Kamali, Kaplan och historia

Historien upprepar sig inte, men visst kan vi lära av den. Här en liten sedelärande historisk historia som jag hoppas ingen missförstår.

Professor Kamali tyckte i teven i går att vi har varit dumma mot Mehmet Kaplan och hans turkiska kompisar, och den turkiska ambassaden är också gramse på Sverige. Det är tråkigt. De svensk-turkiska relationerna har varit ansträngda länge, inte minst efter vissa sorgliga händelser i den osmanska staden Bender.

Om detta kunde en samtida betraktare berätta:

”Stora skaror, ja en mångtusenhövdad flock svenskar flyende från krigets fasor sökte asyl och fick beskydd av vår stormäktige och barmhärtige herre sultan Ahmed, och de fick slå upp sina tält och tillfälliga boningar utanför vår vackra stad. Men trots att de stannade länge, i flera år, saknade dessa främlingar vett och förstånd att anamma våra bruk och seder. De gick ofta barhuvade utomhus, och i stället för att lägga högra handen på hjärtat envisades de med att sträcka fram den när de hälsade. De slaktade orena grisar och förtärde deras orena fläsk i de rättrognas åsyn, och döm om dessa otrognas gränslösa fräckhet, på sin sabbatsdag ställde de i lägret upp ett altare av trummor och de sjöng och åkallade sin falske profet så högljutt att de rättrogna harmades däröver”.

”Och icke nog därmed. Dessa knektar, för de var företrädesvis yngre män, nyttjade ofta vin och andra rusdrycker och bar sig sedan illa åt mot våra dygderika muslimska kvinnor. De väckte också anstöt och förargelse hos de rättrogna genom sitt ogudaktiga leverne, då de tack vare vår stormäktige och barmhärtige herres, sultanen Ahmeds frikostiga understöd, och säkerligen också genom de rika mutor de betalade till Storvesiren, levde till synes sysslolöst och bekymmersfritt och blev allt fetare på sitt avskyvärda fläskätande”.

Men de politiska förhållandena ändrades, storvesirerna kom och gick, rikets kassakista blev allt lättare och underhållet till snyltgästerna i Bender allt magrare. Till slut kände sig den barmhärtige sultanen tvungen att avhysa dessa långväga asylsökanden, något dessa dock inte gillade. De förskansade sig i sitt läger och i huset där kungen bodde och avhysningen blev ganska livad. Hur det gick till skildras av en som var med:

”Då fick jag se Hans Maj:t stå mellan trenne turkar med bägge armarna högt upp i vädret och med värjan i högra handen… Jag fattade strax min pistol och sköt ner den ene turken… och så lät Hans Maj:t ned den högra armen med värjan och stack den andre turken tvärt igenom, och jag var intet sen att skjuta den tredje till döds”. Efter kalabaliken berättades det att kungen nedlagt många turkar men när man frågade majestätet självt svarade han blygsamt att han kunde påminna sig bara tre.

Tur att historien inte upprepar sig, att våra seder blivit mildare och att vår kung inte heter Karl XII utan Carl XVI Gustaf. Så Kaplan och hans vänner kan sova helt lugna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s