Att bliva svensk

I dessa identitetsstinna dagar tvingas man att fundera över vem man är. Inte så lätt med mitt brokiga själv.

När slumpen fört mig till Sverige har jag bestämt mig att bli svensk. Jag har faktiskt ansträngt mig ärligt under nästan sjuttio år men är inte säker på hur mycket jag har lyckats.

Sverigedemokraterna säger att det är skillnad på att vara svensk medborgare och riktig svensk. Inte ens att bli svensk medborgare var så lätt på min tid. I sju år fick jag regelbundet inställa mig hos myndigheten för att i mitt främlingspass få stämplat ett uppehålls- och arbetstillstånd.

När jag sedan fått och kysst det efterlängtade brevet från saligt statsråd Ulla Lindström tjänade jag i tio månader troget kung och fosterland, för att inte tala om alla de helger som jag sedan under drygt 25 år tillbragt tillsammans med goda kamrater i Hemvärnet.

Stor möda har jag lagt ner på att lära ärans och hjältarnas språk. Ack kära gamla ”Lehrbuch der schwedischen Sprache, vierte, umgearbeitete, erweiterte Auflage“, utgivet av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, som jag då och då vid behov fortfarande plockar fram från hyllan. Ack min kära svensklärarinna som plågade våra tjeckiska talorgan med de omöjliga ljuden i ”Sju sjömäns sju skitiga skjortor” och i den ”glada skatans skratt”.

Jag har lärt mig att äta hårt bröd och ta en snaps till sill, att ta med sig en blomma när man er bjuden på middag och tacka för maten, och att ta av skorna ibland. Jag har till och med lärt mig att stå på ett par skidor.

Jag kan alltså med gott samvete påstå att jag har gjort så gott jag har kunnat för att bli en riktig svensk. Men i dag är jag mycket tveksam. Vissa tvivel har jag förstås haft redan tidigare. Så exempelvis har jag aldrig kunnat uppbringa en verkligt sann beundran för Selma Lagerlöf eller August Strindberg. Som ursäkt kan jag anföra att vi i min tjeckiska folkskola hade som rekommenderad bredvidläsning ”Nils Holgerssons underbara resa”, en bok som jag fann oändligt tråkig. Och så slumpade det sig så att jag började min läsning av Strindberg med hans ”Blå böcker” – oj, vilken kuf, aldrig mer med mitt skohorn.

Det som slutligen gör att jag antagligen aldrig kommer genom svenskhetens nålsöga är att jag helt saknar känslan för Ingmar Bergman. Jag har sett hans tidiga svartvita filmer, ”Gycklarnas afton”, ”Jungfrukällan” och andra, jag stod i kö för att se ”Tystnaden” när den premiärvisades på Röda Kvarn, och den var bra på många vis, men jag kan ändå inte med Bergman.

Droppen kom i går. Man tar upp det för länge sedan avklarade Palmemordet igen och säger att landet fortfarande är traumatiserat. Jag känner mig inte det lilla minsta traumatiserad. Skälet kan vara att jag hade varit med om mord på politiker tidigare, men mest för att jag inte var någon beundrare av Palme. Jag gillade inte hans högtravande symbolpolitik och utstuderade retorik som jag uppfattade som oäkta, men kanske också för att jag med min plebejiska bakgrund alltid har haft svårt för självmedvetna och arroganta överklasskillar som Palme, Carl Bildt eller Reinfeldt. Jag gillar raka politiker med enkel bakgrund som Göran Persson, Löfven eller gamle Gösta Bohman, folk som står med bägge fötter stadigt på jorden.

Så jag är just nu mycket osäker på om ja någonsin kan räknas som riktigt svensk.

Annonser

En dag i februari 1948

Så här dags för 70 år sedan satt jag antagligen och åt min första arrestsoppa med en aluminiumsked ur en plåtmugg. I samma stora plåtmugg fick man sedan på kvällen och på morgonen en slev blaskigt surrogatkaffe. Vi hade bara kallt vatten att diska muggen med, så det flöt stora fettringar på kaffet och det smakade kålsoppa. Muggen sträckte man ut tre gånger om dagen genom en lucka i dörren och fick den påfylld tillbaka med ett stycke svartbrödlimpa. Ett tvättfat och en toastol fanns i ett hörn av rummet, bara delvis skymda.

Med ett par undantag var vi bara studenter som fanns där, vi var ett femtontal i en cell avsedd för åtta, så det var trångt när vi skulle sova på den egendomliga långa britsen vid ena väggen under de högt sittande små fönstren. Vi låg direkt på brädorna med huvuden mot väggen, men av någon obegriplig anledning lutade britsen, så man gled lite neråt mot fötterna när man skulle sova. Vi sov med kläderna på och hade var sin filt, men varje gång någon vände sig måste hela raden följa efter.

Det var ganska god stämning bland oss studenter. Vi hade fått mellan fem och tio dagar var för deltagande i otillåten demonstration, jag tror att man mest ville få bort oss från gatorna under en tid. Undantaget var ett par äldre herrar i mörka kostymer som satt häktade och kallades med jämna mellanrum till förhör. De var båda mycket oroliga och olyckliga, en av dem var en högre militär, den andre ett gammalt gråhårigt undervisningsråd, han satt mest i ett hörn och bad.

Dagen innan, då regeringskrisen kulminerade den 25 februari, spred sig på det studenthem jag bodde på nyheten att man hade arresterat halva styrelsen för vår förening. Förbundsstyrelsen dominerades av nationella socialister, ibland kallat Benešparti, som i Prag leddes av primatorn Zenkl  och som jag var medlem i. Spontant samlades vi samma eftermiddag på Karlsplatsen för att tåga till slottet, uppvakta och stödja president Beneš och kräva att våra representanter skulle släppas fria.

Uppgifter om hur många vi var skiljer sig, men det handlade om flera tusen, och när vi tågade genom Prag mötte vi ett tåg av beväpnade arbetarmiliser som marscherade i motsatt riktning. Ingenting hände ända tills vi kom upp i den ganska branta Nerudagatan. Där den smalnar av stod en flerdubbel poliskordon som spärrade av gatan.

Ett polisbefäl ställde sig på en bil och med en högtalare uppmanade oss att skingras. Det var lättare sagt än gjort. Gatan var sprängfylld med människor ända ner till Lillsidans torg, ingen av dem hörde vad polisen ropade och de trängde på. Som vanligt var, började vi sjunga nationalsången, men det hjälpte givetvis inte. Efter ytterligare någon uppmaning gjorde polisen en chock. De hade fördelen av gatans lutning och trycket och trängseln blev oerhörda, jag minns att en telefonkiosk som stod i vägen svajade betänkligt, och vi som fanns längst fram hade inte en chans.

De unga poliserna var ganska ivriga, så jag fick ett slag i skallen med en k-pist så skinnet sprack och blodet rann. Såret satt i bakhuvudet, så tydligen var jag inte särskilt aggressiv eller modig utan befann mig på reträtt.

Neråt torget skingrades vi och flydde genom Lillsidan, över Karlsbron och till Gamla stan. Där någonstans hann polisen upp oss, haffade mig och min vän Robert och ledde oss till den beryktade ”Fyran”, polisstationen nr. 4 på Bartolomějskágatan. Där fanns det redan många av våra kolleger och där fick vi sitta på hårda träbänkar och se på när nya fångar leddes in av bistra civilklädda män med batonger och pistolhölster under kavajen.

Efter några timmar fick vi komma till polisdomaren. Det var en äldre herre, helt uppenbart av den gamla stammen och nervös och oförberedd på den tillströmning av flera hundra studenter under några kvälls- och nattimmar, som han nu måste döma på löpande band. Efter ett kort förhör, där en av poliserna vittnade mot oss, dömdes vi till fem dagars arrest.

 

 

Februarikuppen 1948

Det var i dag för 70 år sedan, den 25 februari 1948, som kommunisterna tog makten i Prag genom en kupp. Hur det gick till har jag börjat berätta om och skall återkomma till senare. Här bara ett personligt minne.

Prags studenter var de enda som samlade sig till en protest mot kuppen. Jag var med i det tåget som på väg till slottet och till president Beneš stoppades av polisen i Nerudagatan och skingrades. Protesten renderade mig en blodig skalle, några dagars arrest och slutet på mina studier.

I Nerudagatan sitter i dag en bronsplatta till åminnelse av den 25 februari.

