Goda råd till medrasister

Lovisa Fhager Havdelin är generalsekreterare i Teskedsorden, en i alla avseenden respektabel och aktningsvärd organisation med det vällovliga syftet att främja positiva attityder mellan människor. Man vill framför allt nå unga människor genom olika kulturprojekt i skolan och få dem att reflektera kring frågor om mångfald och tolerans.

I en debattartikel i DN i dag myntar hon ett nytt begrepp, medrasist, och uppmanar oss att inte tigande medverka till spridning av rasistiska åsikter i samtal med en granne, på en släktmiddag eller hos frisören.

I fyra punkter ger hon oss goda råd hur vi skall agera för att inte vara medrasister: avbryta den som drar ett rasistiskt skämt, påtala att det personen säger är rasistiskt och att höja blicken för att se och stödja en eventuellt drabbad.

Ett starkt civilkurage stärker ryggraden i vårt samhälle, säger hon och citerar ur Martin Niemöllers välkända dikt om hur fel han hade betett sig under nazisterna: ”När de kom att hämta kommunisterna teg jag…”.

(När hon aningslöst citerar Niemöller har det knappast någon relevans för oss vanliga medrasister. Niemöller hade tigit därför att han i årtionden hade varit antikommunist, antisocialist, antisemit och nationalsocialist som 1933 hyllade Hitlers maktövertagande. Han vaknade till insikt först när Hitler började tassa på hans kyrka).

Hennes fjärde punkt måste jag återge ordagrant. ”Anmäl. Oavsett om det är på arbetsplatsen eller i offentlig miljö. Berätta för närmaste chef, anmäl till polis eller tillkalla vakt”.

Här undrar jag om Lovisa Fhager Havdelin verkligen menar vad hon skriver och om hon har tänkt igenom vilket samhälle hennes råd skulle leda till. Menar hon verkligen att folk skall springa till chefen och berätta att en arbetskamrat har dragit ett rasistiskt skämt? Att man skall ringa till polisen och anmäla en bordsgranne som på en släktmiddag sagt något klantigt om muslimer för hets mot folkgrupp? Eller hellre tillkalla en vakt?

Så som hon råder oss fungerade det angiverisamhälle där Niemöller så småningom hamnade i koncentrationsläger. Där var människorna dresserade till att ringa eller skriva till Gestapo och rapportera sina grannar som hade dragit ett olämpligt skämt om führern eller partiet. Är det verkligen sådant samhälle hon vill ha?

Annonser

En norrman om Sverige

Karl Ove Knausgård säger i en intervju i DN-Kultur i dag att i Sverige är det viktigt att folk får uttala också det obehagliga. Att Stefan Löfven kallade Sverigedemokraterna ett ‘nyfascistiskt parti’ tycker han är skandalöst. Han har tidigare kritiserat den svenska politiska korrektheten men tror att tonläget har förändrats, att diskussionen om invandringen har blivit väldigt intressant.

”Nyckeln i Sverige är att dra fram problemen i ljuset, prata om dem. Inte säga att det inte är ett problem, inte mörka. Människor känner inte igen sig i verklighetsbeskrivningen. Då blir man arg, jag blir arg. Sverigedemo-kraterna är ju Sveriges näst största parti och då är det hög tid att kavla upp ärmarna och ta tag i det. Jag tror inte att en fjärdedel av Sveriges befolkning är rasister eller ens emot invandring. Jag tror det handlar om ett slags rädsla blandat med missnöje”.

Det behövs en världsberömd norsk författare för att DN-Kultur skall komma till klarhet.

Den konsekvensneutrale Jan Helin

Jan Helin framstår mer och mer som SVT:s Dan Eliasson. På samma sätt som den otrolige polischefen uppvisar Helin försvars-, förnekelse- och förträngningsmekanismer av kolossala freudianska mått.

I ett par artiklar i DN och nu senast i en tevedebatt med GP:s Alice Teodorescu (12/6) försvarar han på ett helt sanslöst sätt sin egen, journalisternas i allmänhet och SVT:s i synnerhet förhållningssätt och rapportering om invandringen.

Upphovet till debatten är att flera opinionsmätningar visar att allmänhetens förtroende för medier och journalister har sjunkit över tiden, mest markant vad gäller rapporteringen om problemen med immigration och integration.

Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo, journalisten Lasse Granestrand och ett par andra har kommit fram till att förtroendetappet beror på att medierna inte har varit opartiska i den här frågan.  Granestrand visar punkt för punkt vad det beror på. Hedenmo berättar om den fientlighet hennes program som vågade diskutera den förda invandringpolitiken möttes av i medierna, andra journalister har skrivit om konformismen på redaktionerna och mobbningen av kolleger som avviker från den politiska korrektheten.

Det Hedenmo och Granestrand kräver är en ärlig, sanningsenlig och konsekvensneutral journalistik.

Inget av det de visar på har gått hem hos Helin. Medierna har visst varit neutrala i sin bevakning av invandringsfrågor, man har inte förtigit något, man har sökt sanning, verifierat fakta och varit försiktig i sina slutsatser. Han ser inga problem med journalisternas vägran att beakta den etniska parametern när man skriver om brottslighet, ”så länge vi håller oss till saklighetens ledstång”.  Tvärtom varnar han denna urhederliga, objektiva och sanningssökande journalistkår för att ägna sig åt ”poserande självspäkning”.

Nej, tycker Helin, misstroende mot medier beror på annat, ”mer svårfångat”. En ”helt avgörande faktor” som har gjort att folket har tappar förtroende för svenska journalister är den populistiska politiska retorik som utvecklats av Donald Trump och Steve Bannon!

Det finns mera roligt att läsa i Helins artiklar. Det är fängslande att se hur han stycke efter stycke totalt aningslöst motsäger sig själv och motbevisar sina egna heliga försäkringar om mediernas objektivitet och konsekvensneutralitet.

”Journalistiken tror jag behöver utvecklas … att mer pedagogiskt beskriva skillnaden mellan försvar av människors lika värde och effekterna av invandring på samhällsekonomi”.

”Kanske gjordes ett undermåligt journalistiskt jobb”, om förtigande av negativ opinion till invandring.

”… journalister [bör] förmå skilja på opinionsjournalistik och nyhetsjournalistik…”

”Det finns utan tvekan saker som kunnat gjorts bättre i rapporteringen av invandringen. Men…” och här kommer den egentliga haken, ”den mest framgångs-rika politiska strömningen just nu kapitaliserar på exakt detta – den spelar på oro över samhällsutvecklingen i allmänhet och bekräftar människor med en negativ syn på muslimsk invandring i synnerhet”. Underförstått, det som inte tillåter Helin att bedriva konsekvensneutral journalistik är att ärlig och fullständig rapportering skulle kunna gynna Sverigedemokraterna.

Samma hänsyn gäller när man tolkar pressetiska regler, viktigast är att ”undvika att göda populismens själva kärna” och ”För mig handlade det om att försöka värna ett anständigt offentligt samtal som inte drog växlar på fördomar och etnicitet”. Det låter ädelt men bekräftar bara Helins totalt naiva självuppfattning: det är han som vet vad som är fördomar om etnicitet.

”… hade vi kunnat göra ett bättre jobb kring såväl den ”etniska dimensionen i klassamhället”, som granskning av ökade kostnader för migration i statsbudget och partiellt ökande arbetslöshet som följd av arbetsmarknadens bristande förmåga att få utrikes födda i arbete”.

”Utanförskap i förorter, att flyktingmottagandet 2015 innebar en stor belastning på samhällsekonomin och problem med hög arbetslöshet bland utrikes födda har rapporterats. Inget av detta är dock okänt”, skriver Helin, men det är knappast han eller hans gamla tidning som gjort det känt.

”Min tro är att den verkliga bristen legat i att vi media varit så upptagna av det eldfängda och känslofyllda kring invandringsfrågor att den sakliga nyhets-journalistiken hamnat i skymundan. Debatten och åsiktsbrottning har lockat oss mer än faktagranskning och redovisning”.

Dock åtminstone ett halvt medgivande: ”Det har vitaliserat det journalistiska berättandet, men inte varit bra för utvecklingen av själva kärnan i det publicistiska uppdraget. Kring det känner jag ett misslyckande bakåt och ett hopp framåt – att utveckla det journalistiska berättandet på saklighetens och opartiskhetens grundvalar”.

Det frestar på att läsa Helins texter. Ordet media dyker upp ofta men ömsom i singularform som ”det media” eller ”svensk media” och ”nu utmanas den [media], ömsom i pluralform som ”medierna” eller ”media själva”.  Man stöter på besynnerliga formuleringar som ”börja i ett sakligt svar”, ”besinna oss över”, ”råder exakt samma fenomen”, ”kunnat gjorts” eller ”att hålla en vallgrav”. När han skriver ”gravitationskraften i Anna Hedenmos resonemang”, menar han antagligen tyngden eller tyngdpunkten, men då har han dåligt reda på fysikens lagar.  Och det tar litet tid att förstå att när han skriver ”ledarskribenter med olika uppfattning kan rimligen inte förklara den utbredda uppfattningen i befolkningen om att medier mörkar om invandringen”, menar han egentligen att ”det som ledarskribenter med olika uppfattningar skriver…” .

