folk”, dhimmí, skyddade under islam, och fick för detta beskydd betala en särskild skatt.

Som dhimmí tilläts de oftast att på ett diskret sätt utöva sin religion, men var enligt Koranen ålagda visa respekt och ödmjukhet inför de rättroende. De var tolererade men socialt och juridiskt diskriminerade och de juridiska reglerna tolkades och tillämpades mycket olika allt efter lokala makthavares godtycke och skiftande trosiver. I detta avseende var deras situation inte så olik den i det kristna Europa, där förtrycket och förföljelserna också varierade i styrka beroende på avstånd från politiska maktcentra och från Rom. Men såväl bland kristna som hos muslimer pekas judarna ut som särskilt ondskefulla och farliga bland alla ”otrogna”. Den kristna kyrkan ser dem som Kristi mördare och i Koranen utmålas de upprepade gånger som förfalskare av Skriften och som illvilliga och oförbätterliga fiender till islam som avvisat profeten Muhammed, förkastat Allahs sanning och är därför för alltid förbannade.

På samma sätt som i Europa existerade i muslimska länder en avgrundsdjup klyfta mellan den fattiga massan och den fåtaliga judiska överklassen. Även under halvmånen fanns det ofta ett tunt skikt av lärde, förmögna affärsmän och i språk eller läkekonst förfarna judar som likt europeiska ”hovjudar” uppskattades av lokala härskare, upphöjdes till hovmän och anlitades som bankirer, tolkar eller diplomater. Det var tack vare denna lilla gynnade grupp som den judiska kulturen upplevde en renässans och en ny blomstring under upplysta kalifer i Baghdad och helleniserade moriska härskare i Spanien från 900- till 1200-talet. Men även under den här tiden växlade perioder av välvilja med perioder av grymmaste förföljelse.

Historikerna Paul B. Fenton och David G. Littman har i sin bok L’exil au Maghreb. La condition juive sous l’Islam 1148-1912 (Université Paris-Sorbonne, 2010, 792 s.) gått till samtida källor, flera av dem tidigare okända eller opublicerade. Största delen av deras väldiga studie består av över 300 brev, reseberättelser och diplomatiska rapporter, men också fatwor och sultanedikter, återgivna in extenso eller i långa utdrag, och det är en skrämmande läsning som visar en föga känd och annan bild av judarnas situation i det muslimska Nordvästafrika.

Judarna i Nordafrika led svårt under det bysantinska väldet och under kejsar Justinianus förföljelser på 500-talet flydde många från kuststäderna och bosatte sig bland hedniska berberstammar i Atlasbergen. Den arabiska expansionen som nådde Maghreb, ”Väst”, i början av 700-talet innebar en lättnad då de judiska samhällena återhämtade sig, men under de fundamentalistiska Almoraviderna och Almohaderna på 1000- och 1100-talen förbyttes den relativa toleransen mot nya förföljelser. Vid en enda pogrom år 1033 blev Fez alla 6 000 judar massakrerade, något som upprepades 1465 efter Meriniddynastins fall. Åren 1138, 1146 och på nytt 1190 ställdes Maghrebjudarna (och de kristna) inför det sedvanliga valet: konversion, emigration eller döden, och de flesta av de tidigare blomstrande judiska samhällen i Nordafrika upphörde att existera. Vi har få skriftliga källor från den här tiden, men en arabisk krönika berättar att det kring 1200 ” inte fanns en enda synagoga eller kyrka i Maghrebs muslimska länder”.

Men hur tedde sig det judiska livet som dhimmí i lugnare tider? Från 1400-talet och framåt finns det gott om rapporter, ofta skrivna av kristna resande och fångar från kapade fartyg, som sålts som slavar och blivit friköpta senare. De judiska samhällena reste sig alltid på nytt och de fylldes på med vågor av flyktingar, den första efter den fruktansvärda spanska massakern 1391 och nästa efter fördrivningarna från Spanien 1492 och från Portugal 1497, då kring 90 000 judar fann sin tillflykt i Nordafrika. I Maghreb var judarna inte en obetydlig minoritet som i Europa, de utgjorde ända till modern tid 20-25 % av befolkningen.

Deras möjligheter var begränsade. De fick inte köpa mark eller hus utanför ghettot och inte arbeta med jord eller trädgård, men de hade fört med sig kunskaper och färdigheter och inte minst ett kontaktnät som gav dem utkomstmöjligheter och ibland monopolställning i flera yrken. Det var framförallt hantverk och handel, allt från fattiga kringvandrande gatuutropare, skomakare och guldsmeder till rika bankirer. Det fanns ett tunt skikt av välbeställda judar med goda kontakter med de styrande, men den stora massan levde i en förfärande fattigdom och misär som chockerade europeiska besökare.