DEN 25 FEBRUARI 1948 BLEV PÅ DENNA PLATS OCH PÅ SLOTTSTORGET HÖGSKOLESTUDENTER SOM I ETT MÅNGTUSENHÖVDAT TÅG DROG TILL SLOTTET FÖR ATT STÖDJA PRESIDENT BENEŠ I HANS STRÄVAN ATT BEVARA FRIHET OCH DEMOKRATI BRUTALT ANGRIPNA AV BEVÄPNAD POLIS. TILL MINNE AV DE MODIGA STUDENTER SOM I VÅRT FOLKS ÖDESSTUND VÅGADE STÅ EMOT DEN FRAMKOMMANDE RÄTTSLÖSHETEN.

PRAGS AKADEMISKA KLUBB 48                   TJECKISKA REPUBLIKENS SENAT

Den här plattan har inte suttit där så länge. På en utställning av tjeckiska exlibris i Stockholm 2003 träffade jag Petr Pithart som då var senatens – första kammarens – president . Jag tyckte att det var sorgligt att det i Prag inte fanns något minnesmärke av februaridagar 1948. Pithart lovade att han skulle se till att det skulle bli ett sådant. Jag vill inte ta åt mig äran, men jag är glad och litet stolt.

 

Pragkuppen i februari 1948

Februari 1948 – 1

Den historiska åttan

Den tjeckiska historien är ett bra exempel på den Hegelska Världsandens plötsliga katastrofsprång, eller snarare korta skov som visar en viss förkärlek för siffran åtta.

I år kommer man att fira flera jubileer. Framför allt hundraårsjubileum av den tjeckiska statens pånyttfödelse i oktober 1918. Furstendömet och senare konungariket Böhmen var en självständig och tidvis mäktig stat under medeltiden med kulmen i slutet av 1300-talet då böhmiske kungen Karl IV kröntes till tysk kejsare och Prag blev det Tysk-romerska rikets huvudstad. Det efter honom benämnda Karlsuniversitetet firar också jämna år. Det grundades 1348 som det första universitet norr om Alperna och var under många år ett lärosäte för studenter från det fjärran Sverige.

Men Tjeckoslovakien blev inte gammalt. Det stympades av Hitler hösten 1938 och upphörde att existera ett halvår senare. Kriget och den nazistiska ockupationen slutade 1945, men friheten varade inte länge denna gång heller. I februari 1948 tog kommunisterna makten genom en kupp.

Och, sedan tjeckerna efter en period av totalitarism började bygga en socialism med mänskligt ansikte, härsknade Moskva till och 1968 tågade sovjetiska stridsvagnar in i Prag.

Man kommer säkert också att minnas en annan historisk händelse. Det var i maj 1618 som de tjeckiska protestanterna lyfte ut två kejserliga ståthållare genom fönstren på Hradčanyslottet. Trots ett fall på något tiotal meter klarade sig de två katolska herrarna med livet i behåll, men ingen anade då att defenestrationen i Prag skulle starta det trettioåriga kriget. Vid dess slut 1648 hade Böhmen upphört att vara en självständig stat.

 

Krisåret 1947

Men nu är det februari och jag minns de händelser för 70 år sedan som förändrade hela mitt liv.

Våren 1945 var en oförglömlig vår. Ingen som inte var med om den kan någonsin föreställa sig den jublande glädje vi upplevde. Efter sex års av tysk ockupation, kriget, ständigt hot om tvångsarbete, Gestapo, Heydrichterrorn och Förintelsen, var vi äntligen fria. Nu var det slut på kriget, slut på allt elände, slut på väntan, slut på det provisoriska livet, det nya, det verkliga livet började.

Jag tog studenten 1942 men tyskarna hade stängt de tjeckiska högskolorna, så jag började arbeta på en revisionsbyrå i vår lilla stad. Efter krigets slut flyttade firman en del av verksamheten till Prag och jag fick möjlighet att flytta med, arbeta halvtid och börja läsa på Handels.

Det var trångt i lektionssalar och ont om rum. Sex årskullar hade väntat på att högskolorna skulle öppnas igen och Prag var sprängfyllt med studenter. Men det var en underbar tid, vi var fria och vi försökte ta igen allt som vi hade försakat under ockupationsåren.

  

Edvard Beneš

Det stora nya och spännande var politiken. Benešregeringen som hade bildads i Moskva leddes av socialdemokraten Fierlinger med kommunisten Gottwald som vice. Socialdemokraterna hade varit det största partiet före kriget, men kommunisterna, som under Röda arméns vingar hade bildat nationalkommittéer och i praktiken styrde landet, hoppades på att vinna det val som skulle hållas i maj 1946. De blev besvikna.

Landet var splittrat. I Böhmen fick kommunisterna drygt 43%, men i Mähren och Slovakien, som hade upplevt Röda arméns framfart, bara 34% respektive 30%. Med socialdemokraternas hjälp blev det ändå en liten socialistisk majoritet och Klement Gottwald ny statsminister.

 

Klement Gottwald

I maj 1948 skulle vi gå till val igen men situationen hade inte utvecklat sig så som kommunisterna och Moskva önskade. Trots stora ansträngningar lyckades man inte med att helt behärska armén, polisen och statsapparaten, och de opinionsundersökningar som det kommuniststyrda informationsministeriet hade gjort (men aldrig publicerat) tydde på att kommunisterna skulle tappa 8-10 procent och därmed riksdagsmajoriteten.

Den heta sommaren

Det vi unga under de långa krigsåren väntade och hoppades på var att gränserna skulle öppnas och vi skulle få resa utomlands. Det visade sig att det trots den återvunna friheten inte var så lätt. Det var inte lätt att få pass och utresetillstånd och ännu svårare att få tilldelning av den hårt reglerade valutan. Men efter mycket krångel lyckades jag, och i juli 1947 satt jag med två kompisar på tåget till Gdynia och Sverige.

Det var en minnesvärd och för mig livsavgörande resa denna exceptionellt heta sommar. Att komma från ett krigshärjat Europa, efter resan genom det totalt förstörda Polen, till det sommarfagra Stockholm blev en drömlik upplevelse. Vi gick genom skinande rena gator, såg vackra välunderhållna hus, Strandvägen med skärgårdsbåtar i Nybroviken, välnärda, välklädda och vänliga människor, konstaplar med sablar och vita sommarmössor. Det var som att befinna sig i en för länge sedan svunnen värld, världen som den var före kriget och som man inte trodde kunde finnas längre.

När tiden för hemresan var inne kom det oroande nyheter. Kommunismen var på frammarsch på många håll i Europa. Italiens kommunistparti väntades vinna i de kommande valen och i Grekland pågick inbördeskrig mellan regeringsarmén och de Jugoslavienstödda kommunisterna. Svenska tidningar rapporterade om politisk oro i Tjeckoslovakien. Frankofilen Beneš ville sluta en mot Tyskland riktad försvarsallians med Frankrike, liknande dem man hade med Sovjet och Jugoslavien. I Paris höll man på med förhandlingar om Marshallplanen, den av USA erbjudna ekonomiska hjälpen till Europa. Tjeckoslovakien och andra östeuropeiska länder var i stort behov av sådan hjälp. Pragregeringen beslöt att man skulle delta i konferensen men först måste man inhämta Stalins godkännande. Gottwald och utrikesminister Jan Masaryk flög till Moskva och där blev det klart och bestämt ”Njet!”, utan några andra skäl än att Tjeckoslovakiens deltagande kunde påverka det tveksamma Sverige. Samtidigt ”avrådde” Stalin bestämt också mot avtalet med Frankrike.

  

Jan Masaryk

Det blev nu uppenbart att det inte längre var Prag som bestämde om Tjeckoslovakiens utrikespolitik. När beskedet nådde Prag var de borgerliga regeringsmedlemmarna förkrossade. Järnridån hade definitivt gått ner vid Tjeckoslovakiens västra gräns.

Våra snälla svenska värdar avrådde oss att åka hem. Vi skrattade, nej, nej, vi kände väl våra vänner kommunister, de var våra kompisar och studiekamrater, de var goda demokrater, nej, det var ingen fara, demokratin var fast förankrat i vårt land och vi hade ju Beneš som var mån om goda relationer med Sovjet.

När semestern var slut var det bara att tacka för all gästfrihet, vinka adjö och åka hem.

 

 

 

 

 

 

 

Att göra getabock till trädgårdsmästare

”Vems skall övervaka väktarna?”, undrade redan Platon.

Sveriges fyra mediejättar, SVT, SR, DN och SvD har bildat en grupp som skall skydda oss fåkunniga och försvarslösa nyhetskonsumenter från fake news. Hur det går till i deras egna kök illustreras här av vår kommunordförande Christian Sonesson.