Jan Helin är en av landets främsta publicister, f.d. chefredaktör på Sveriges största tidning och numera programdirektör på SVT.

 

Maskrospartiet

Det finns inget som befrämjar tankeverksamheten så som arbete med jorden.

Nu menar jag inte vilken banal tankeverksamhet som helst och inte heller vilket arbete som helst. Jag vet att det finns, eller i alla fall fanns, ett själsdödande jordbruksarbete. Jag har levande minnen av potatisplockning som på pricken liknade den som plågade Eyvind Jonssons Olof. Dag efter dag med krökt rygg, i sol eller ösregn, i kletiga leriga plogfåror som aldrig tycktes ta slut. Eller de långa timmarna i stekande augustisol i ett stickande dammoln högt uppe på en halmstack, då tröskverket där nere aldrig upphörde att leverera bal efter bal pressad halm. Det enda man tänkte på då var att så snart som möjligt kunna ta sig ett kallt dopp.

Nej, det jag tänker på är ett stillsamt arbete i en trädgård, sådant Karel Čapek skriver om. Att gräva med en spade, köra det vassa bladet djupt ner med foten och vända på den feta svarta jorden, om och om igen, räkna daggmaskarna, det är en verksamhet som ger mig själsro och tid för djupa tankar.

Sedan är det dags att sköta om gräsmattan, och då går mina tankar till Miljöpartiet. Stackars dom. Dom kämpar och kämpar, balanserar än hit än dit på det fyrprocentiga gärdsgårdsstängslet, vet varken in eller ut, byter fot, byter talrör, med det vill sig ändå inte.

Jag har letat fram mitt fantastiska maskrosuttagningsverktyg och påbörjar årets krig mot de gula fienderna. Man kör ner den vassa rostfria spetsen alldeles intill den hatade växten, trampar ner så djupt det går, vrider runt ett halvt varv och drar upp – i bästa fall hela roten, den kan var tjugo centimeter, och då jublar man. Men oftare än så hör man redan vid vridningen ett litet knäpp. Roten har gått av och då svär man stilla, det räcker med den lilla rotresten kvar och fanskapet kommer att sticka upp nästa vår igen, bara svårare att ta ut.

Nu förstår ni säkert varför jag tänker på Miljöpartiet. Hur kan dom tro att jag eller någon annan gräsmatteskötare kan rösta på ett parti som har valt den mest förhatliga växten som sin symbol?

Byt till liljekonvalj så blir allt bra!

Den svåra yttrandefriheten

Svenska institutet är en statlig myndighet som lyder under Utrikes-departementet.  Dess uppgift är att informera omvärlden om Sverige samt, bl.a. genom föredrag, utbyte och utbildning, skapa och befrämja kontakter med kultur och vetenskap i andra länder.

SI har ett officiellt twitterkonto, ”@sweden”, eller ”Curators of Sweden”, där man låter en ny twittrare, en ”curator”(!) skriva varje vecka. Curatorn har under sin vecka ”frihet att välja teman, hur hen uttrycker sig, med vem hen interagerar och vilka konton hen blockerar”.

Under veckan 8–14 maj 2017 gästades @sweden av Vian Tahir, en ung dam som kallar sig expert inom(!) nätsäkerhet. Med SI:s godkännande skapade hen en blockerings-lista som omfattade ca 14 000 konton, och SI meddelade den 15 maj att blockeringarna hade bidragit till en ökad säkerhet på kontot och att samtalsklimatet på @sweden hade förbättrats.

Men redan den 16 maj fick SI kalla fötter, gjorde en pudel, tog bort blockeringarna och bad de drabbade ”uppriktigt” om ursäkt. Jenny Ljung, den ansvariga för fadäsen, lovar att ”utreda frågan om vad som gäller för blockeringar i förhållande till yttrande-frihet och myndighetsutövning”.

Men samtidigt säger Jenny Ljung. : ”Vi ser att näthatet är ett stort problem för yttrande- och åsiktsfriheten… Det begränsar våra curatorer, det skrämmer och det gör att dialogen mellan människor minskar. Vi hoppas att vårt fortsatta arbete kan bidra till att hitta bra vägar för ett mänskligare Twitter.”

