I kulturskogen

Det svenska litterära kulturlivet liknar, tycker jag, en frodig tropisk urskog. Mäktiga gamla halvruttna trädstammar som är omgivna av brokig undervegetation och som tjänar som näring åt slingrade lianer och diverse småkryp.

De små vegeterar på de halvstora och det minimala krypet lever av de små.

I begynnelsen var ordet. Och ordet publicerades på DN:s Kultur, eller om de nu var i söndagsbilagan, som en följetong. Det var första delen av en deckare och den började med en personbeskrivning av en polis, vill jag minnas. Klantigare och fyrkantigare personbeskrivning hade jag sällan läst, så jag sade till mig själv, aldrig i livet denne Stieg Larsson eller vad de nu var han hette.  Och så har det förblivit.

Men ack vad man kan missta sig. Det blev tre böcker i tidens anda och smak där man gisslar de mäktiga och hyllar de små, med en osannolik intrig och ännu osannolikare bovar, men med en garanterat genusriktig och politiskt korrekt hjälte. Och det blev miljonupplagor och en film och ett miljonarv att bråka om.

Inte nog med det. En följetong är en följetong, det visste redan Dickens och Dumas fils. Författaren är död, men den enes död blir den andres bröd, så varför kunde man inte haka på en så bra draghäst? Det blev en fjärde bok och fortsättning följer, det får vi bekräftat på DN-Kultur i dag. Komplett med ett helporträtt av följetongskrivaren och med den för en kulturpersonlighet viktiga upplysningen att han vid detta tillfälle var iförd Aldenwingtips och regndränkt linnekostym i trång skärning…

Annonser

Riv ner statyerna!

Statyer, eller det de representerar, väcker starka känslor. Det finns människor som blir hänförda av en krigarkonung med befallande gest, andra kan känna sig kränkta vid blotta åsynen av en ridande potentat.

I oroliga tider kan även oskyldiga statyer, i likhet med människor, gå sällsamma öden till mötes.

Tomáš Masaryk föddes 1850 i min hemstad Hodonín i Sydmähren. För att vara son till en knappt läskunnig slovakisk herrskapskusk som varit livegen, gjorde Tomáš en anmärkningsvärd klassresa. Professor, filosof och politiker, medlem av Riksrådet i Wien, Tjeckoslovakiens skapare och förste president. Som övertygad humanist och försvarare av kvinnans jämställdhet fogade han sin amerikanska hustrus namn Garrigue till sitt eget.

Det är klart att vi i Hodonín var enormt stolta över vår store landsman. Hans officiella porträtt fanns överallt och ibland kunde vår beundran närma sig dyrkan och personkult. Tonåringar bar gärna en skärmmössa, ”masarykovka” med ett litet rött-vitt band på, som han. I skolan firade vi Masaryks födelsedag den 7 mars, skolklassen fotograferades samlad kring hans byst och jag gjorde otaliga teckningar av TGM, till häst och utan, för mina klasskompisar.

Inget var då naturligare än att hans födelsestad skulle resa en staty av sin store son. Efter en riksinsamling avtäcktes monumentet – för det blev ett sådant – hösten 1931.

Som skolpojke vandrade jag fyra gånger dagligen på vägen till och från skolan förbi monumentet och kunde devisen på det utantill: ”Förunna bildning till var och en, kräv anständighet av alla människor, och var vaksamma”.

I mars 1939 tågade tyska armén in och vi befann oss plötsligt under det stora tyska Rikets beskydd som Protektorat Böhmen und Mähren. Märkligt nog dröjde det till juni 1940 som reichsprotektor von Neurath befallde protektoratregeringen att avlägsna allt som påminde om republiken – allt alltifrån statsvapen, monument och museiföremål, till stämplar, husskyltar och brevkuvert.

Masarykstatyn monterades ner och transporterades till Nationalgalleriet i Prag där den och reliefen skulle smältas ner och metallen användas till krigsmateriell. Graniten från monumentet auktionerades bort.

