Med början i USA och Weinsteinskandalen pågår nu även här en debatt om kvinnofrid. Kända kvinnor träder fram och vittnar om att liknande övergrepp försiggår bakom kulisserna på de svenska scenerna, bland den s.k. kultureliten och litet varstans.
Jag bara häpnar över den förändring som uppenbart har skett under bara ett par generationer. I min generation lärde vi oss att visa aktning för flickor som vi kom i fysisk beröring först som tonåringar på danslektioner. Och vi hade ju mammor som vi älskade och respekterade. Sederna och flickorna var kanske något friare på landet och inom arbetarklassen (något man som blyg gymnasist fick erfara under sommarloven), men även där visade man alltid respekt för kvinnorna. Som hade mer makt än vad man ibland tror och som skulle muntligen och handgripligen tillrättavisa varje fräckhet.
Jag har blivit bemött på facebook med påpekandet att det är dokumenterat att kvinnor blev antastade redan på 1800-talet. Det är säkert så, men jag är inte född på 1800-talet och inte i Sverige. Min erfarenhet daterar sig från 1930- och 1940-talen i ett katolskt centraleuropeiskt land och den uppfostran vi som barn och tonåringar fick då. I den miljö jag är uppvuxen i var det inte accepterat att i ord eller handling vara ohövlig eller fräck mot flickor och kvinnor och jag har aldrig hört från mina kvinnliga kamrater och vänner om något liknande.
Jag kan inte låta bli att reflektera över något jag uppfattar som en stor attitydförändring på bara ett par generationer? Varför har mäns attityd till kvinnor förändrats så?
Den förändrade mansrollen är alltid en klyscha man kan falla tillbaka på. Men varför och hur har männens ställning ändrats?
I den skola jag gick på 1930-talet växte vi upp utan någon verklig kontakt med flickor, och senare, som tonåriga gymnasister på 1940-talet, hade vi få kvinnliga klasskamrater. Vi läste poesi, Ovidius kärleksdikter och Shakespeares sonetter och vi hade romantiska och kanske orealistiska föreställningar om flickor och kvinnor som något vida finare och bättre än män. Det var otänkbart att närma sig en flicka på ett fräckt sätt eller att i kontakt med kvinnor använda ett vulgärt språk. Skulle någon av oss ha använt uttryck som jag själv som lärare fick höra och som är så vanliga numera, hade det blivit en skandal utan like och vederbörande skulle antagligen få lämna skolan som olämplig.
Nu har vi sedan många år haft samkönad undervisning och umgänget mellan pojkar och flickor har blivit naturligare och mer avspänt. Kvinnorna har blivit mer jämställda som arbetskamrater och ibland konkurrenter. Det är naturligtvis bra och har säkert också bidragit till att man har en mer realistisk syn på det andra könet och på sexualitet över huvud taget. Men tyvärr verkar det som om den här avromantiseringen av kvinnor och avmystifieringen av sexrelationer också har haft negativa effekter.
Jämställdheten har sitt pris. Det är lättare att vara närgången mot en jämlik än mot en idealiserad varelse. Det är därför viktigt att pojkar hemma och i skolan lär sig var gränserna för den personliga integriteten går och att det inte accepteras att överskrida dem.
Och kanske skulle det inte skada med litet svärmisk kärlekspoesi i skolan och en något mer romantisk syn på könsrelationer?
Leo Kramár 