Man kan tycka att hon kunde ha funderat över den här problematiken tidigare. Och kanske också över den obegränsade frihet för curatorerna , deras rätt att blockera medagerande twittrare ”om hon eller han bedömer det som nödvändigt”. Det inträffade visar att en hen som är expert på nätsäkerhet inte behöver vara expert på yttrandefrihet och att det är SI som i sista hand är ansvarigt för sitt konto och borde ha sista ordet när det gäller blockeringarna.

Det som har inträffat liknar litet för mycket en politisk censur av obehagliga åsikter. Avvägningen mellan den av författningen garanterade yttrandefriheten och risken för att en och annan känslig curator kan bli skrämd borde inte vara så svår.

Vem är det som skjuter?

I dag inleder DN en serie artiklar om det väpnade våldet. Man har kartlagt 100 män som dömts eller utreds för skjutningar och man har kommit fram till är att det inte handlar om organiserad brottslighet som regeringen tycks tro och vill utreda.
Det handlar inte ens om stora narkotikapengar, utan om bråk mellan adrenalin- och testosteronstinna unga män uppvuxna i en hederskultur där brist på respekt besvaras med oproportionellt våld.
Polisen har svårt att komma till rätta med den här brottsligheten. I den här miljön härskar omertà, de som lever här vågar inte riskera liv och lem genom att anmäla eller vittna.
Dagens artikel breder ut sig över 5 hela sidor men det enda vi får veta om männens bakgrund är att majoriteten av dem har vuxit upp i storstadsområden och nästan hälften i ”utanförskapsområden”. Inget av de få namn som nämns slutar på -son, så var och en får gissa och tro det man vill. Så fungerar den svenska konsensuskulturen.

Religion och politik

”Krossa den skändliga …” skrev Voltaire den 28 november 1762 till vännen d’Alembert, och den som han ville krossa var den allsmäktiga katolska kyrkan. Sedan dess har upplysningen gått segrande över Europa och världen, även om det i det protestantiska Sverige dröjde länge innan kyrkans och prästernas makt över folkbildning upphörde. Först 1888 avskaffades de obligatoriska husförhören med rabblandet av Luthers katekes, och det dröjde mer än två hundra år efter revolutionen i Frankrike innan banden mellan kyrka och stat löstes upp i Sverige.

Sedan trodde vi många att upplysningen hade segrat, att religionen definitivt hade förvisats till den privata sfären, att det sekulära samhället var en självklarhet. Men vi har haft fel. Vad vi ser i dag är religionernas, kyrkornas återkomst på bred front. Inte bara islam utan också de kristna kyrkorna reser anspråk på plats i samhällslivet, offentligheten och i politiken.

Christina Grenholm, teolog och sekreterare i Svenska kyrkan hävdar (DN 5/5) att kyrkan i Luthers efterföljd måste engagera sig politiskt och som argument anför hon andra världskrigets katastrofala följder.  Det är ett knepigt argument. Med några få hedervärda undantag har kyrkorna, och allraminst den protestantiska, inte mycket att skryta med vad gäller judeförföljelserna under nazismen. De anpassade sig lätt till makten.

Martin Luther själv var en skrupelfri maktspelare. För att främja sin sak lierade han sig med de makthavande och predikade lydnad mot överheten.  När bönderna reste sig mot överhetens olidliga förtryck, något som kyrkan var delaktig i, uppmanar Luther furstarna:

”Man skall slå dem sönder och samman, strypa och sticka, hemligt och offentligt, var och en som kan, så som man måste döda en galen hund… Därför, kära herrar, släpp här, rädda där, stick, slå, stryp dem vem så än kan…”…

Adolf Hitler beundrade Martin Luther som det största tyska geniet, som en jätte, den som hade sett ”juden” så ”som vi först nu börjar se honom”.  Hitler hade rätt, för ingen gav bättre råd till nazisterna hur man skall handskas med judar än den stora kyrkoreformatorn i sin skrift ”Om judarna och deras lögner”:

1) För det första skall man bränna upp deras synagogor och skolor, och det som inte kan brinna bör övertäckas med jord, så att ingen människa kan se en sten därav till evig tid. Och det skall man göra till vår Herres och kristenhetens ära, på det att Gud må se att vi kristna inte tåla sådana lögner, förbannelser och smädelser av Hans Son…

2) För det andra må deras hus förstöras på samma sätt. Ty de hålla på med samma sak därinne, som i sina skolor. Detta bör man göra, på det att de må veta att de inte äro herrar i vårt land, som de berömma sig av, utan fångna, såsom de utan uppehåll skria och klaga inför Gud.