Efter kriget uppdagades det att personalen på Nationalgalleriet hade räddat Hodonínstatyn (och flera andra) undan förintelsen. Den blev nedgrävd i sanden i en Moldauhamn där den hade legat till september 1945, då den installerades på sin gamla plats i Hodonín, nu tyvärr utan den vackra reliefen.

Man kunde tro att den gamle presidenten skulle få stå där i fred, men tiderna förändras ibland väldigt snabbt. Kommunisterna gillade aldrig Masaryk och i början på 1950-talet började man ta bort hans statyer som hade ställts upp på nytt på många ställen runt om i landet. Statyn i Hodonín fick stå kvar längre, antagligen för att Pragregeringen inte hade stöd av Hodonínkommunister och inte ville provocera i onödan. Tills vidare satte man framför den en plåttavla med en text där Masaryk beskrevs som proletariatets fiende.

1960 började man också i Hodonín i sedvanlig ordning organisera en opinion och samla underskrifter bland anställda på företagen, skolor och myndigheter för avlägsnandet av statyn. När ”hodoňáci” vaknade den 23 februari 1961 var den borta.

Men det kom bättre tider. Under Pragvåren 1968 bildade man en kommitté under ledning av min gamle klasskompis Zdeněk Čermák. Masarykmonumentet skulle förnyas. Man hittade statyn, förvisso med huvudet avskuret och kroppen styckad i flera delar, i foderrännan i stallet på ett närbeläget slott. Det gick dock att reparera den och efter restaurering i Prag var statyn på väg hem. Men, som sagt, läget förändras ibland förunderligt snabbt. Pragvåren hade tagit slut med den sovjetiska ockupationen i augusti. Den ryske kommendanten i Hodonín, som antagligen aldrig ens hade hört namnet Masaryk förut, blev uppmärksammad på fallet, förklarade uppställningen av statyn vara en kontrarevolutionär handling och Masaryk blev beslagtagen och med eskort av fem sovjetiska pansarfordon bortförd till okänd plats.

Men hodoňáci gav sig inte så lätt. Čermák vände sig ända till regeringen och presidenten och fick så småningom ett besked att statyer var en kommunal angelägenhet, samt att enligt det nyligen tecknade avtalet mellan Tjeckoslovakien och Sovjet hade Sovjetarmén ingen rätt att blanda sig i kommunala beslut. Ett besked som lugnade både de lokala kommunisterna och den ryska översten. Lagom till nationaldagen den 28 oktober stod Masaryk åter igen på sin sockel.

Men tro inte han fick stå där länge. Även Hodonín drabbades av den s.k. normaliseringen, rättare sagt en radikalisering och brutalisering av makten som kulminerade efter publiceringen av Charta 77 i januari 1977. Stadsplanerarna i Hodonín kom nu fram till att platsen där statyn stod behövdes för trafiken, en märklig upptäckt för alla som känner till stadens topografi, och den 23 mars fick Masaryk stryka på foten och hamnade i en lagerlokal en gång till.

Där fick han vila tills sammetsrevolutionen var ett faktum. Då restes han på nytt och var åter på sin rättmätiga plats lagom till sin 140:e födelsedag den 7 mars 1990. Han var ju, som Václav Havel sade i sitt invigningstal, en man som kunde stå på sig.

Skall vi göra som nazisterna och kommunisterna, riva ner statyer och tro att vi därmed kan ändra historien?

 

Det farliga Afghanistan

Jag skulle egentligen känna sympati och ha förståelse för de unga männen som sitter på trappan i Stockholm och protesterar mot utvisningar till Afghanistan. Det gör jag inte.

Jag kom ju själv hit som flykting och levde under ett antal år i osäkerhet om jag skulle få stanna. Jag kom, efter nio månaders väntan i ett skitigt flyktingläger, fullt legalt, och som statslös fick jag ett dokument, ett främlingspass. Där står det klart och tydligt:

Detta pass gäller icke för vistelse i eller för återresa till Sverige, med mindre särskilt tillstånd tecknats däri.

