70 år sedan (14)

Dagboksblad 14

29 april 1945

Vi är i slutet av april och kriget går också mot sitt slut. Det är lugnare på nätterna, av Röda armén är det kvar bara ett par små avdelningar som bevakar de två stora jordbruken i närheten.

Men vi är fortfarande ganska isolerade från omvärlden, telefonen fungerar inte och varken buss eller tåg går, så enda sättet att komma till Hodonín är att gå – eller att cykla. Det har inte synts några ryska fordon på flera dar, det är bara rumänerna med sina hästforor som drar förbi ibland och de verkar ganska oförargliga. Jag har hittat en rumänsk parlör där jag lär mig några fraser och upptäcker att rumänskan är en lustig men intressant blandning av romanska och slaviska språk.

Så vi har plockat fram och satt ihop vår gömda cykel och i dag vågade jag mig ut på landsvägen för att kolla läget i stan. Den lilla gamla judinnan som är gift med bergsingenjör Navrátil och lyckligt överlevt ockupationen ville följa med för att se hur det har gått  med deras skadade villa. Det var ovant att cykla igen, men det gick bra. Hon satt på cykelstången och jag styrde och trampade. Hon är över sextio men lätt som en fågel och tuff och orädd som en katt. Vi cyklade de knappt tio kilometrarna till Hodonín och mötte bara en militär lastbil med rumänska soldater på. Det är först nu, när man kommer ut på landsvägen som man ser hur kriget gick till. Spår efter striderna syns längs hela vägen, sönderskjutna och sönderbrända fordon, rester av diverse utrustning, högar med artilleriets krutladdningar och massa annat skrot. Men värst är det med skogen närmast vägen, under långa sträckor är granarna som nedsågade snett nerifrån vägbanan och uppåt – ett resultat av de ryska flygplanens kulspruteeld mot tyskarnas vägtransporter.

I dag tittade jag närmare på stan och såg en hel del skador. Vi cyklade till Navrátils villa, jag hade sett den tidigare, och det var ingen vacker syn. Det är, eller var, en vacker funkisvilla i två våningar i hörnet av  Brandl- och Havlíčekgatan. När de amerikanska B-17-orna kom var familjen Navrátil hemma, den pensionerade bergsingenjören, frun och deras vuxne son. Vid flyglarmet gick de ner i källaren, men när bomberna började falla i närheten, klarade de inte dånet och skakningarna, sprang upp och ut i trädgården. En bomb detonerade så nära att sonen kastades över till granntomten, men han klarade sig med bara en bruten tumme och mindre skråmor. Föräldrarna och huset var oskadda. När flygräden var över och grannar började samlas ute på gatan och lyckönska varandra detonerade en tidsinställd bomb under villan. Nu är ena hörnet helt borta, man ser rakt in i huset, valvet, golvet i andra våningen hänger som ett lakan och där inne, längst i ett hörn, står fortfarande den svarta flygeln, till synes oskadd.

Livet börjar återvända och några affärer var redan öppna. Jag träffade Lubomír Rohan och undrade när vi skulle börja jobba, men med tanke på trafiken får jag lov att vänta tills tåget går igen.

Det talas mycket om ryssarnas framfart bland våra kvinnor, men bara man och man emellan. Allt sådant är tabu och förtigs, Röda Arméns rykte är sakrosankt. De drabbade flickorna själva berättar givetvis inte gärna annat än för sina allra närmaste.  Jag känner till minst ett autentiskt fall i min bekantskapskrets. Jiřina, en söt musikstuderande och fästmö till en av mina kamrater, blev våldtagen av två ryssar. De våldtog henne omväxlande i källaren i föräldrarnas villa. En av dem höll pistolen mot föräldrarna som fick se på. Hon hade tur och fick inga svårare men av händelsen så vitt jag vet, men det finns andra som har fått det.

Vår resa hem gick bra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s