70 år sedan (15)

Dagboksblad 15

3 maj 1945

Nu har det varit lugnt i flera dagar och livet börjar fungera igen. Tåget går! Vårt kära lilla lok tuffar på med två eller tre vagnar som vanligt och visslar glatt före järnvägsövergången. Både styvfar och jag åker nu till jobbet igen. Det känns underbart att träffa Věra, Lubomír och de andra på byrån, men vi sitter mest och pratar. Själv har jag en del att berätta.

För i natt hände det något mycket obehagligt.

Jag hade somnat men vaknade av att jag hörde min mamma prata med någon genom köksfönstret. Utanför fönstret kunde jag i den varma majnatten skymta en grupp ryssar och av deras fyllesnack uppfattade jag att de ville ”köpa ett får eller en gris”. Vi försökte att bli av med dem och jag förklarade att i det lilla brukssamhället där vi bodde fanns det varken grisar eller får och att de enda ställen där sådana kreatur fanns var något av de två stora jordbruken i närheten. Men där åkte jag på en nit. OK, sade deras ledare och viftade med en stor blank pistol, då får du komma med och visa oss var. Jag kunde inte annat än att dra på mig shortsen och tröjan, klättra ut genom fönstret (vi vågade inte låsa upp dörren) och till min mors gränslösa förtvivlan följa med ryssarna.

De var fem stycken och de körde en Opel Kadett, så jag fick sitta i knäna på mannen bredvid chauffören. De körde med släckta lyktor och chauffören var så full att han somnade över ratten varje gång vi stannade. Vi körde över stock och sten till den närmaste gården, ett par kilometer längre bort mot byn. Deras chef satt bakom mig, han lade pistolen på min axel och sluddrade att om jag visade fel skulle han skjuta mig som en hund.

När vi kom till godset var den höga gårdsporten av järngaller låst. Det hjälpte inte att protestera, jag beordrades att klättra över porten och ryssarna följde efter. Jag bad till Gud att ingen i gården skulle vakna och känna igen mig som anförare för ett gäng ryska fribytare. Inne på gården var allt låst och tyst, de kraftiga stalldörrarna väl tillbommade och omöjliga att öppna, så här fanns inget att stjäla. Jag måste klättra över porten igen, vi återvände till bilen och färden fortsatte till det andra storjordbruket på andra sidan vårt samhälle, en ny skräckfärd med den fulle föraren vid ratten.

Väl framme lämnade vi bilen, ”chefen” höll mig vid axeln och jag måste visa vägen igen. Natten var så mörk att man såg bara ett par steg framför sig och när vi kom närmare gården hördes det plötsligt ur mörkret framför oss en rysk röst: ”Stoj!”, ”Halt!, och det omisskännliga metalljudet av slutstycket som spänns med ett klick. Jag kunde fortfarande inte se någon, men ”chefen” släppte mig, försvann i mörkret och jag hörde att ryssarna började prata med varandra. Vad jag förstod trodde vaktposten inte alls på hans historia utan sa ifrån att de ville stjäla, och det utspann sig en äkta rysk palaver, en förhandling mellan vaktposten och ”mina” ryssar.

Jag var trött, klockan var på småtimmarna så jag satte mig i gräset vid vägen tillsammans med den ryss som skulle vakta bilen och mig men som var lika trött som jag. Jag tjatade på honom att låta mig gå, att jag hade en lång arbetsdag framför mig, att jag inte kunde hjälpa dem mera… Till slut viftade han trött med handen och lät mig gå! Jag tackade och traskade hem den halvtimmes väg det tog. Jag känner fortfarande obehag när jag tänker på denna nattliga utflykt. Och stackars min mor, hon var fruktansvärt orolig under dessa timmar. Hon hade tårar i ögonen när jag kom hem.

Och vi som trodde att all fara var över. När jag berättade det här i dag på jobbet ville man knappt tro mig. Det kändes taskigt att bli misstrodd, men mina arbetskamrater och vänner i Hodonín hade själva inte upplevt något liknande.