Och detta särskilda tillstånd tecknades i passet av Statens utlänningskommission som man fick besöka med jämna mellanrum. Man levde på lånad tid, först sex, sedan nio månader, sedan, om man skötte sig, ett år i taget. I sju år.

Ändå har jag alltså svårt att sympatisera med dessa män från Afghanistan.

Det är lätt men missvisande att, som många medkännande gör, dra orimliga historiska paralleller. Det tål inte heller jämförelse med min egen situation 1949.

Då som nu gjorde myndighten individuella bedömningar av skyddsbehovet. Då som nu måste man visa att man riskerar personliga represalier. Krigstilltånd elller risken för terrordåd i ett land är inte ett asylskäl.  Ännu mindre blotta önskan om ett lugnare eller ljusare framtid, hur förståelig sådan önskan än må vara. Man behöver inte vara legalistisk för att inse att myndigheterna följer gällande lagstiftning och att allt annat skulle leda till anarki.

Jag har under alla år följt situationen i Afghanistan. Säkerhetsläget där har ändrats hela tiden, men det är inte värre nu än vad det varit många gånger tidigare. USA förstärker sin insats och skickar unga grabbar för att hjälpa den afghanska regeringen i kampen mot talibaner. Flera av de afghanska unga män som sitter på trappan och protesterar är i värnpliktsåldern. Känner de inget ansvar för dem som de lämnat? Borde de inte hellre ha stannat hemma, göra sin plikt som män och försvara sina systrar och fästmör mot talibanerna?

 

8 augusti

Den 8 augusti är min mycket privata minnesdag. Det var en tidig söndagsmorgon, och jag ser dem som om det var i dag, min mor och syrran vid trädgårdsstaketet. En sista kram, sedan stängdes grinden. Mamma var tapper men syrran grät. Lillebrorsan fick inget veta, för säkerhets skull. Det skulle ta många år innan jag stod vid min mors grind igen. Då var hon borta för länge sedan.

Jag längtar hem sen åtta långa år.

I själva sömnen har jag längtan känt.

Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går

—men ej till människor! Jag längtar marken,

jag längtar stenarna, där barn jag lekt.

Heidenstam var en lyckans ost. En flykting saknar även människorna och det dröjde 37 år innan jag återsåg stenarna där barn jag lekt.

Bodström och myten om brottsligheten

Advokaten och socialdemokratiske politikern Thomas Bodström skriver i en debattartikel i Expressen att han inte vill att man sprider myten om ökad brottslighet. Det gynnar bara SD, menar han.

”Det är märkligt att så många försöker göra gällande att våldsbrottsligheten ökar generellt i Sverige. Det är nämligen inte sant utan är en ren myt…När det gäller dödligt våld – mord och dråp – har det också minskat. Just dödligt våld är enklast att bedöma statistiskt, eftersom det i princip inte finns något mörkertal. Det ska särskilt understrykas att det sker en minskning trots att vi blir allt fler människor i landet, både de som föds här och de som kommer från andra länder”, skriver Bodström.

Han har rätt i att det dödliga våldet hade minskat från en topp på kring 115 offer i början av 1990-talet till 2012-års bottennotering på 68 döda. Det var en positiv utveckling liknande den i övriga europeiska länder.  Men från och med 2013 har det skett ett trendbrott med en påtaglig ökning till 87 döda detta och nästa år, 112 döda 2015 och 106 döda 2016. Sedan 2013 ligger således antalet mord på en högre nivå än under det föregående 12 åren och trenden tycks fortsätta.

Enligt Brottsförebyggande rådet är det dödligt våld med skjutvapen som ökar. Så här skriver Brå i sin senaste rapport:

Antalet fall med skjutvapen har ökat över tid, en utvecklingstrend som har fortsatt under 2010-talet. Från åren 2010–2011 till åren 2014–2015 ökade andelen fall av dödligt våld som utförts med skjutvapen från omkring till 22 till 31 procent. Framför allt är det andelen dödligt våld med skjutvapen inom kriminellt relaterade konflikter som har ökat.

