Soldatgravar

 Slumpen väljer åt oss underliga sängkamrater.

Alfabetets nyckfullhet manar fram de mest besynnerliga, ibland komiska, ibland spöklika parförhållanden i bokhyllan. Döden är en annan och outgrundligare slumpens mästare. När den blandat och gett ligger sedan de döda i prydliga rader under mörka tujor och grönskande tårpilar, till synes i den bästa grannsämja och ett evigt kamratskap. Adel, präster, borgare och bönder.

På den kyrkogård jag minns och ibland i drömmen besöker vilar det bara småstadsfolk: arbetare, hantverkare, lärare. Idel vanliga tjeckiska namn utom på de äldre stenarna. Här ligger Bäckermeister Franz Zach med familj. Där handlade vi bröd, ingen brydde sig om att de talade tyska hemma. Först när grabbarna Zach gick in i Hitlerjugend slutade vi leka tillsammans och vi började hata dem. Här har vi Josef Stejskal, byggmästare. Namnet låter så tjeckiskt, men frun var tyska och hemma hos Bubbi Stejskal talades det tyska. Hans mamma var snäll och bjöd på smörgåsar, och långa varma sommarkvällar lekte Bubbi och jag under de unga lindarna på vår gata tillsammans med skräddarens judiska flickor Sara och Reli. Bubbi ligger inte här, hans namnlösa grav finns någonstans på den ryska stäppen. Och hans snälla mamma? Och alla de andra? Den låghalte Rudolf Langer som stoltserade i sin ortsgruppenleiteruniform tills Gestapo tog honom? Josef Ammer som brukade stå med sin taxibil bredvid onkel Viktors svarta Tatra? Sist vi såg honom, det var i april fyrtiofem, körde han en motorcykel med sidvagn och såg väldigt krigisk ut i sin stålhjälm. I sidvagnen satt en annan volksturmgubbe med en panzerfaust. Med den skulle de stoppa ryssen. Vi såg dem aldrig mer.

Och Sara och Reli? Och Kurt Lanzmann som gick med vita vantar och den snälle Richard Sušický vars pappa hade ett litet konditori och var kantor i synagogan?

Först transporterades judarna bort. Sedan deporterades tyskarna. Gravar finns kvar.

Det är stilla och fridfullt på den vackra kyrkogården. Tårmilda pilar, välkrattade grusgångar, blommor och gröna vattenkannor. Här brukade jag gå med mor Allhelgonadagen, eller Själarnas dag som vi sade, vi lade blommor och tände ljus på mormors grav. Framför porten satt gamla tanter och sålde vita krysantemer. Det jag minns bäst är doften av krysantemum, dödens doft.

Till höger i muren en halvt sönderrostad och låst grind som öppnas med svårighet och gnissel. Bakom muren ett fåtal gravstenar knappt synliga i det meterhöga gräset, nya gravstenar. Ett tjog gamla står i ett par rader lutade mot ett trådstängsel. Bakom dem ett skrotupplag. Ett stort hål gapar i stängslet, där syns spår efter bilhjul och en gravvård är borta, endast rostiga järnbultar pekar som fingrar mot Honom där uppe. Judiska gravar men utan småstenar lagda ovanpå som seden bjuder.

Den gamla judiska begravningsplatsen är borta. Det var inte tyskarna som tog bort den som på andra håll där gravarna vräktes bort av grävmaskiner och stenarna användes till vägbyggen. Här klarade judarnas gamla viloplats ockupationen men under kommunisterna behövdes utrymmet för ett gatubygge. Man lyckades rädda och flytta ett antal gamla gravstenar innan grävmaskinerna tog vid.

En ensam gammal judinna finns kvar i stan. Inga tyskar. Endast gravar.