”I torsdags medverkade jag och Ann Heberlein i debattprogrammet Svt Opinion Live. Temat var hur Staffanstorps kommun ordnat med bostäder åt nyanlända i och med att riksdagen antog den så kallade anvisningslagen i mars 2016.

För ett antal ensamma män har kommunen ordnat med vinterbonade husvagnar, något som uppmärksammats mycket av media under den gångna hösten. Detta ville nu SVT uppmärksamma genom sitt debattprogram Opinion Live. Hela produktionen flyttade från SVTs lokaler i Göteborg ner till Staffanstorp i Skåne där programmet skulle sändas.

Anvisningslagen, Migrationsverket och Statens kontra kommuners ansvar debatterades.

En stund in i programmet beskrev programledaren, Belinda Olsson, även att Staffanstorps kommun blivit kritiserad för att man använt sig av ett vandrarhem ett par kilometer utanför tätorten till att placera nyanlända, eftersom kommunen saknat bostäder. Belinda Olsson vände sig därefter till publiken och siktade in sig på en man och ställde frågor till honom. Mannen bodde tillsammans med sin familj på vandrarhemmet och hade så gjort i sex månader. Mannen klagade på boendet och på att han hade svårt att integreras med tätorten Staffanstorp pga avståndet, samtidigt som Belinda Olsson intervjuade mannen så visades bilder från boendet.

Dagen efter den direktsända debatten får jag ett mail från avdelningschefen på Staffanstorps kommuns individ- och familjeomsorg. Hon skrev att hon ville informera om att Staffanstorps kommun inte hade placerat någon på boendet före den 22 november 2017. Alltså ungefär två månader före debatten, men mannen hade ju uppgett att han med sin familj bott där i sex månader.

Jag ställde då några kontrollfrågor och fick till slut svar att avdelningschefen var helt säker på att mannen och hans familj inte var anvisad som nyanländ till Staffanstorps kommun. Troligen var det någon annan kommun som haft familjen placerad där under de gångna sex månaderna.
Staffanstorps kommun har i dag inte längre någon placerad på detta boende eftersom verksamheten inte levde upp till skälig boendestandard.

Men vilken kommun hade då gjort placeringar där? Och varför hade inte SVT kontrollerat denna fakta? Nu fick Staffanstorps kommun klä skott för detta i direktsänd tv.
Eller visste SVT om det?

Efter mailväxling med en researcher på SVT blev jag sedan uppringd av redaktören för Opinion Live, Eskil Lundgren. Han erkände att SVT visste om att mannen inte var anvisad till Staffanstorps kommun. Eskil Lundgren berättade att mannen var anvisad till Malmö Stad och att Malmö alltså haft mannen och dennes familj placerad där i sex månader.

Jag frågade producenten varför de inte framfört denna viktiga sakupplysning i programmet, varför Staffanstorp därmed förknippats med det. Jag frågade också om han tyckte detta var god journalistik.
Eskil Lundgren berättade då att de innan programmet hade diskuterat hur och om de skulle förhålla sig till detta faktum. Det mynnade alltså ut i att SVT ingenting nämnde om att mannen faktiskt inte hade någon koppling till Staffanstorps kommun. Inte ens ett ord, om detta avgörande faktum sa SVT.

Eskil Lundgren har sedan, i mail till mig, erbjudit att införa en vag rättelse i kommande program av Opinion Live. Mailet liknar inte ens början på en ursäkt.

Frågorna är nu många.

Varför bjöd man in Hillevi Larsson riksdagsledamot för Socialdemokraterna i Malmö att debattera Staffanstorps kommuns mottagande av nyanlända, samtidigt som man medvetet inte nämnde att Malmö Stad, som leds av Socialdemokraterna, låg bakom placeringen i fråga?

Råder det någon politisk linje på SVT Opinion Live, som gör att man svartmålar en moderatledd kommun för placeringar som en socialdemokratiskt ledd kommun gör?

När man nu upptäcker denna typ av grova felaktigheter så undrar man hur vanligt är det med allvarliga fel inom SVT som aldrig uppmärksammas?

Detta är uppenbart ett exempel på ”Fejk News”, kan man lita på SVT?

Hur kommer SVT agera i stundande valbevakning senare i år?

Christian Sonesson
Kommunstyrelsens ordförande (M)
Staffanstorps kommun
2018-01-30″

 

Den 27 januari minns vi

Den 27 januari minns vi Auschwitz befrielse. Min far Leo fick inte uppleva den men några få gjorde det. Greta Mlýnská överlevde fyra år och tre selektioner.

Det var 50 år sen jag hade lämnat min hemstad och mycket hade förändrats under tiden. Mayers värdshus vid huvudgatan, där farmor härskade med fast hand, är borta. Skadat av ryska katiusjaraketer våren 1945 och rivet.

De flesta av de gamla är också borta, inte ens gravar finns kvar. Den gamla judiska begravningsplatsen har blivit en trafikplats, några få gravstenar har räddats och flyttats till en plats bakom muren till den kristna kyrkogården. Där finns bland vilt växande gräs också några få nya gravvårdar.

Fru Mlýnská hade nyckeln till den rostiga grinden. Hon var den sista av de en gång kring 700 judarna i Hodonín, den enda som var i livet och bodde kvar i stan. Hon var 86 år gammal. Hennes dotter Jiřinka levde i Israel och kände min farbror Béďa och hans fru Hanna. De bad mig att framföra hälsningar till fru Mlýnská när vi skulle åka till Hodonín våren 1999.

Vi träffade då fru Mlýnská i sällskap med min klasskamrat Josef som kände henne väl. Främsta anledningen till besöket var att hon förvarade nyckeln till den judiska begravningsplatsen och vi följdes alla åt dit för att se familjen Mayers grav. Stan är liten och folk på busshållplatsen hälsade vänligt på fru Mlýnská.

På den förvuxna och ödsliga begravningsplatsen ligger min farmor Amalia och faster Irena som båda överlevde, den ena i Theresienstadt, den andra gömd i Slovakien, och dog efter kriget. På gravstenen finns också namnen på min far Leo och Irenas man Oswald Glaser och dotter Gerti, alla tre döda i Auschwitz. Utom den Mayerska graven finns här bara ett par andra nya gravar, bland dem fru Mlýnskás man Arnošt, och ett tiotal mossbelupna gravstenar från den gamla judiska begravningsplatsen som kasserades efter kriget.

När Gunilla och jag var i Hodonín i början av maj 2002 ringde vi fru Mlýnská och hon var mycket angelägen om att vi skulle komma och hälsa på hemma hos henne. Det gjorde vi på förmiddagen söndagen den 5 maj. Vi samtalade i över två timmar.

Fru Mlýnská bodde ensam i en liten trerummare full av vackra gamla saker, bl. a. en mängd sydmährisk keramik som hennes avlidne man samlade på. Hon gav oss som minne en liten vas. Hon var sjuklig, hade cancer i höger bröst som läkarna inte ville operera, antagligen på grund av hennes ålder. Hon hade mycket svårt att gå och behövde stöd när hon rörde sig i lägenheten. Hon hade en son som var tandläkare, gift och bodde i en by i närheten, och en sonson. Telefonen ringde flera gånger under vårt besök, så hon var inte övergiven och hade tydligen ständig kontakt med sin son och sina vänner. Hon fick mat hemburen en gång om dagen och hjälp med städning.

Vi frågade om min far och familjen Mayer och hon berättade. Särskilt mindes hon Béďa, de var närmast i ålder. Hennes far – de hette Müller på den tiden – hade ett ångbageri med flera anställda och hon berättade att hon som ung flicka brukade bära färskt bröd till Mayers värdshus vid huvudgatan.

Vi frågade om hennes eget liv och hon berättade, mest på tjeckiska men för Gunillas skull också på tyska. Hon visade visserligen tecken på åldrande – hon upprepade sig ibland och kunde avvika från ämnet – men hennes berättelse var livfull och konsekvent vid upprepningar. Hon berättade episodvis, så som minnen dök upp och hennes minnen rörde sig mest kring vistelsen i Auschwitz och tiden för lägrets likvidering i januari 1945.

Från Auschwitz fördes hon till andra läger, Tiefstalen (?) [i], Bergen-Belsen. Där härjade fläcktyfus som även hon drabbades av. Hon mindes att hon var fruktansvärt törstig och att det inte fanns något att dricka, så hon drack sin egen urin. Hon överlevde tyfusen, som genom ett under.