DN har räknat upp 56 dödskjutna på drygt 2½ år och över 400 skottskadade på fem år. I Göteborg, Stockholm och Malmö har fem gånger fler skottskadats de senaste fem åren jämfört med de tre huvudstäderna i våra grannländer. SVT-Nyheter talar om en dramatisk ökning av dödsskjutningar.

Bodström skriver vidare: ”Enligt forskarna har misshandelsbrotten gått ner under de senaste åren”. Det är svårt att veta vilka forskare han åberopar. Enligt Brå har de anmälda brotten mot person istället ökat: ”Där andelen utsatta enligt NTU varit relativt oförändrad i ett längre perspektiv (undantaget de senaste årens upp- och nedgångar), har antalet polisanmälningar per 100 000 invånare ökat, från cirka 1 440 brott 2000 till cirka 2 110 brott 2015. Det är en ökning på nästan 50%.

Brå har tittat närmare på vilka grupper som är mest utsatta: ”Sett till olika grupper i befolkningen har utsattheten för brott mot person minskat i många av de grupper som annars har en högre generell utsatthet (unga, arbetslösa och ensamstående). En grupp för vilka utsattheten istället ökat under den senaste perioden är personer som är födda i Sverige men vars båda föräldrar är födda utomlands”.

Anmälningar om hot och trakasserier har enligt Brå ökat kraftigt. Även anmälningarna gällande misshandel och sexualbrott ökade fram till 2008, men har sedan dess stabiliserats, och för misshandel även minskat något.  De har dock stabiliserats på en högre nivå än i början på 2000-talet.

Om sexualbrott skriver Brå i sin rapport: ”I absoluta tal har antalet anmälningar, antalet misstänkta, antalet (och andelen) personuppklarade sexualbrott och antalet lagförda sexualbrott ökat markant under 00-talet. För de flesta av måtten handlar det om mer än en fördubbling på 15 år. Fram till 2012 har nivån legat relativt stabilt på omkring en procent, varpå en ökning observeras under de senaste tre åren”. Det grövsta brottet i den här kategorin våldtäkterna, har ökat från drygt 20/100 000 invånare år 2000 till drygt 60/100 000 invånare 2015, en tredubbling.

Amelie Posse-Brázdová

Bildresultat för amelie posse

Expressen har i dag en minnesartikel om grevinna Amelie Posses antinazistiska arbete under kriget. Det var en halvhemlig verksamhet som bedrevs av aktiva antinazister i den s.k. Tisdagsklubben: journalister som Ivar Harrie och Barbro Alving, artister och författare som Karl Gerhard och Vilhelm Moberg, politiker som Gunnar och Alva Myrdal, men också kungliga som prinsarna Eugen och Wilhelm.

Amelie Posse var gift med den tjeckiske målaren Oskar Brázda och en av hennes söner deltog som stridspilot i slaget om Britannien. Hon kom ur högadeln och hade sin samhällsklass starka självkänsla som hjälpte henne att möta och klara många obehagliga och farliga situationer och utmaningar. Men inget hjälpte när nazisterna kom och ockuperade det Tjeckoslovakien som hon hade gjort till sitt andra fosterland och som hon älskade. Hon fick lämna sin böhmiska herrgård och blev en flykting bland många andra.

Det var en erfarenhet som gjorde att hon under och efter kriget ägnade mycket möda och energi åt att hjälpa tjecker som flydde från den nazistiska ockupationen. Och trots sin höga ålder och sjukdom engagerade hon sig även för de tjecker och slovaker som kom hit efter kommunistkuppen 1948.

Hon satt med i styrelsen för Kommittén för tjeckoslovakiska flyktingar och hennes lilla lägenhet på Gärdet var alltid öppen för oss, mestadels unga studenter, som var ganska vilsna i den nya tillvaron. Hon var sjuk och tung i kroppen men hade alltid kaffe och småkakor att bjuda på och, tack vare sina enormt goda förbindelser, också goda råd och praktisk hjälp.

