Åsa Linderborg och Stalin

Debatten i Aftonbladet och Expressen om Sovjetunionens roll i andra världskriget

Åsa Linderborgs långa och virriga utläggning om Sovjetunionens roll i andra världskriget (AB 2015-04-15) är något av det mest okunniga och ovederhäftiga som skrivits i den här debatten.

”Liberaler”, ett skällsord i Linderborgs begreppsvärld, är oförmögna att besvara frågan om det var rätt sida som vann andra världskriget, påstår hon. Det är ett lika befängt påstående som att ”liberalerna” skulle ha förnekat Sovjetunionens avgörande betydelse i krigets senare skede. Och ingen liberal har någonsin ens antytt att man skulle föredra Nazitysklands seger.

Det senare är viktigt att påpeka. Linderborg använder nämligen ett skamgrepp när hon frågar om det hade varit bättre med ”en seger för den kontrafaktiska trojkan Hitler-Roosevelt-Churchill”? Hon garderar sig med ett ”kontrafaktiskt” men ställer en försåtlig retorisk fråga som skall leda tankarna på en eventualitet som aldrig föresvävade i verkligheten.

Åsa Linderborgs historieskrivning är enkel. Andra världskriget börjar den 22 juni 1941 och slutar med röda fanor på Brandenburger Tor. Men kriget började redan den 1 september 1939 och det var Storbritannien som efter Polens och Frankrikes fall stod ensamt mot Hitler, medan det ”antifascistiska” Sovjetunionen i nästan två år hjälpte nazisterna med materiellt stöd och tillmötesgående propaganda.

Det är detta som är debattens kärnpunkt och det är här som Linderborgs sko klämmer på en mycket öm tå: Sovjetunionens agerande före juni 1941 och Stalins vilja att krossa nazismen. Linderborg namnger alla de andra statscheferna, till och med Mussolini, men undviker konsekvent S-namnet. Man förstår henne. Namnet manar fram obehagliga associationer: Stalinterrorn, Stalin-Hitler-pakten, bilden av en mysande Stalin som skakar hand med herr von Ribbentrop, Stalin, eller Ledaren som han låtit sig kallas, som frambringar skål för sin uppskattade kollega Ledaren i Berlin.

Linderborg anklagar ”liberalerna” för svårartat självbedrägeri när det gäller andra världskriget. Hennes egen historieskrivning är inget självbedrägeri, så okunnig kan hon inte vara. Det är ett oblygt försök att förfalska historien, men ett fåfängt försök då fakta i målet är lätta att kontrollera. Sovjetunionen tog aldrig självmant upp kampen mot fascismen, man vänslades med och stödde Hitler ända till överfallet i juni 1941, och förde sedan ett försvarskrig som förvandlades till ett erövringskrig. ”Reaktionären” Churchill, som Linderborg kallar rasist och jämställer med Hitler, förklarade däremot Tyskland krig för att försvara demokratin och under de drygt fem åren som kriget pågick sviktade aldrig i sitt motstånd mot nazismen.

Antifascisten Stalins syndaregister är långt: utrensningen av judar från utrikesministeriet inför förhandlingar med Hitler 1939, pakten som befriade Hitler från fruktan för två-frontskrig och gav honom fria händer att anfalla Polen, delning av Polen mellan Tyskland och Sovjet, uppdelning av Östeuropa mellan de två diktatorerna, utlämnandet av tyska kommunister till Gestapo, angreppet på Finland, leveranser av mat och strategiska råvaror till nazisterna, förbud för kommunister i ockuperade länder att delta i motståndsrörelsen mot nazisterna under tiden pakten varade…

Allt detta är välkänt, säkert även för Åsa Linderborg. Mindre känt är att Molotov besökte Berlin i november 1940 och diskuterade med Hitler ett fördjupat samarbete, möjligen också Sovjetunionens anslutning till Berlin-Rom-Tokio-axeln. Hitler var så säker på det brittiska imperiets snara fall att han föreslog Stalin en uppdelning av världen. Förhandlingarna stupade på att Hitler vägrade acceptera sovjetiska krav på ökat inflytande i Ungern, Jugoslavien, Grekland och Turkiet, men framför allt på oenigheten om Finlands framtid.

Hitler och Molotov försäkrade varandra om att samarbetet varit till ländernas ömsesidiga fördel, en fördel som enligt Molotov var ingenting jämfört med vad det skulle bli i framtiden, efter kriget.

För att visa hur duktiga antifascister kommunisterna ändå var tar oss Linderborg tillbaka till mars 1933 då Hitler efter riksdagshusbranden och med hot om våld fick riksdagen att rösta fram fullmaktslagen. Men då var Hitler redan rikskansler och det var kommunisterna som hjälpte honom till makten. De splittrade den tyska vänstern, de såg social-demokraterna, som de kallade ”socialfascister”, som sin huvudfiende, de bildade ofta en ohelig allians med nazisterna och de bidrog därmed, som historiker Karl Dietrich Bracher visar, till republikens fall.

Varför obstruerade kommunisterna under de ödesdigra åren 1928-1932 den demokratiska processen och varför vägrade de att stödja ickenazistiska regeringskandidater? Förklaring får vi av historikern Golo Mann som skriver att kommunisternas ”förvridna och brutala” uträkning var att de skulle tjäna på att låta Hitler tillfälligt ta makten. De agerade med Moskvas goda minne och deras förhoppning var att Hitlers diktatur skulle vara kortvarig och att den enligt marxistisk teori skulle leda till revolution och kommunistiskt maktövertagande. Det var, som det snart visades sig, en fatal felbedömning.