Det finns också enkla soldatgravar och gemensamma gravar med minnesstenar. En grå obelisk påminner om de preussare som dog här 1866. Österrikarna, det var de mina på den tiden, fick sina enskilda gravar och sörjande familjer. Preussarna dog mest i kolera. Året sextiosex var ett koleraår som min morfar mindes. Själv var han född sextionio, men hans storasyster föddes samma år som preussarna kom och hans mor berättade ofta hur de främmande soldaterna tagit upp den lilla i famnen till min morfarmors stora förskräckelse. Med preussarna kom koleran och de dog som flugor, sade min morfar.

IMG_0266

I ena hörnet av kyrkogården syns en mängd egendomliga gravar med enkla smala stenar krönta med turbaner. Där begravdes under första världskriget turkar som hade dött på det lilla militärsjukhuset som då låg i stadens utkant men som numera ligger mitt i villabebyggelsen och är ett barndaghem. De dog också som flugor och har funnit sin sista vila på en kristen kyrkogård på den mähriska slätten, långt bort från sitt anatoliska bergland.

Alldeles intill fanns det, och kanske fortfarande finns, ett fåtal gravar med enkla ryska kors resta över ryska krigsfångar från första världskriget. De arbetade på sockerbruket och några av dem levde länge kvar i min morfars minne med sina berättelser om det fjärran Sibirien.

Historien går i vågor. Vitnade ben är dess strandfynd. Rödarmisternas minnessten från våren fyrtiofem står vakt över de senaste (men säkert inte de sista) krigsdöda i min lilla stad. De vilar inte långt från sina fränder, kanske fäder och farfäder som spolats i land efter ett tidigare krig.

IMG_0265

De stupade tyskarnas söndersprängda och sönderbrända lik begravdes snabbt där man fann dem. Hundraåriga tallar står minnesvård över deras sista viloplats.

Den okände soldatens anonyma grav i främmande jord.

Soldatöden.

Många år efter det senaste (men säkert inte det sista) kriget var jag en av värdarna för en grupp franska företagare på studieresa i Sverige. Det var välnärda och eleganta herrar i vita skjortor och dyra sidenslipsar. Vi åt lunch på Savoy och beundrade utsikten över kanalen, fyren vid hamninloppet och Köpenhamnsbåtarna. Trots min envisa brottning med den franska grammatiken flöt vår konversation trögt tills det visade sig att min bordsgranne till höger förstod en del tyska. Han hade varit krigsfånge i Tyskland och när han fick veta att jag inte alltid varit en neutral svensk försvann hans formalitet och han lyste upp.

”Mais Monsieur! Vous êtez Tchécoslovaque…!” Han blev krigsfånge redan 1940, som ung soldat, och efter en odyssé genom olika tyska fångläger hamnade han så småningom i Niederösterreich, norr om Wien och inte långt från den gamla tjeckiska gränsen. Det var den sista krigsvintern, de franska krigsfångarna slet ont, på magra matransoner fick de gräva pansargravar som skulle hejda de sovjetiska stridsvagnarna.

”Vi var mycket hungriga, ja vi svalt och arbetet var mycket tungt,” berättade han. ”Vi hackade i den frusna jorden med korp och spade, ett par tre meter djupa, flera meter breda kilometerlånga gravar. Vi visste att kriget var snart slut, tyskarna var ju redan kaputt, och vi ville överleva. Det ryktades att när vi blev färdiga skulle vi marscheras längre tillbaka och gräva nya gravar… Så jag och en kompis till, vi beslöt oss att fly. Vi visste att den tjeckiska gränsen var nära och att där borta fanns det vänligt sinnade människor. Det var i slutet på mars och våren började komma, nätterna var kalla men solen värmde gott om dagarna och det fanns en chans att överleva. Vi sparde vad vi kunde av de magra ransonerna och av det vi bytte oss till för cigaretter. En dag under lunchrasten, när de gamla österrikarna som vaktade oss tog en rökpaus och dåsade i solen, smög vi bakom de utgrävda jordhögarna och sedan nedhukade i språngmarsch från buske till buske. När vi kom till en skogsdunge visste vi att vi hade fyra fem timmar på oss innan man upptäckte att vi saknades.