3) För det tredje må man taga alla deras bön- och talmudböcker, vari de lära sig ett sådant avguderi, lögner, förbannelser och smädelser.

4) För det fjärde att man förbjuder rabbiner vid livets förlust att fortsätta sin undervisning. Ty de hava förlorat rätten till sitt ämbete, emedan de hålla de stackars judarna fångna enligt Moses befallning (5 Mos 17:10 f)…

5) För det femte att judarnas lejd upphävas. Ty de ha intet på landsbygden att göra, alldenstund de varken äro herrar, ämbetsmän, hantverkare eller något dylikt. De må stanna hemma.

6) För det sjätte att man förbjuder dem att ockra och tager ifrån dem alla deras pengar och föremål av silver och guld och förvarar det. Detta bör ske av följande skäl: allt vad de äga, hava de stulit och rövat från oss genom sitt ocker, emedan de inte ha någon annan sysselsättning.

7) För det sjunde må man giva åt unga och starka judar och judinnor slaga, yxa, hacka, spade, spinnrock och slända och låta dem tjäna sitt bröd i sitt anletes svett såsom det är Adams barn förelagt. Ty det duger inte att de skola låta de usla gojim arbeta i sitt anletes svett och att de själva i lugn och ro skola frossa, allt under det att de berömma sig över, att de äro de kristnas herrar, utan det är nödvändigt att driva denna ondska ur dem.

Det är inte utan skäl som en tysk teolog kallar Luther ”Förintelsens andlige fader”.

Så när Grenholm skriver att ”Luther själv var optimistisk vad gällde Guds möjlighet att verka det goda genom människan” bör hon minnas att historien vittnesbörd om Luthers och den lutherska teologins inblandning i politik inte är alltigenom uppmuntrande.

Lutherska kyrkor vill verka för rättvisa lokalt och globalt, de skall engagera sig för flyktingar, mot rasism, för genusrättvisa, klimaträttvisa, och fredliga interreligiösa relationer. Det låter följsamt och trendigt men inte speciellt kristet. Det är ungefär vad alla välmenande människor säger. Men varför ställer inte kristna kyrkor och Svenska kyrkan resolut upp till försvar av sina förföljda och utrotningshotade kristna systrar och bröder i Mellanöstern?  Borde inte de kristnas religionsfrihet i muslimska länder vara en förutsättning för fredliga interreligiösa relationer?

Dagens sanningar kan lätt bli morgondagens lögner

Min debattartikel publicerad (i kortare version) i Göteborgs-Posten den 30 april.

Rasbiologi. Med hjälp av rasbiologin skulle den vetenskapligt påvisade degenereringen av mänskligheten pareras. Att mätverktygen och mätningarna bakom dessa slutsatser var felaktiga och bristfälliga samt tolkningarna tendentiösa spelade ingen roll. Skadan var redan skedd och rasbiologin kom att betraktas som god vetenskap och spred sig över hela världen, skriver Leo Kramár.

Det pågår en kampanj för vetenskapen. De skrivs och demonstreras och marscheras för att stärka vetenskapens ställning och tilltro till vetenskapsmän.  ”När alternativa sanningar och faktaförnekelse påverkar beslut som äventyrar livsvillkoren på jorden, står vi vid ett vägskäl.”, skriver ett antal forskare i Sydsvenskan. Initiativet kommer från USA där president Trumps oförsiktiga uttalanden, hans ”alternativa sanningar” har väckt berättigad oro.

Samtidigt har det också kommit försiktiga varningar. Professor Christian Azar visar (DN 21/4) på gränsen mellan vetenskap och politik och Maria Wolrath Söderberg som (DN 20/4/) gör klart vilka frågor vetenskapen kan besvara med ett entydigt sant eller falskt och vilka som vi inte kan veta säkert något om och där vi är hänvisade till vårt kritiska omdöme.

Det är viktigt är att vara medveten om att inga vetenskapliga ”sanningar” är huggna i sten.  Det som utmärker sann vetenskap är att den ständigt utövar självkritik, att gamla sanningar ständigt omprövas. Här kunde man ha Descartes  ”Dubio, ergo sum”, som motto. Jag finns till därför att jag tvivlar.

En av de största katastroferna i vår tid blev möjlig inte för att politikerna handlade i strid med vetenskapen utan för att de blint trodde på den.