Vi kände stor respekt för henne – hur skall man tilltala en grevinna som umgås med de kungliga? – men hon bestämde att vi skulle kalla henne babička, mormor. Och det är som en snäll och alltid hjälpsam mormor hon lever kvar i många tjecksvenskars tacksamma minne.

Goda råd till medrasister

Lovisa Fhager Havdelin är generalsekreterare i Teskedsorden, en i alla avseenden respektabel och aktningsvärd organisation med det vällovliga syftet att främja positiva attityder mellan människor. Man vill framför allt nå unga människor genom olika kulturprojekt i skolan och få dem att reflektera kring frågor om mångfald och tolerans.

I en debattartikel i DN i dag myntar hon ett nytt begrepp, medrasist, och uppmanar oss att inte tigande medverka till spridning av rasistiska åsikter i samtal med en granne, på en släktmiddag eller hos frisören.

I fyra punkter ger hon oss goda råd hur vi skall agera för att inte vara medrasister: avbryta den som drar ett rasistiskt skämt, påtala att det personen säger är rasistiskt och att höja blicken för att se och stödja en eventuellt drabbad.

Ett starkt civilkurage stärker ryggraden i vårt samhälle, säger hon och citerar ur Martin Niemöllers välkända dikt om hur fel han hade betett sig under nazisterna: ”När de kom att hämta kommunisterna teg jag…”.

(När hon aningslöst citerar Niemöller har det knappast någon relevans för oss vanliga medrasister. Niemöller hade tigit därför att han i årtionden hade varit antikommunist, antisocialist, antisemit och nationalsocialist som 1933 hyllade Hitlers maktövertagande. Han vaknade till insikt först när Hitler började tassa på hans kyrka).

Hennes fjärde punkt måste jag återge ordagrant. ”Anmäl. Oavsett om det är på arbetsplatsen eller i offentlig miljö. Berätta för närmaste chef, anmäl till polis eller tillkalla vakt”.

Här undrar jag om Lovisa Fhager Havdelin verkligen menar vad hon skriver och om hon har tänkt igenom vilket samhälle hennes råd skulle leda till. Menar hon verkligen att folk skall springa till chefen och berätta att en arbetskamrat har dragit ett rasistiskt skämt? Att man skall ringa till polisen och anmäla en bordsgranne som på en släktmiddag sagt något klantigt om muslimer för hets mot folkgrupp? Eller hellre tillkalla en vakt?

Så som hon råder oss fungerade det angiverisamhälle där Niemöller så småningom hamnade i koncentrationsläger. Där var människorna dresserade till att ringa eller skriva till Gestapo och rapportera sina grannar som hade dragit ett olämpligt skämt om führern eller partiet. Är det verkligen sådant samhälle hon vill ha?

En norrman om Sverige

Karl Ove Knausgård säger i en intervju i DN-Kultur i dag att i Sverige är det viktigt att folk får uttala också det obehagliga. Att Stefan Löfven kallade Sverigedemokraterna ett ‘nyfascistiskt parti’ tycker han är skandalöst. Han har tidigare kritiserat den svenska politiska korrektheten men tror att tonläget har förändrats, att diskussionen om invandringen har blivit väldigt intressant.

”Nyckeln i Sverige är att dra fram problemen i ljuset, prata om dem. Inte säga att det inte är ett problem, inte mörka. Människor känner inte igen sig i verklighetsbeskrivningen. Då blir man arg, jag blir arg. Sverigedemo-kraterna är ju Sveriges näst största parti och då är det hög tid att kavla upp ärmarna och ta tag i det. Jag tror inte att en fjärdedel av Sveriges befolkning är rasister eller ens emot invandring. Jag tror det handlar om ett slags rädsla blandat med missnöje”.

Det behövs en världsberömd norsk författare för att DN-Kultur skall komma till klarhet.

Den konsekvensneutrale Jan Helin

Jan Helin framstår mer och mer som SVT:s Dan Eliasson. På samma sätt som den otrolige polischefen uppvisar Helin försvars-, förnekelse- och förträngningsmekanismer av kolossala freudianska mått.