I de flesta städerna var judar hänvisade till ett judekvarter, oftast kringgärdat av murar, och invånarna fick inte lämna gettot under natten. I Marocko var dessa ”mellah” bevakade av sultanens svarta slavsoldater, i Tunis och Algeriet, som i början av 1500-talet blivit lydriken under osmanerna, bestod vaktstyrkan av turkiska janitscharer. Soldaterna våldgästade och plundrade gettona regelbundet, ibland spontant, ibland som belöning, de förgrep sig på både män, kvinnor och barn men straffades aldrig. Makthavarna ingrep sällan, och det avtalade skyddet som judarna betalade skatt för var, som en europeisk observatör uttryckte det, ytterst nominellt.

Diskriminerande särskiljande klädsel och andra förödmjukande påbud infördes redan i de första dhimmás, skyddsavtalen, som enligt tradition slöts under kalifen Umar på 600-700-talen. Judarna måste klä sig i svart kaftan med ärmar som nådde till marken, de fick inte raka pannan eller knyta turban på muslimskt vis eller bära den senare vanliga röda fezen. De fick inte äga vapen eller rida till häst och som vapen räknades även en kniv eller en käpp, och en jude fick inte heller rida gränsle på en sadlad och selad åsna eller mula. Judinnor kunde klä sig friare men de fick inte beslöja sina ansikten som muslimska kvinnor och till skillnad från dem piskades de offentligt.

Judarna måste visa ödmjukhet inför de rättrogna, inte tilltala dem först och alltid svara med ”Sidi”, herre, även om de talade med ett barn, de måste vika undan vid möte på gatan och inte sitta ner i närvaro av en muslim. De var förbjudna att dricka ur samma vattenkälla som muslimerna och fick givetvis inte använda samma bad.

Det som ofta chockerade besökarna var att judarna sommar som vinter måste ta av sig sina bastsandaler – skor fick de inte ha – och gå barfota varje gång de passerade en moské eller annan helig eller betydande byggnad, ett generellt och strängt bevakat påbud som på de flesta ställen utvidgades till att gälla hela staden. Sedan är det en annan sak att den lokale ståthållaren kunde göra undantag från förbudet mot en väl tilltagen summa piastrar.

Judarnas legala status sammanfattades kort av den marockanske sultanen Abderrahmâns kansli i ett svar till franske konsuln i Tanger. Konsuln hade dristats klaga på en grym behandling av hans ”skyddsjude” som råkat i dispyt med en muslim:

”I Allahs, den Mildes och den Barmhärtiges namn […] Om judarna respekterar dessa bestämmelser förbjuder vår Lag att utgjuta deras blod och att röra deras egendom; men bryter de mot ett enda av dessa påbud så tillåter vår välvilliga Lag att gjuta deras blod och ta deras egendom. Vår ärorika religion stämplar dem aldrig med annat än med  tecken på förödmjukelse och förnedring och blotta faktum att en jude höjer rösten mot en muslim innebär således ett brott mot skyddsvillkoren[…]”

Året var 1842 och juden kunde skatta sig lycklig att han slapp undan med utvisning och förlusten av allt han hade och ägde. Sätten att förödmjuka var många. Av de makthavande tvingades judarna utföra smutsiga och förnedrande arbeten, utfodra sultanens djur, rensa latriner, hänga dömda brottslingar och begrava deras lik eller bära de rättroende på ryggen över vatten och kärr. Av morerna och turkarna var de utsatta för spott och spe, ordagrant så att även små pojkar förolämpade gamla män, kastade sten, sparkade dem, drog dem i skägget och spottade dem i ansiktet, något som, som bl. a. svenske vicekonsuln i Tanger 1790-1797 Olof Agrell vittnar om, hände dagligen. Som alla européer tilläts Agrell inte bo bland muslimer utan hyrde in sig hos en förmögen jude. Han lärde arabiska av en rabbin, i största hemlighet, judarna var förbjudna att läsa och skriva arabiska, och han skildrar en episod som var ganska typisk. Han och hans följe beordrades en dag av ståthållaren att flytta och huset genomsöktes av soldater på jakt efter guld och silver. I närvaro av ståthållaren hängdes husägaren i fötterna och avkrävdes en enorm lösensumma som hans förtvivlade hustru dock inte lyckades uppbringa. Agrell berättar inte hur det gick sedan men han tror inte att judens liv gick att rädda.