Greta Müllerová föddes 11 september 1915 i Hodonín där hon bodde till den tyska ockupationen 1939, då hon flyttade till sin bror Osvald, läkaren, i Prag. Därifrån transporterades hon tidigt, redan 1940, till Auschwitz. Där var hon i fyra år, till början av 1945 då lägret likviderades. Hon säger att hon var 30 då, och var således 25-26 år gammal när hon kom till Auschwitz. Hon visade oss det tatuerade numret på underarmen, 7.403 (?), ett lågt nummer, som enligt henne väckte respekt bland nykomlingarna i lägret.[ii] Ung, stark och arbetsför arbetade hon i ammunitionsfabriken och på bygget och överlevde.

Varje morgon klockan fem ställdes man upp till ”appell”, för kontrollräkning om någon skulle ha rymt. Som mat fick man en gång om dagen soppa på kålrötter, annars väldigt litet eller nästan inget. En gång var fjortonde dag en liten leverpastejkonserv för två personer.

När transporter med tjeckiska judar började anlända höll hon utkik efter bekanta. Dessa transporter gick i regel direkt till gaskamrarna. En dag såg hon hur tre unga tjeckiska judar avrättades med nackskott sedan de först hade grävt sina egna gravar. Bland de skjutna fanns en ung man från Hodonín, Pavel Morgenstern. Med nästa transport dagen därefter kom också Pavels föräldrar. De frågade henne efter sin son. Hon svarade att han hade gått med en transport, dit de själva också skulle och att de säkert snart skulle träffas där. Även Pavels föräldrar blev dödade.

Vintern 1944-45 närmade sig den ryska fronten – man kunde redan höra den – och det pågick ständiga selektioner: de som ansågs kapabla att gå skulle anträda den långa marschen till Tyskland, de svaga den korta till gasen. Det räckte att ha vitt hår eller åderbråck för att man skulle sorteras ut vid selektionen.

Det gick ständiga rykten om vem och vilka skulle till gasen eller till transport. Gretas bror läkaren arbetade på sjukavdelningen och hade vid tre tillfällen räddat hennes liv genom att ordna så att hon blev sjukskriven när selektionerna pågick. I januari 1945 fick hon veta att även de som arbetade på sjukan skulle selekteras. Hon ville till varje pris rädda sin bror och bestämde sig att i strid mot alla regler försöka tala med doktor Mengele.

Varje gång Mengele besökte lägret utfärdades ”lagersperre”, d. v. s. ingen fick lämna baracken, den breda lägergatan måste vara helt fri från fångar när Mengeles följe passerade. Greta var desperat och ville rädda sin bror till varje pris. Vid en sådan ”lagersperre” rusade hon ur baracken, klädd i sina randiga trasor och en stulen kavaj och med fötterna inlindade i trasor. Mengele stod där omgiven av en grupp SS-officerare vid ett bord dukat med öl och annat. Hon gick fram till honom och bad honom att skicka brodern läkaren med en transport. Mengele tittade stint på henne och sade: ”Det skall gå transporter och det skall bli selektioner. Han skall gå ditt han skall”. Gretas bror gick i gasen.

I kvinnobaracken där Greta bodde fanns två flickor, en tjeckisk och en ungersk judinna som hade fött barn i hemlighet, på den skitiga latrin som fanns i mitten. När det var klart att de skulle vidare med en transport lindade de sina spädbarn i halm och trasor, skaffade från sjukan litet sömnmedel som de gav barnen och stoppade dem som bylten under kläderna. Men när de passerade SS-mannen som prickade av dem på listan rörde sig den ena babyn och SS-mannen såg det. Han drog fram barnet ur trasorna, höll det i fötterna och slog huvudet mot barackhörnet så skallen krossades och hjärnsubstansen trängde ut. Den unga mamman sändes till gasen.

”Nu skall jag berätta hur det ser ut i en gaskammare”, sade fru Mlýnská.

Hon måste vara en av de ytterst få människor som har varit inne i en gaskammare och överlevt. Hon blev selekterad och i vanlig ordning avklädd naken och beordrad till ”duschen”. Hon minns den fräna lukten, de gråa betongväggarna, ”glasvägg” i ena änden, plåtstrilarna, ”rosetterna”, i taket. Men just innan dörren slöts hörde man utifrån ljuda signalen ”Flyglarm!”. Det var den första amerikanska flygräden mot Auschwitz.[iii] Hon och de andra blev jagade ur kammaren, nakna som de var, men de överlevde. Hon transporterades senare till andra läger i Tyskland, arbetade i ammunitionsfabrik, upplevde andra hemska flygräder, hon minns särskilt en i Hamburg där hon kröp på bara magen undan bomberna, fick tyfus i Bergen-Belsen men överlevde igen, den enda av en familj med sju syskon.

”Gud ville att jag skulle leva”, säger hon.

Hon säger att hon aldrig berättat det här tidigare, inte ens för sina barn eller barnbarn. Varför? ”Jag ville inte det”, säger hon.

Efter befrielsen återvände Greta Müllerová till sin hemstad. Som enda överlevande av sin familj fick hon tillbaka föräldrarnas bageri men visste inte hur hon ensam skulle kunna klara rörelsen. På stadskontoret där frågan om återlämnande diskuterades fanns utom henne endast några få överlevande judar, bland dem två yngre män som hon inte kände närmare. Hon fattade snabbt sitt beslut, vände sig till den som hon tyckte verkade mest sympatisk och frågade honom om han ville gifta sig med henne och sköta bageriet. Han tvekade och slutligen tackade han nej. Han visste inget om bageriverksamhet och dessutom hade han bestämt sig att så snart som möjligt utvandra till USA.

Greta vände sig då till den andre, men även han tackade nej. Han var slaktare och charkuterist och vågade inte åta sig ledningen av ett stort bageriföretag. När hon nedslagen passerade den förste kandidaten, Arnošt, vände han sig mot henne och sade att han hade ändrat sig. De gifte sig och fick barn och var lyckligt gifta i femtio år. Arnošt dog för några år sedan.

Efter Pragkuppen 1948 tog kommunisterna bageriet ifrån dem igen.

Fru Mlýnská dog i slutet av augusti 2003.

[i]  Möjligen Tiefstadt. Jag har inte lyckats identifiera detta läger

[ii]  Det tatuerade numret var ganska svårtytt.

[iii]  Jag har inte kontrollerat om det verkligen var den första allierade flygräden mot Auschwitz.

 

©  Greta Mlýnská och Leo Kramár

 

Aktion 1005

Tack vare Jevgenij Jevtusjenkos  berömda dikt som fick Sjostakovitj att komponera sin 13:e symfoni har judemassakern i Babij Jar, Käringravinen utanför Kiev, blivit känt i hela världen.

Under förespegling av evakuering samlade man under två höstdagar, den 29 och 30 september 1941 alla stadens kvarvarande judar och förde dem till ravinen. De fick klä av sig och ställa sig vid branten eller lägga sig med ansiktet ner i ravinen och man dödade dem, en efter en, med nackskott.

Med tysk grundlighet höll man noga räkning på offren och SS-Standartenführer, överste Paul Blobel kunde rapportera till Himmler att 33 771 judar hade ”evakuerats” och att staden Kiev var judenfrei. Det var mest kvinnor och barn som hade mördats, de flesta männen var inkallade och vid fronten. En ingenjörsavdelning sprängde sedan ravinen och dolde de nakna människokropparna under ett tjockt lager jord.

Under sovjettiden fanns det inget intresse för att påminna om Förintelsen. Först 1991 satte man upp där ett värdigt minnesmärke, en menorah, den sjuarmade ljusstaken. På årsdagen i fjol placerade någon ett antal bildäck runt monumentet, hällde över  bensin och tände på. Det var sjätte gången som minnesmärket vandaliserades.

Massakern i Babij Jar var bara ett av många massmord på judar som utfördes av Blobels Einsatzkommando 4a. Det tillhörde Einsatzgruppe C, en av de fyra SD (Sicherheitsdienst)-enheter som fick uppdraget att rensa de erövrade områdena bakom östfronten från partisaner och politiska kommissarier men som i verkligheten påbörjade Förintelsen. Så exempelvis rapporterar den lokale SS- och polischefen i Kaunas till sina överordnade att hans kommando under tiden juni 1941-1 februari 1942 avrättade 56 partisaner, 7 politruker och ett par tusen andra, kommunister, sinnessjuka, zigenare och ryska krigsfångar, men också 136 421 judar. Sammanlagt mördade hans enhet under sju månader 138 272 människor, bland dem 55 556 kvinnor och 34 464 barn.  Med stöd av bl.a. tyskarnas egna rapporter beräknar man att de fyra Einsatzgrupperna, med en styrka på mindre än 3 000 man, under tiden juni 1941-december 1942 mördade minst 900 000 judar.