I ett par artiklar i DN och nu senast i en tevedebatt med GP:s Alice Teodorescu (12/6) försvarar han på ett helt sanslöst sätt sin egen, journalisternas i allmänhet och SVT:s i synnerhet förhållningssätt och rapportering om invandringen.

Upphovet till debatten är att flera opinionsmätningar visar att allmänhetens förtroende för medier och journalister har sjunkit över tiden, mest markant vad gäller rapporteringen om problemen med immigration och integration.

Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo, journalisten Lasse Granestrand och ett par andra har kommit fram till att förtroendetappet beror på att medierna inte har varit opartiska i den här frågan.  Granestrand visar punkt för punkt vad det beror på. Hedenmo berättar om den fientlighet hennes program som vågade diskutera den förda invandringpolitiken möttes av i medierna, andra journalister har skrivit om konformismen på redaktionerna och mobbningen av kolleger som avviker från den politiska korrektheten.

Det Hedenmo och Granestrand kräver är en ärlig, sanningsenlig och konsekvensneutral journalistik.

Inget av det de visar på har gått hem hos Helin. Medierna har visst varit neutrala i sin bevakning av invandringsfrågor, man har inte förtigit något, man har sökt sanning, verifierat fakta och varit försiktig i sina slutsatser. Han ser inga problem med journalisternas vägran att beakta den etniska parametern när man skriver om brottslighet, ”så länge vi håller oss till saklighetens ledstång”.  Tvärtom varnar han denna urhederliga, objektiva och sanningssökande journalistkår för att ägna sig åt ”poserande självspäkning”.

Nej, tycker Helin, misstroende mot medier beror på annat, ”mer svårfångat”. En ”helt avgörande faktor” som har gjort att folket har tappar förtroende för svenska journalister är den populistiska politiska retorik som utvecklats av Donald Trump och Steve Bannon!

Det finns mera roligt att läsa i Helins artiklar. Det är fängslande att se hur han stycke efter stycke totalt aningslöst motsäger sig själv och motbevisar sina egna heliga försäkringar om mediernas objektivitet och konsekvensneutralitet.

”Journalistiken tror jag behöver utvecklas … att mer pedagogiskt beskriva skillnaden mellan försvar av människors lika värde och effekterna av invandring på samhällsekonomi”.

”Kanske gjordes ett undermåligt journalistiskt jobb”, om förtigande av negativ opinion till invandring.

”… journalister [bör] förmå skilja på opinionsjournalistik och nyhetsjournalistik…”

”Det finns utan tvekan saker som kunnat gjorts bättre i rapporteringen av invandringen. Men…” och här kommer den egentliga haken, ”den mest framgångs-rika politiska strömningen just nu kapitaliserar på exakt detta – den spelar på oro över samhällsutvecklingen i allmänhet och bekräftar människor med en negativ syn på muslimsk invandring i synnerhet”. Underförstått, det som inte tillåter Helin att bedriva konsekvensneutral journalistik är att ärlig och fullständig rapportering skulle kunna gynna Sverigedemokraterna.

Samma hänsyn gäller när man tolkar pressetiska regler, viktigast är att ”undvika att göda populismens själva kärna” och ”För mig handlade det om att försöka värna ett anständigt offentligt samtal som inte drog växlar på fördomar och etnicitet”. Det låter ädelt men bekräftar bara Helins totalt naiva självuppfattning: det är han som vet vad som är fördomar om etnicitet.

”… hade vi kunnat göra ett bättre jobb kring såväl den ”etniska dimensionen i klassamhället”, som granskning av ökade kostnader för migration i statsbudget och partiellt ökande arbetslöshet som följd av arbetsmarknadens bristande förmåga att få utrikes födda i arbete”.

”Utanförskap i förorter, att flyktingmottagandet 2015 innebar en stor belastning på samhällsekonomin och problem med hög arbetslöshet bland utrikes födda har rapporterats. Inget av detta är dock okänt”, skriver Helin, men det är knappast han eller hans gamla tidning som gjort det känt.