En annan svensk vicekonsul, Jacob Gråberg af Hemsö, beskriver 1820 hur judarna helt är utlämnade och försvarslösa mot all slags skymf och trakasserier. Hans iakttagelser bekräftas av hundratals européer som besöker Maghreb. Judarna får tåla sparkar, hugg och slag som de dagligen utsätts för av vuxna och barn, ja till och med av svarta slavar. Skulle en jude bara lyfta en arm för att skydda sig förlorar han armen, i bästa fall, i värsta fall livet. För minsta överträdelse, som att glömma att ta av sig sandalerna, döms ut spöstraff eller bastonad, käppslag på fotsulorna, 100, 300, 500 slag. Som ett under överlevde en 98-årig rabbin 980 piskrapp. Grövre brott, som smädelse av Koranen, en konvertits avfall från islam, våld mot en muslim eller könsumgänge med en muslimsk kvinna bestraffades med döden genom bränning. I de sällsynta fall där en muslim blev överbevisad för mord på en jude dömdes han alltid till att betala en blodspeng.

Agrell och andra vittnen talar om Maghrebjudarna som det mest förslavade folket och deras liv som en form av slaveri. För beskyddet, rätten att utöva sin religion och befrielsen från militärtjänst, betalade alla dhimmí en personskatt jizya. Skatten var inte särskilt betungande men den och sättet på vilket den betalades var ägnade åt att ständigt påminna de otrogna om deras lägre ställning och underkastelse under islam. Vid uppbörden måste varje jude, fattig som rik, barfota bära fram skattepengen med händerna i brösthöjd och mottagandet kvitterades av ståthållaren med ett lätt käppslag på huvudet.  Försumliga skattebetalare bestraffades med bastonad, kedjades och sattes i en fängelsehåla. Utöver jizya betalade judarna vanliga skatter, men med 2-2½ högre belopp än muslimer. Paradoxalt nog använde makthavarna judar som skatteindrivare och, för att begränsa de troendes kontakter med otrogna, också som förmedlare av affärer med den kristna världen. Åtskilliga judar blev rika, men som under den kristna medeltiden tillämpade även härskarna i Maghreb ”svampmetoden”. När en jude samlat på sig en förmögenhet kramades han ut som en svamp på sätt som Agrell beskrivit eller på tusen andra sätt.

Judarnas rörelsefrihet var begränsad. De som måste resa i affärer fick deponera en stor summa som säkerhet och deras familjer hölls kvar som gisslan. De som bodde i berberbyarna var i princip livegna och fick varken gifta sig eller flytta utan den lokale shejkens tillstånd.

Så tedde sig det judiska livet under islam ända till modern tid, i Algeriet och i Tunisien till dess fransmännen ockuperade dessa länder 1830 och i Marocko en bra bit in på 1900-talet. Där fortsatte pogromer med plundring och mord: Mogador 1844, Tetuan 1859, Demnate 1884, Casablanca 1908, Meknes 1911, Fez 1912, för att bara nämna de värsta.

Och i dag? Av de 500 000-600 000 judar som levde i Maghrebländerna 1948 beräknas högst 8 000 vara kvar.

Flyktingbrott

Jag har fått en överväldigande respons på min kritik av DN:s dåligt researchade artikel om brottsligheten på flyktingförläggningar. För dem som har ställt frågor vill jag här förklara närmare vad jag menar.

Polisens STORM-register omfattar totalt 82 polisärenden, allt från p. ”01 – Barn borta” till ”82 – Miljöbrott”, alltså även sådant som inte kan rubriceras som brott och sådan brottslighet som inte är av något intresse i det här sammanhanget, exempelvis trafik- eller miljöbrott.

För att kunna göra en vettig jämförelse och få en uppfattning om brottsligheten på flyktingförläggningar måste man titta närmare på de punkter i registret som handlar om relevanta brott och man måste undanta sådan brottslighet som de asylsökande i praktiken är förhindrade att ägna sig åt p.g.a. sin situation, exempelvis bedrägerier eller bombhot.

De punkter i registret som skulle kunna tjäna som jämförelsegrund är enligt min mening ca 15: 05 – Brand, 07 – Bråk i bostad, 08 – Bråk annat, 09 – Dödsfall, 13 – Förargelse/ ofredande, 22 – Misshandel, 23 – Misshandel grov, 24 – Mord/dråp, 25 – Olaga hot, 27 – Våldtäkt, 28 – Sedlighetsbrott övriga, 29 – Skadegörelse, 30 – Stöld/inbrott, 34 – Personrån/väskryckning, 40 – Våld/hot mot tjänsteman.