När Röda Armén i november 1943 återerövrade Kiev var ravinen övervuxen och det fanns inte ett spår efter de dödade judarna. Man hittade inga kvarlevor efter de tiotusentals offer som begravdes här bara ett par år tidigare. Och på samma sätt var det när man kom till andra platser där ett stort antal judar bevisligen dödats och dolts i massgravar under tyskarnas ockupation 1941-1944.

Det finns en överväldigande dokumentation och en mängd böcker om förintelseläger och om SD-enheternas härjningar bakom fronten, men förvånande litet om den verksamhet som under åren 1943-1944 bedrevs under beteckningen Aktion 1005, respektive Sonderaktion 1005, och vars mål var det tyskarna kallade Enterdigung, uppgrävning av massgravar och fullständig utplåning av alla spår efter Förintelsen.

Upprinnelsen till Aktion 1005 var teknisk och hygienisk. I de flesta förintelselägren hade man inte förbränningsugnar utan begravde de gasade offren i massgravar. Med Förintelsens ökande omfattning ökade också lägerledarna problem med det växande antalet lik de måste bli av med. I februari 1942 kallade Heydrich översten Paul Blobel, en erfaren ledare av Einsatzkommando 4a, till Berlin där Blobel fick uppdraget att utarbeta en lämplig metod att bli av med liken. Uppdraget fick ett aktnummer 1005 och belades på samma sätt som hela Förintelsen med högsta sekretessgraden ”Geheime Reichssache”.

I lägret Chelmno (Kulmhof) dödade man från december 1941 till april 1943 mellan 180 000-200 000 människor, majoriteten av dem judar från gettot i Łódź. Offren begravdes i grunda massgravar under ett tunt jordlager. Under den varma sommaren 1942 fick man problem med bubblande gaser och illaluktande vätskor från de ruttnande liken som hotade förgifta grundvatten i den närliggande staden.

Det var här som Blobel sommaren 1942 utarbetade och utprovade en metod att bränna de utgrävda liken på en rost av järnvägsräls där de döda varvades med lager av ved, besprutades med bensin och brändes. En som var intresserad av Blobels experiment var Auschwitzkommendanten Höß som kom på besök. Metoden blev godkänd av lägerinspektören Christian Wirth och den användes sedan i andra förintelseläger som Sobibór och Treblinka och tidvis, vid överbelastning eller när krematorierna strejkade, också i Auschwitz.

Efter nederlaget vid Stalingrad började det gå upp för de ansvariga i den tyska ledningen att kriget kanske inte skulle sluta så som de trott och att de ansvariga för morden på judar, krigsfångar och för andra krigsförbrytelser kunde vänta sig efterräkningar. Möjligen bidrog upptäckten av massgraven med över 4 000 av NKVD mördade polska officerare i Katynskogen i april 1943 till den här klarheten.

Himmler och hans kumpaner fick nu bråttom med att sopa undan alla spår efter sin verksamhet i de ockuperade områdena.  Aktion 1005 utökades till att exhumera och bränna de hundratusentals lik som Einsatzgrupperna lämnat efter sig och uppdraget gick till förbränningsexperten Blobel.

Aktion 1005 bedrevs som intensivast från hösten 1943 till hösten 1944. Blobel satte upp dels tre rörliga Sonderkommandos, A, B och Mitte, dels tillfälliga lokala 1005-Kommandos. Storleken av grupperna varierade allt efter behovet, men de leddes alltid av ett fåtal, 4-8 SD-tjänstemän. Bevakningen sköttes i regel av en styrka bestående av 40-70 tvångskommenderade vanliga poliser, Schutz- och Ordnungspolizei, undantagsvis, vid stora aktioner som i Babij Jar, av Wehrmacht . Själva jobbet utfördes av tvångsarbetare, krigsfångar eller vanliga fångar, men framför allt och övervägande av arbetsdugliga judiska fångar från olika koncentrationsläger som tvångskommenderades till ”Dödsbrigaden”. Antalet varierade från några få till så många som 327 i Babij Jar.

Fångarna inkvarterades i närheten av massgraven, ofta i jordkulor de själva hade byggt, och de bevakades dag och natt av vakter som sköt skarpt vid misstänkta flyktförsök. När några fångar ändå lyckades fly fick alla i fortsättningen arbeta med fotbojor. De tvingades skyffla bort det täckande jordlagret och med järnhakar eller med blotta händer släpa de halvruttna liken till förbränningsstället. Askan efter de kremerade siktades för guldtänder och andra värdeföremål och spreds sedan omkring, grävdes ner eller kastades i ett vattendrag. Massgraven fylldes igen, marken slätades över och planterades med växter. Vid riktigt stora utgrävningar tog man till hjälp grävskopor och andra större verktyg.

Blobel var oftast inte närvarande men han gjorde täta inspektioner och rapporterade resultatet till Berlin via lokala SS-myndigheter. I telegrammen till RSHA, Reichssicherheitshauptamt, kamouflerade man meddelanden och rapporterade antalet förbrända lik som avverkat timmer eller som molnhöjden i meter i en låtsad väderleksrapport.

Man hade ett visst problem med oförbrända skelettrester. I början fick fångarna krossa dem manuellt, men snart kom man på att det fanns ett lämpligt redskap och man köpte in och använde motordrivna kulkvarnar som malde sönder människoben effektivare.

När arbetet var färdigt omringade poliserna fångarnas boplats, SD-personalen tog dem en och en avsides, de beordrades att klä av sig och lägga sig med ansiktet neråt varefter man avrättade dem med ett nackskott. Liken brändes.

De som togs ut till dödsbrigaderna visste vad som väntade dem men ytterst få lyckades fly. I september 1943 gjorde 25 fångar ett utbrytningsförsök efter likförbränningar i Babij Jar, tio av dem dödades men resten undkom. I november 1943 gjorde också en grupp fångar i Janowskalägret i Lwów ett utbrytningsförsök. Flera av dem sköts ihjäl men ett antal kom undan och anslöt sig till en partisangrupp där tolv av dem överlevde kriget och kunde vittna om sina upplevelser. Även på andra ställen lyckades ett fåtal fångar fly från 1005-Komandon och överleva.

Under det år som Aktion 1005 pågick hann Blobels grupper exhumera och förbränna hundratusentals lik i alla kända massgravar i Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Polen, Estland, Lettland, Litauen och Serbien. De största var de i Babij Jar, där arbetet avlutades på årsdagen(!) den 29 september 1943, i ”Piaski” vid Janowskalägret med minst 50 000 dödade, i Rumbulaskogen utanför Riga med 23 000 lik utgrävda i juni 1944 och i Bikiernikiskogen, också den nära Riga, med minst 20 000 döda i september 1944.

De lokala 1005-Kommandos existerade i regel bara några veckor, Sonderkommandos däremot förflyttade sig vida omkring. Sonderkommando 1005 B deltog i september 1943 i Babij Jar, i oktober var de i Krivoj Rog, i december i Nikolajev i södra Ukraina, för att efter jul- och nyårsledighet fortsätta till Polen där de i slutet av januari åtnjöt vila och åkte skidor i Tatrabergen. Från april till september 1944 arbetade de i Rigatrakten, men när Röda Armén närmade sig förflyttade man dem till Jugoslavien där de sattes in i aktioner mot partisaner.

Paul Blobel dömdes till döden som krigsförbrytare och hängdes 1951. Han var till yrket arkitekt. När han på 1930-talet blev arbetslös gjorde han som många andra, gick in i NSDAP för att försörja sig. Som övertygad nazist och judehatare blev han medlem av SS-säkerhetstjänst ochavancerade under kriget till överste . Han dömdes inte för sin verksamhet som likskändare utan för att han tidigare som chef för Sonderkommando 4a enligt åklagaren var ansvarig för mord på 60 000 människor. Ett antal av hans underordnade dömdes samtidigt till långa fängelsestraff och till döden.