”Min tro är att den verkliga bristen legat i att vi media varit så upptagna av det eldfängda och känslofyllda kring invandringsfrågor att den sakliga nyhets-journalistiken hamnat i skymundan. Debatten och åsiktsbrottning har lockat oss mer än faktagranskning och redovisning”.

Dock åtminstone ett halvt medgivande: ”Det har vitaliserat det journalistiska berättandet, men inte varit bra för utvecklingen av själva kärnan i det publicistiska uppdraget. Kring det känner jag ett misslyckande bakåt och ett hopp framåt – att utveckla det journalistiska berättandet på saklighetens och opartiskhetens grundvalar”.

Det frestar på att läsa Helins texter. Ordet media dyker upp ofta men ömsom i singularform som ”det media” eller ”svensk media” och ”nu utmanas den [media], ömsom i pluralform som ”medierna” eller ”media själva”.  Man stöter på besynnerliga formuleringar som ”börja i ett sakligt svar”, ”besinna oss över”, ”råder exakt samma fenomen”, ”kunnat gjorts” eller ”att hålla en vallgrav”. När han skriver ”gravitationskraften i Anna Hedenmos resonemang”, menar han antagligen tyngden eller tyngdpunkten, men då har han dåligt reda på fysikens lagar.  Och det tar litet tid att förstå att när han skriver ”ledarskribenter med olika uppfattning kan rimligen inte förklara den utbredda uppfattningen i befolkningen om att medier mörkar om invandringen”, menar han egentligen att ”det som ledarskribenter med olika uppfattningar skriver…” .

Jan Helin är en av landets främsta publicister, f.d. chefredaktör på Sveriges största tidning och numera programdirektör på SVT.

 

Maskrospartiet

Det finns inget som befrämjar tankeverksamheten så som arbete med jorden.

Nu menar jag inte vilken banal tankeverksamhet som helst och inte heller vilket arbete som helst. Jag vet att det finns, eller i alla fall fanns, ett själsdödande jordbruksarbete. Jag har levande minnen av potatisplockning som på pricken liknade den som plågade Eyvind Jonssons Olof. Dag efter dag med krökt rygg, i sol eller ösregn, i kletiga leriga plogfåror som aldrig tycktes ta slut. Eller de långa timmarna i stekande augustisol i ett stickande dammoln högt uppe på en halmstack, då tröskverket där nere aldrig upphörde att leverera bal efter bal pressad halm. Det enda man tänkte på då var att så snart som möjligt kunna ta sig ett kallt dopp.

Nej, det jag tänker på är ett stillsamt arbete i en trädgård, sådant Karel Čapek skriver om. Att gräva med en spade, köra det vassa bladet djupt ner med foten och vända på den feta svarta jorden, om och om igen, räkna daggmaskarna, det är en verksamhet som ger mig själsro och tid för djupa tankar.

Sedan är det dags att sköta om gräsmattan, och då går mina tankar till Miljöpartiet. Stackars dom. Dom kämpar och kämpar, balanserar än hit än dit på det fyrprocentiga gärdsgårdsstängslet, vet varken in eller ut, byter fot, byter talrör, med det vill sig ändå inte.

Jag har letat fram mitt fantastiska maskrosuttagningsverktyg och påbörjar årets krig mot de gula fienderna. Man kör ner den vassa rostfria spetsen alldeles intill den hatade växten, trampar ner så djupt det går, vrider runt ett halvt varv och drar upp – i bästa fall hela roten, den kan var tjugo centimeter, och då jublar man. Men oftare än så hör man redan vid vridningen ett litet knäpp. Roten har gått av och då svär man stilla, det räcker med den lilla rotresten kvar och fanskapet kommer att sticka upp nästa vår igen, bara svårare att ta ut.

Nu förstår ni säkert varför jag tänker på Miljöpartiet. Hur kan dom tro att jag eller någon annan gräsmatteskötare kan rösta på ett parti som har valt den mest förhatliga växten som sin symbol?

Byt till liljekonvalj så blir allt bra!