Ingen av oss hade ens en klocka, men vi tog ut riktningen mot norr, tvärs över de blöta leråkrarna och skogsdungarna. Vi kom till den grunda gränsån på natten, knöt ihop det vi hade i våra slitna soldatkappor och vadade över.”

(Herre Gud, tänkte jag, ån, den heter Thaya på den österrikiska sidan och Dyja på den mähriska, det måste ha varit ungefär där jag en natt drygt fyra år senare med packningen på huvudet vadade i motsatt riktning, bort från en annan ofrihet.)

LK flykten Dyje

 ”På den andra sidan var det litet mera skog, men tyskarna hade flyttat gränsen längre norrut och vi var inte säkra på var vi var, så vi gick bara på småvägarna och på natten, alltid mot norr. Vi sov på dagen och sent den tredje kvällen kom vi till utkanten av en by eller en köping, det var omöjligt att veta vilken. Alla skyltar och vägvisare var borttagna inför den annalkande fronten. Men nu var vi så hungriga att vi måste ta chansen. Byn var mörklagd och det syntes inte en levande själ ute. Vi knackade försiktigt på en låg stuga. Dörren öppnades av en äldre man i bara skjortärmarna. Han tittade förskräckt på oss och våra konstiga uniformer och sedan vinkade han oss snabbt in och stängde hastigt dörren. Jag pekade på oss båda: «Française, Franzosen». «Franzosen! Francouzi! Maminko…!» ropade mannen in i stugan och fram kom en tjeckisk mamma i förkläde. Vi började skratta.

Maminka värmde soppa och bjöd på mörkt rågbröd med flott på. Vi hade inte ätit så gott bröd på åratal. Mannen sade «Warten…» och gjorde sig i ordning att gå ut. Vi blev litet oroliga. Han såg det och skrattade och ruskade på huvudet: «Francouzi gut, Deutsch nicht gut, Hitler kaputt,» och gjorde en omisskännlig gest med handsidan mot strupen. Vi skrattade alla igen.

Han kom tillbaka efter en stund i sällskap med en annan man, medelålders, storväxt och kraftig, också han i skjortärmar, som vi skulle följa med. Vi tackade maminka och gick alla fyra till ett större hus, några gator längre bort. Det var ett finare borgerligt hem som liknade ett franskt, med persiska mattor och mycket slipat böhmiskt glas i mörka vitrinskåp. Vår nye värd talade bättre tyska och vi berättade för honom om vår flykt. Han var slaktare och charkuterist och,” min bordsgranne gjorde en bred gest, ”Monsieur, ni skall inte tro det, men han hette Chalet och han var franskättling. Han kunde inte ett ord franska, men tänk er själv, att vi stöter på en franskättling i en gudsförgäten by i Mähren. När vi undrade hur det kom sig skrattade han och frågade om vi visste var vi var? Det visste vi naturligtvis inte. «Slavkov,» sade han och när vi inte reagerade slog han sig för pannan och sade, nu på tyska «Austerlitz.»

Austerlitz! Vilken fransman skulle inte känna till det namnet! På en kulle i närheten finns det ett imponerande monument över Trekejsarslaget och det har funnits gott om franska soldatgravar på de små kyrkogårdarna runt omkring. Men en del fransmän hade tydligen överlevt och lämnat efter sig ett antal franska släktnamn i trakten.

Och vet ni, Monsieur, denne mähriske charkuterist visste mera om Napoleon än någon annan jag hade träffat och i sina bokhyllor hade han den mest imponerande samling av böcker om Napoleon jag någonsin har sett. Tyvärr var de inte på franska. Men vi levde gott hos honom de få veckor som kriget varade. Och vi överlevde Hitler!”

Då hade vi suttit redan en bra stund över kaffe med kransekage, sett på hur Absalon makligt vände för återfärden till Köpenhamn och undrat om det var Gripen eller Öresund som var på inseglande mot hamninloppet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s