Källor

Jens Hoffmann, Das kann man nicht Erzählen. Aktion 1005  (Hamburg, 2008)

Enzyklopädie des Holocaust Justiz und NS-Verbrechen, Band XXVII

http://www.ns-archiv.de/einsatzgruppen/blobel/eidesstattliche-erklaerung-1.php

https://www.yadvashem.org/yv/en/education/languages/dutch/pdf/briefe_kretschmer.pdf

http://www.zeit.de/2001/48/Schiessen_muesst_ihr_/komplettansicht

Den 27 januari minns vi

Den 27 januari minns vi Auschwitz befrielse. Min far Leo fick inte uppleva den men några få gjorde det. Greta Mlýnská överlevde fyra år och tre selektioner.

Det var 50 år sen jag hade lämnat min hemstad och mycket hade förändrats under tiden. Mayers värdshus vid huvudgatan, där farmor härskade med fast hand, är borta. Skadat av ryska katiusjaraketer våren 1945 och rivet.

De flesta av de gamla är också borta, inte ens gravar finns kvar. Den gamla judiska begravningsplatsen har blivit en trafikplats, några få gravstenar har räddats och flyttats till en plats bakom muren till den kristna kyrkogården. Där finns bland vilt växande gräs också några få nya gravvårdar.

Fru Mlýnská hade nyckeln till den rostiga grinden. Hon var den sista av de en gång kring 700 judarna i Hodonín, den enda som var i livet och bodde kvar i stan. Hon var 86 år gammal. Hennes dotter Jiřinka levde i Israel och kände min farbror Béďa och hans fru Hanna. De bad mig att framföra hälsningar till fru Mlýnská när vi skulle åka till Hodonín våren 1999.

Vi träffade då fru Mlýnská i sällskap med min klasskamrat Josef som kände henne väl. Främsta anledningen till besöket var att hon förvarade nyckeln till den judiska begravningsplatsen och vi följdes alla åt dit för att se familjen Mayers grav. Stan är liten och folk på busshållplatsen hälsade vänligt på fru Mlýnská.

På den förvuxna och ödsliga begravningsplatsen ligger min farmor Amalia och faster Irena som båda överlevde, den ena i Theresienstadt, den andra gömd i Slovakien, och dog efter kriget. På gravstenen finns också namnen på min far Leo och Irenas man Oswald Glaser och dotter Gerti, alla tre döda i Auschwitz. Utom den Mayerska graven finns här bara ett par andra nya gravar, bland dem fru Mlýnskás man Arnošt, och ett tiotal mossbelupna gravstenar från den gamla judiska begravningsplatsen som kasserades efter kriget.

När Gunilla och jag var i Hodonín i början av maj 2002 ringde vi fru Mlýnská och hon var mycket angelägen om att vi skulle komma och hälsa på hemma hos henne. Det gjorde vi på förmiddagen söndagen den 5 maj. Vi samtalade i över två timmar.

Fru Mlýnská bodde ensam i en liten trerummare full av vackra gamla saker, bl. a. en mängd sydmährisk keramik som hennes avlidne man samlade på. Hon gav oss som minne en liten vas. Hon var sjuklig, hade cancer i höger bröst som läkarna inte ville operera, antagligen på grund av hennes ålder. Hon hade mycket svårt att gå och behövde stöd när hon rörde sig i lägenheten. Hon hade en son som var tandläkare, gift och bodde i en by i närheten, och en sonson. Telefonen ringde flera gånger under vårt besök, så hon var inte övergiven och hade tydligen ständig kontakt med sin son och sina vänner. Hon fick mat hemburen en gång om dagen och hjälp med städning.

Vi frågade om min far och familjen Mayer och hon berättade. Särskilt mindes hon Béďa, de var närmast i ålder. Hennes far – de hette Müller på den tiden – hade ett ångbageri med flera anställda och hon berättade att hon som ung flicka brukade bära färskt bröd till Mayers värdshus vid huvudgatan.

Vi frågade om hennes eget liv och hon berättade, mest på tjeckiska men för Gunillas skull också på tyska. Hon visade visserligen tecken på åldrande – hon upprepade sig ibland och kunde avvika från ämnet – men hennes berättelse var livfull och konsekvent vid upprepningar. Hon berättade episodvis, så som minnen dök upp och hennes minnen rörde sig mest kring vistelsen i Auschwitz och tiden för lägrets likvidering i januari 1945.

Från Auschwitz fördes hon till andra läger, Tiefstalen (?) [i], Bergen-Belsen. Där härjade fläcktyfus som även hon drabbades av. Hon mindes att hon var fruktansvärt törstig och att det inte fanns något att dricka, så hon drack sin egen urin. Hon överlevde tyfusen, som genom ett under.

Greta Müllerová föddes 11 september 1915 i Hodonín där hon bodde till den tyska ockupationen 1939, då hon flyttade till sin bror Osvald, läkaren, i Prag. Därifrån transporterades hon tidigt, redan 1940, till Auschwitz. Där var hon i fyra år, till början av 1945 då lägret likviderades. Hon säger att hon var 30 då, och var således 25-26 år gammal när hon kom till Auschwitz. Hon visade oss det tatuerade numret på underarmen, 7.403 (?), ett lågt nummer, som enligt henne väckte respekt bland nykomlingarna i lägret.[ii] Ung, stark och arbetsför arbetade hon i ammunitionsfabriken och på bygget och överlevde.

Varje morgon klockan fem ställdes man upp till ”appell”, för kontrollräkning om någon skulle ha rymt. Som mat fick man en gång om dagen soppa på kålrötter, annars väldigt litet eller nästan inget. En gång var fjortonde dag en liten leverpastejkonserv för två personer.

När transporter med tjeckiska judar började anlända höll hon utkik efter bekanta. Dessa transporter gick i regel direkt till gaskamrarna. En dag såg hon hur tre unga tjeckiska judar avrättades med nackskott sedan de först hade grävt sina egna gravar. Bland de skjutna fanns en ung man från Hodonín, Pavel Morgenstern. Med nästa transport dagen därefter kom också Pavels föräldrar. De frågade henne efter sin son. Hon svarade att han hade gått med en transport, dit de själva också skulle och att de säkert snart skulle träffas där. Även Pavels föräldrar blev dödade.

Vintern 1944-45 närmade sig den ryska fronten – man kunde redan höra den – och det pågick ständiga selektioner: de som ansågs kapabla att gå skulle anträda den långa marschen till Tyskland, de svaga den korta till gasen. Det räckte att ha vitt hår eller åderbråck för att man skulle sorteras ut vid selektionen.

Det gick ständiga rykten om vem och vilka skulle till gasen eller till transport. Gretas bror läkaren arbetade på sjukavdelningen och hade vid tre tillfällen räddat hennes liv genom att ordna så att hon blev sjukskriven när selektionerna pågick. I januari 1945 fick hon veta att även de som arbetade på sjukan skulle selekteras. Hon ville till varje pris rädda sin bror och bestämde sig att i strid mot alla regler försöka tala med doktor Mengele.

Varje gång Mengele besökte lägret utfärdades ”lagersperre”, d. v. s. ingen fick lämna baracken, den breda lägergatan måste vara helt fri från fångar när Mengeles följe passerade. Greta var desperat och ville rädda sin bror till varje pris. Vid en sådan ”lagersperre” rusade hon ur baracken, klädd i sina randiga trasor och en stulen kavaj och med fötterna inlindade i trasor. Mengele stod där omgiven av en grupp SS-officerare vid ett bord dukat med öl och annat. Hon gick fram till honom och bad honom att skicka brodern läkaren med en transport. Mengele tittade stint på henne och sade: ”Det skall gå transporter och det skall bli selektioner. Han skall gå ditt han skall”. Gretas bror gick i gasen.

I kvinnobaracken där Greta bodde fanns två flickor, en tjeckisk och en ungersk judinna som hade fött barn i hemlighet, på den skitiga latrin som fanns i mitten. När det var klart att de skulle vidare med en transport lindade de sina spädbarn i halm och trasor, skaffade från sjukan litet sömnmedel som de gav barnen och stoppade dem som bylten under kläderna. Men när de passerade SS-mannen som prickade av dem på listan rörde sig den ena babyn och SS-mannen såg det. Han drog fram barnet ur trasorna, höll det i fötterna och slog huvudet mot barackhörnet så skallen krossades och hjärnsubstansen trängde ut. Den unga mamman sändes till gasen.

”Nu skall jag berätta hur det ser ut i en gaskammare”, sade fru Mlýnská.