Så länge vi inte får fler detaljer om relevanta brottskategorier kan vi inte göra någon vettig jämförelse. Det är bara polismyndigheten som kan släppa ut nödvändig information, något som skulle kunna undanröja gissningar och diverse konspirationsteorier.

DN har fel om flyktingbrott

Få brott i Sverige kopplas till flyktingar, meddelar en braskande rubrik i DN i dag. Flyktingar är inblandade i ett fåtal av alla polisingripanden i Sverige, enligt polisens egna siffror. En procent av polisens anmälningar kan kopplas till nyanlända, vet DN att berätta.

Endast 5 000 av de 537 466 ärenden som anmälts till polisens STORM-register mellan den 15 oktober i fjol och den 31 januari i år gäller de 180 000 hos Migrationsverket registrerade flyktingar heter det i DN:s artikel.

Tidningen ETC hänger aningslöst på och till och med en professor i kriminologi vid Stockholms universitet säger att polisens siffror ger en annan bild än det som diskuterats i medierna.

Det skulle vara en glädjande nyhet om det var så som det står i DN:s rubrik. Så är det emellertid inte. STORM är polisens register över alla anmälningar per radio och telefon och det innehåller inte bara brott, där finns allt från efterlysta personer, psykiskt sjuka, bortsprungna barn, hundar och katter, trafikförseelser, trafikolyckor, arbetsolyckor, persontransporter, eskort, hjälpservice, sjukdomsfall och körkorts-kontroll till saknade cyklar, skadade djur, hittegods, ”förargelse” och ”ofog av barn”.

Det är lätt att inse att den övervägande majoriteten, kanske 90 procent av de i STORM registrerade anmälningar inte gäller allvarligare brottslighet, sådant som medierna rapporterar från flyktingförläggningar. Det är något åtminstone den i ETC namngivne professorn borde ha förstått.

Det är inte bara DN:s artikelrubrik som är vilseledande, det är hela reportaget. I vilket syfte?

Assangefarsen

Tidningarnas reaktion på Assangenyheten är märklig: ”Sverige har förlorat…”, skriver Expressen och DN menar att ”FN-stödet är ett bakslag för brottsutredarna”.

Det är därför skönt att läsa vad professor Ove Bring och docent Andreas Moberg har att säga. Ove Bring, vår främste och internationellt erkände folkrättsjurist, är av samma åsikt som Vladimir Tochilovsky, juristen som reserverat sig mot gruppens utlåtande. De är eniga om att FN-panelen överhuvud inte borde ha prövat Assangefallet. ”Panelen skall titta på godtyckligt frihetsberövande. Det handlar det inte om i detta fall. Julian Assange har berövat sig själv friheten”, säger Ove Bring.

Andreas Moberg, lektor i internationell rätt vid Göteborgs universitet menar i GP att FN-gruppens besked om att Julian Assange är olovligen frihetsberövad har inga direkta rättsliga konsekvenser. FN-organet har inte mandat att påverka svenska myndigheter i deras beslut. – Om Assange sticker ut näsan utanför ambassaden så har Storbritannien skyldighet att plocka upp honom och lämna över honom till Sverige. Däremot kan uttalandet vara till Assanges fördel opinionsmässigt och politiskt, säger Moberg.

Det är också något förre överåklagaren Sven-Erik Alhem tyckte i Rapport i går. Han menar att Sverige måste ta arbetsgruppens utlåtande på allvar med tanke på vårt anseende utomlands. Jag undrar. Alhems bedömning kan ifrågasättas med tanke på hans tidigare engagemang i Assangefallet. Alhem hade som advokaternas expert bidragit med ett utlåtande och vittnat för Assange inför en brittisk domstol. Vid korsförhör av domaren Howard Riddle visade det sig att Alhems  expertutlåtande baserades på vad han hade hört av Assanges advokat Hurtig och vad han hade läst om fallet. Däremot hade han inte läst handlingarna i målet, något han medgav och beklagade. Domaren visade att Alhem jämte ett annat vittne blivit vilseledda av Hurtig samt att advokaten även gjort ett avsiktligt försök att vilseleda domstolen (a deliberate attempt to mislead the court).