Hon måste vara en av de ytterst få människor som har varit inne i en gaskammare och överlevt. Hon blev selekterad och i vanlig ordning avklädd naken och beordrad till ”duschen”. Hon minns den fräna lukten, de gråa betongväggarna, ”glasvägg” i ena änden, plåtstrilarna, ”rosetterna”, i taket. Men just innan dörren slöts hörde man utifrån ljuda signalen ”Flyglarm!”. Det var den första amerikanska flygräden mot Auschwitz.[iii] Hon och de andra blev jagade ur kammaren, nakna som de var, men de överlevde. Hon transporterades senare till andra läger i Tyskland, arbetade i ammunitionsfabrik, upplevde andra hemska flygräder, hon minns särskilt en i Hamburg där hon kröp på bara magen undan bomberna, fick tyfus i Bergen-Belsen men överlevde igen, den enda av en familj med sju syskon.

”Gud ville att jag skulle leva”, säger hon.

Hon säger att hon aldrig berättat det här tidigare, inte ens för sina barn eller barnbarn. Varför? ”Jag ville inte det”, säger hon.

Efter befrielsen återvände Greta Müllerová till sin hemstad. Som enda överlevande av sin familj fick hon tillbaka föräldrarnas bageri men visste inte hur hon ensam skulle kunna klara rörelsen. På stadskontoret där frågan om återlämnande diskuterades fanns utom henne endast några få överlevande judar, bland dem två yngre män som hon inte kände närmare. Hon fattade snabbt sitt beslut, vände sig till den som hon tyckte verkade mest sympatisk och frågade honom om han ville gifta sig med henne och sköta bageriet. Han tvekade och slutligen tackade han nej. Han visste inget om bageriverksamhet och dessutom hade han bestämt sig att så snart som möjligt utvandra till USA.

Greta vände sig då till den andre, men även han tackade nej. Han var slaktare och charkuterist och vågade inte åta sig ledningen av ett stort bageriföretag. När hon nedslagen passerade den förste kandidaten, Arnošt, vände han sig mot henne och sade att han hade ändrat sig. De gifte sig och fick barn och var lyckligt gifta i femtio år. Arnošt dog för några år sedan.

Efter Pragkuppen 1948 tog kommunisterna bageriet ifrån dem igen.

Fru Mlýnská dog i slutet av augusti 2003.

[i]  Möjligen Tiefstadt. Jag har inte lyckats identifiera detta läger

[ii]  Det tatuerade numret var ganska svårtytt.

[iii]  Jag har inte kontrollerat om det verkligen var den första allierade flygräden mot Auschwitz.

 

©  Greta Mlýnská och Leo Kramár

 

Nationalismen och nationen som föreställd gemenskap

Den svenska debatten om nationalismen är ensidig och okunnig. Debattörerna är kvar i 1930- och 1950-tals föreställningar om nationalismen som en skadlig och passerad ideologi. Ofta är det Benedict Anderson som används som ett argument, men både han och annan forskning, men framför allt den politiska verkligheten, visar något helt annat.

Benedict Anderson dog den 13 december 2015 i Indonesien, det land han tillika med Thailand och Filippinerna hade inriktat sig på i sin forskning och som blev hans andra fosterland. Anderson levde och engagerade sig politiskt i de länder som var hans studieobjekt, han behärskade deras språk och han betraktade sig själv som specialist på Sydostasien. Betecknande nog heter hans självbiografi A Life Beyond Boundaries (kommer ut på engelska senare i år). Han har skrivit ett femtontal böcker om länderna i Sydostasien men det blev hans bok om nationalismen, Imagined Communities (1983) som gjorde honom vida känd.

Enligt Anderson är nationen en föreställd gemenskap. Det är en numera välkänd och beryktad formulering som tyvärr blivit missförstådd – även av historiker som Hobsbawm – och missbrukad som få i den politiska debatten. Anderson har själv reagerat mot dessa missförstånd, han har sagt att det känns som om hans bok var en dotter som rymt med en busschaufför. I förordet till andra upplagan (1991) skriver han att ”banalitetens vampyrer har nu sugit nästan allt blod ur de två titelorden” och, till skillnad från många av sina beundrare, konstaterar han att det så länge förutspådda slutet på ’nationalismens era’ ännu på länge inte är i sikte, samt att nationalismen, eller nation-ness som han helst ville kalla det, utgör det mest legitima värdet i vår tids politiska liv. Nationen definierar han på följande sätt:

”I antropologisk anda föreslår jag följande definition av nationen: det är en föreställd politisk gemenskap – och föreställd som i grunden både begränsad och oinskränkt”.[1]

Man kan fundera över varför politologen Anderson påpekar att han uttalar sig i en antropologisk anda; innebörden av att nationen kan föreställas som både begränsad och oinskränkt (sovereign) förklarar han senare. Det intressanta är vad han menar med begreppet föreställd.

Anderson hade sina rötter i den engelska akademiska marxismen och hans arbetsmetod är historiematerialistisk. Dock fördömer han inte nationalismen så som exempelvis Tom Nairn som något patologiskt och han kritiserar Ernest Gellners påstående att ”nationalismen… uppfinner nationer där de inte finns”.  Han tycker förvisso att nationalism och nationalitet är kulturella artefakter av ett speciellt slag, men han betonar att de snarare hör till samma kategori som ”frändskap” och ”religion” än till ”liberalism” eller ”fascism”. – Antagligen är jag den ende som inte tycker att nationalismen är något fult, säger han, och tycker att Gellners formulering leder tanken till något slags ”påhittande” eller ”fabrikation” snarare än ”föreställande” och ”skapande”, att den förutsätter att det i motsats till nationer skulle finnas andra, ”verkliga” gemenskaper.[2]

Så är det inte: ”I verkligheten är alla gemenskaper större än primitiva [primordial] byar med direkta personliga kontakter (och kanske även dessa) föreställda”.[3]

Den viktigaste föreställda gemenskapen som föregick nationalstaten var kristendomen, the imagined community of Christendom, med latinet som en förenande länk. Det är med kristendomens avtynande som en dominerande andlig kraft som nationalismen vuxit fram, snarare som en emotionell bindning än som konstruerad politisk ideologi. Som alla andra föreställda gemenskaper är nationen inte något imaginärt utan en reell företeelse som omfattar även tidigare generationer, och nationalismen en påtaglig politisk realitet. Och även om nationalstaten betraktas av många som en modern företeelse med början i Upplysningen och den Franska revolutionen, är nationerna själva urgamla, säger Anderson.

Benedict Andersons egentliga forskning gäller nationalstatens uppkomst och hans originella bidrag är dels upptäckten av en föregångare till den postkoloniala nationalismen bland den kreolska befolkningen i Latinamerika redan på 1700-talet, dels teorin om läskunnighetens och den tryckta skriftens, bokens, stora betydelse för utveckling av nationalstaten. Slutet av femtonhundratalet betraktas ofta som början på kapitalismens era. Det var den kapitalistiska ekonomin och Luthers reformation som drog nytta av den nya boktryckarkonsten, och det var vad Anderson kallar print capitalism som han menar var den viktigaste förutsättningen för skapandet av nationalspråk och nationalstater.  Själv sammanfattar han sin teori så här:

”…det var den samfällda verkan av kapitalismen och tryckteknologin på det mänskliga språkets olycksaliga mångfald som skapade möjligheten av en ny form av föreställd gemenskap som i sin grundstruktur satte scenen för den moderna nationen”.[4]

Idén om tryckkapitalismens, kommunikationens betydelse för bildande av nya nationalstater utvecklar han i Long-Distance Nationalism. World Capitalism and the Rise of Identity Politics (1992) till att gälla även den moderna världen, då de nya kommunikationsmedlen ger upphov till en ”e-mail nationalism”.

Andersons ansats är i grunden marxistisk och funktionalistisk och hans betoning av kommunikationsgemenskapen påminner om Karl W. Deutschs äldre teori om komplementära kommunikationsvanor. Men han hävdar samtidigt nationalismens närhet till religionen och släktkänslan, att nationalismen med Hobsbawms vändning utfyller ett känslomässigt tomrum, och han närmar sig därmed primordialismen.  Det är också en slutsats som Hettne-Sörlin-Østergård drar i Den globala nationalismen (1998), den bästa översikt av ämnet på svenska. Det är dock märkligt att författarna, som diskuterar Andersons teori på flera ställen, inte som han uppmärksammat språkets viktiga roll vid bildandet av nationalstater och dess stora betydelse för den nationella identiteten.