Skulle Assange gå helt fri om Sverige lägger ner fallet? Antagligen inte, för han har en del otalt också med den brittiska rättvisan. Efter den svenska framställningen om utlämning satt han i 10 dagar anhållen men tilläts sedan att vistas på ett herresäte utanför London mot borgen från sina rika supporters. Till följd av upprepade överklaganden drog rättegången ut på tiden, men när utslaget från Högsta domstolen föll och han skulle inställa sig i rätten, smet han och gömde sig på Ecuadors ambassad.

Den här andra flykten undan rättvisan kostade hans vänner kring en miljon kronor i förverkad borgen och några av dem blev rejält besvikna och gramse på sin hjälte. Men att bryta mot borgensbestämmelserna och inte inställa sig inför domstol är också ett brott som enligt brittisk lag kan rendera 3-12 månaders fängelse. Så med all sannolikhet kommer Assange att haffas av polis så fort han sticker ut näsan utanför ambassaden.

Fortsättning på Assangefarsen

The Working Group on Arbitrary Detention (Arbetsgrupp avseende godtyckligt fängslande) är ett temporärt underorgan av Rådet för mänskliga rättigheter. Gruppen som grundades 1997 består av fem juristmedlemmar vars uppgift är att ”undersöka fall av  godtyckligt utförda frihetsberövanden” samt att kontakta respektive regeringar och göra dem uppmärksamma på sådana fall. Gruppen skall vidare formulera generella betänkanden (deliberations) avsedda att hjälpa regeringar att undvika  liknande praktiker.

Gruppens  Opinion No. 54/2015 concerning Julian Assange avslutas med en anmodan (request) till de svenska och brittiska regeringarna att beakta Assanges situation, att garantera hans säkerhet och fysisk integritet och att på ett praktiskt sätt göra det för honom möjligt att utöva sin rätt till att röra sig fritt.

Betänkandet är författat av tre av de fem juristerna. En av dem som är landsman med Assange avstod p.g.a. jäv, en anmälde avvikande mening.  Hur betänkandet och slutsatsen förhåller sig till gruppens mandat och de stadganden man åberopar framgår bäst av den reservation som anförs av ukrainaren Vladimir Tochilovsky (jag tror inte jag behöver översätta):

Individual dissenting opinion of WGAD member Vladimir Tochilovsky

  1. The adopted Opinion raises serious question as to the scope of the mandate of the Working Group.
  2. It is assumed in the Opinion that Mr. Assange has been detained in the Embassy of Ecuador in London by the authorities of the United Kingdom. In particular, it is stated that his stay in the Embassy constitutes “a state of an arbitrary deprivation of liberty.”
  3. In fact, Mr. Assange fled the bail in June 2012 and since then stays at the premises of the Embassy using them as a safe haven to evade arrest. Indeed, fugitives are often self-confined within the places where they evade arrest and detention. This could be some premises, as in Mr. Assange’s situation, or the territory of the State that does not recognise the arrest warrant. However, these territories and premises of self-confinement cannot be considered as places of detention for the purposes of the mandate of the Working Group.
  4. In regard to the house arrest of Mr. Assange in 2011-2012, it was previously emphasised by the Working Group that where the person is allowed to leave the residence (as in Mr. Assange’s case), it is “a form of restriction of liberty rather than deprivation of liberty, measure which would then lie outside the Group’s competence” (E/CN.4/1998/44, para. 41(e)). Mr. Assange was allowed to leave the mansion where he was supposed to reside while litigating against extradition in the courts of the United Kingdom. As soon as his last application was dismissed by the Supreme Court in June 2012, Mr. Assange fled the bail.
  5. The mandate of the Working Group is not without limits. By definition, the Working Group is not competent to consider situations that do not involve deprivation of liberty. For the same reason, issues related to the fugitives’ self-confinement, such as asylum and extradition, do not fall into the mandate of the Working Group (see, for instance, E/CN.4/1999/63, para. 67).
  6. That is not to say that the complaints of Mr. Assange could not have been considered. There exist the appropriate UN human rights treaty bodies and the European Court of Human Rights that do have mandate to examine such complaints regardless whether they involve deprivation of liberty or not.
  7. Incidentally, any further application of Mr. Assange may now be declared inadmissible in an appropriate UN body or ECtHR on the matters that have been considered by the Working Group. In this regard, one may refer to the ECtHR decision in Peraldi v. France (2096/05) and the reservation of Sweden to the First Optional Protocol to the ICCPR.
  8. For these reasons, I dissent.

Observera att Tochilovsky anser att gruppen överhuvud inte hade mandat att befatta sig med fallet. Det är uppenbart att inte heller det här sista desperata försöket av Assanges advokater kommer att  få honom fri.