Benedict Andersson är i dag en av de mest kända nationalismforskare, hans bok har haft stort inflytande och är – något oförtjänt – en av de vanligast förekommande kursböckerna vid våra högskolor. Det finns kritiker som menar att hans bidrag till forskning om nationalismen överskattas, att hans teori om skriftspråkets betydelse på sin höjd kan tjäna som är en delförklaring för nationalstatens och nationalismens uppkomst, att han som strukturalist betraktar språket enbart som ett kommunika-tionsmedel och inte inser dess identitetsskapande och känslomässiga betydelse. För flertalet av hans forskarkolleger framstår hans teori som en av många och knappast den mest betydelsefulla förklaring till nationalstatens uppkomst.

Bara två månader tidigare dog James G. Kellas professor i statsvetenskap vid universitetet i Glasgow. Kellas var inte så produktiv eller berest som Anderson, han verkade hela sitt liv vid ett och samma lärosäte och har skrivit få böcker – främst om skotsk politik – men han har också lämnat ett viktigt bidrag till studiet av nationalismen.

Hans The Politics of Nationalism and Ethnicity (1991) är en utmärkt summering av forskningen och teorier om nationalismen, dessutom skriven på ett lättillgängligt språk. Kellas sammanfattar sin undersökning i en egen integrerad teori där han betonar etnocentrismens och nationalismens starka emotionella styrka. Etnicitet och nationalism tar ofta över alla andra intressen och lojaliteter. Teoretiker som inte tar med den här känslomässiga sidan av nationalismen måste komma med en annan förklaring till dess dragningskraft, menar han. Kellas avvisar Gellners och andras funktionalism då den inte förmår förklara just den här, ibland oerhört våldsamma sidan av etnicitet och nationalism. Han tillstår att Benedict Anderson har ett originellt perspektiv på hur nationalismen utvecklades, men menar att hans teori bygger på Gellners, den tål inte heller en konfrontation med empirin och är inte giltig för alla samhällen.

Kellas kan dock inte sägas vara primordialist, han accepterar och infogar i sin teori historiska och funktionalistiska element som modernisering och andra sociala förändringar. Hans sista bok, Nationalistic Politics in Europe (2003) är en empirisk studie, en stort upplagd genomgång av aktuella författningar och valresultat i europeiska stater. Där konstaterar han att efter diktaturernas fall i Portugal och Spanien på 1970- och 1980-talen och efter Sovjetunionens och Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet är demokratin fast etablerad i Europa, men också att det är nationalismen som åter igen och fortfarande är den bärande idén i dessa demokratier.

Kellas valundersökning visar också att fler och fler européer röstar på nationalistiska, invandringskritiska och EU-fientliga partier. Han menar att nationalismen fortsätter att vara den starkaste politiska kraften och drar slutsatsen att även om samarbetet inom EU kommer att fortsätta och kanske utökas, är det den demokratiska nationalstaten som är den mest funktionella och naturliga politiska enheten.

Trots alla spådomar om nationalismens död efter 1945 och trots bildandet av EU är det alltså nationalismen som är den ledande politiska ideologin i vår värld. Flernationella och fleretniska konglomerat som Sovjet och Jugoslavien har splittrats och försvunnit och ersatts av nationalstater och antalet stater i Europa har efter 1945 ökat från 32 till 45. Och som vi vet finns det i Europa ytterligare ett antal regioner, enligt den amerikanske politologen Walker Connor ett tjugotal, under etnisk mobilisering med krav på självbestämmande och med nationsbildning som mål.

Att Benedict Andersons bok har fått så stort inflytande får snarare tillskrivas de två titelordens trollkraft och användbarhet i debatten än styrkan i hans teori. Kritikerna menar att teorin inte är så allmängiltig, att vare sig de sociala förändringarna eller språkutvecklingen har varit så enkelriktade som Anderson vill göra gällande. Anthony D. Smith är en ledande brittisk nationalismforskare med imponerade produktion och meritlista från Oxord och London School of Economics. I Nationalism and Modernism. A critical survey of recent theories of nations and nationalism (1998) sammanfattar och analyserar han olika riktningar och positioner i forskningen om nationalism och etnicitet. Själv räknas han till etnosymbolisterna, en forsknings-inriktning som framhåller betydelsen av etnicitet, myter, symboler och nationell kultur.

Smith medger originaliteten i Andersons ansats men visar som Kellas på teorins brister. Anderson utgår från marxismen men har insett begränsningen av dess nationalismteori och betonar sådant som exempelvis Hobsbawm och Gellner har förbisett, nationalismens subjektiva och kulturella dimensioner. Anderson skiljer också på ett äldre, simultant, och ett nytt, transversalt tidsbegrepp. Det är först i den transversala tidsuppfattningen som människorna ser historien som en orsakskedja där den föreställda språkgemenskapen är både fixerad, bestående och historisk, en gemenskap som sträcker sig över generationer tillbaka i tiden.

Smith menar att detta är en föga uppmärksammad ny och postmodern tolkning av den marxistiska medernitetsteorin som tillsammans med Andersons betoning på det föreställda leder utöver den marxistiska teorins begränsningar.

Smiths starkaste kritik ligger på det semantiska planet. Att nationen som andra stora gemenskaper är föreställd är en tämligen banal observation. Problemet är att begreppet imagined, föreställd, kan och har misstolkats just på sätt som Anderson tar avstånd från, som imaginär, som något påhittat, en kulturprodukt utan någon realitet utöver i sina avbilder och representationer, något som har lett debatten om nationalismen på avvägar.

Svenske forskaren Fredrik Meiton har i en mycket läsvärd recension (Respons 3/214) analyserat Anderson teori och han har föga förståelse för Smith och andra som uppfattar Anderson som en postmodernist eller poststrukturalist. Meiton menar att Andersons metod är historiematerialistisk och mekanistisk och att hans bok är ett försök att återupprätta den gamla marxistiska förklaringsmodellen enligt vilken det var de ekonomiska krafterna som har spelat en avgörande roll vid nationalstaternas uppkomst.

(Publ. 2016-06-26)

[1] Benedict Anderson, Imagined Communities (1983), sid.49.

[2] A.a., sid. 49

[3] A.a., sid. 49

[4] A.a., sid. 58

Jak zestárnout

Prátelé se mne obcas ptají jak je to být tak starý. No nic, ríkám, dobré je to. Lékarská veda je úzasná, vynalézá vselijaké náhradní soucástky a doktori jsou sikovní. Pomucky na sluch, nové cocky a ten malý aparátek který te drzí vchodu aniz bys na to myslil. Toto jaro se menil náhradní díl, srdecní stimulátor co chodil jako budík uz deset let. Zrucný chirurg to prorízl, vymenil aparátek, zapojil drátky, sesil to a zalepil páskou. Vsecko bylo hotovo asi za ctvrt hodiny. „Tak na shledanou zase za deset let”, rekl s úsmevem. Dekuju pekne, ale nic neslibuju.

Dekuji také vyssím mocím kazdé ráno kdyz vlastní silou vylezu z postele. Pokud telo a hlava jeste slusne slouzí tak se nemá naríkat. Jiste je cítit kolena, zvláste na schodech. A veci jsou jaksi tezsí nez bývaly. Litr mléka vází ted víc nez kdyz jsem byl mladsí. A ruky jsou trochu nejistejsí, lehko bys prevrátil hrnek s kafem.

To co je trochu smutné je, ze my nezijeme stejne dlouho. Nasi milí a dobrí prátelé umírají a zanechávají po sobe jakousi prázdnotu.

Kdyz se nekdo ptá jak se má chovat aby se dozil vysokého veku, rekl bych:

¤   To nejdulezitejsí je najít si rodice se správnými dedicnými vlastnostmi.

¤   To druhé, narodit se v zemi s dobrými predpoklady. Treba Česko nebo Švédsko. Krásná príroda, príjemné klima, dobré zaopatrení detí, nemocných a starých. Slusné pracovní podmínky a pense.

¤   Najít si dobrého druha zivotem a opatrit si pár detí. Z tech budes mít radost kdyz jsou malé a budou ti k uzitku az zestárnes.

¤   Najdi si práci která se ti líbí a která by te zajímala a bavila. Pracuj usilovne ale kdyz más volno, na práci úplne zapomeň.

¤   Pokud bys chtel zlepsit to co zdedís po rodicích, tak davám dve dobré rady dedecka Antonína Kramáře: 1) Neopotrebuj telo zbytecne, 2) Jez do polosyta, pij do polopita, vyjdou ti na plno léta.

¤   A konecne – co by byl dlouhý zivot bez milých prátel a dobrých styku se svými blizními? Zde to nejstarsí och nejjednodussí zlaté pravidlo: „Co nechceš, aby ti jiní činili, nečiň ty jim.“ (Bible, Tob. 4,15).