Det började med Darwin. För 1800-talets vetenskapsmän var det uppenbart att den vita rasen visade alla yttre tecken på att vara den sista länken i utvecklingskedjan och var därför den mest fullkomliga. Ungefär samtidigt gjordes nya vetenskapliga upptäckter och dök upp nya idéer. Antropologin såg dagens ljus i början av 1800-talet och återupptäckten av de Mendelska ärftlighetslagarna drev fram en ny vetenskap, genetiken. Antropologer och genetiker började med hjälp av nya verktyg mäta och jämföra olika folkgruppers begåvning och intelligens. Inte oväntat fick man bekräftelse på att européerna var intelligentast, men till forskarnas förskräckelse visade upprepade mätningar att folks intelligens sjönk med tiden, att nya generationer blev dummare, att mänskligheten höll på att degenerera.

Det visade sig senare att mätverktygen var bristfälliga, mätningarna felaktiga och tolkningen tendentiös, men skadan var redan skedd. Forskningsresultaten väckte oerhört uppseende och farhågor världen runt. I början av 1900-talet rådde en allmän pessimism om människans biologiska framtid och såväl forskarsamhället som allmänheten krävde snabba åtgärder för att rädda mänskligheten från den hotande katastrofen.

De åtgärder man krävde och föreslog syftade till att stoppa den pågående degenerationen. Med början i England 1907 organiserade man eugeniska sällskap och institutioner över hela världen, i Tyskland, Holland, USA, Nya Zeeland, Japan, Sovjet. I Sverige bildades 1910 efter tyskt mönster ett sällskap för rashygien, samtidigt som en ny vetenskap, rasbiologi, introducerades. Termerna antyder att man här som i Tyskland och USA såg på eugenikens uppgift på annat sätt än exempelvis i England där den i huvudsak var klassinriktad, även om målgrupperna överlappade varandra..

Eugeniken, rasbiologin ansågs kring sekelskiftet 1900 allmänt som god vetenskap. Dess främste företrädare i Sverige Herman Lundborg var en internationellt erkänd forskare och Statens institut för rasbiologi gästades av namnkunniga eugeniker från världens alla hörn, från Tjeckoslovakien, Schweiz, USA och Kanada till Estland, Finland, Sovjet och Kina. Nu undrar kanske många, Sovjet? Märkligt nog uppehöll den tyskvänlige och antisemitiske Lundborg under flera år flitiga och vänskapliga kontakter med sovjetiska kolleger, även judiska sådana. Man hade omfattande kunskapsutbyte, träffades och drev gemensamma projekt.

Eugeniken och rasbiologin var inte något som var förbehållet ”högern”. Tvärtom var det så att den eugeniska alarmismen var allmän, och under första delen av 1900-talet rådde bland såväl politiker som i vetenskapssamhället och det kulturella etablissemanget i stort sett konsensus om behovet av rashygieniska åtgärder.

Sovjet var inget undantag. Institutionen för genetik vid Moskvauniversitet som startades 1919 förvandlades redan 1921 till ett Eugenikinstitut där man samlade kranier och klassificerade folk efter blodgrupp. Priset togs antagligen av den forskare som ansåg sig ha hittat en reagens med vars hjälp man kunde visa att blod från olika raser hade olika färg. Ryska eugeniska sällskapet hade en särskild kommission för studium av den judiska rasen som man ansåg vara mindervärdig. I samarbetet med tyska kolleger gick man ett snäpp längre än Lundborg, 1924 bildades ett gemensamt Tysk-sovjetiskt institut för rasforskning. Och som på andra håll föreslog man olika rashygieniska åtgärder och socialt motiverade ingrepp som sterilisering av psykiskt sjuka och yrkeskriminella.

Det sovjetiska förhållningssättet påverkade inställningen till eugenik och rasbiologi hos marxister och andra vänsterintellektuella i väst. Inflytelserika opinionsbildare och kända kulturpersonligheter som medlemmar av det socialistiska Fabiansällskapet George Bernard Shaw, H. G. Wells, Beatrice och Sidney Webb, Julian Huxley, C.P. Snow, Harold Laski, Havelock Ellis, Emma Goldman med flera höll åsikter som vi i dag skulle beteckna som reaktionära och rasistiska och propagerade för rashygieniska åtgärder. Marxisten och framstående medlemmen i kommunistpartiet, genetikern J.B.S. Haldane, som tidigare visat att det var praktiskt omöjligt att utrota vissa genetiska defekter med rashygien, tyckte att i en socialistisk stat kunde rashygienen visst praktiseras i stor skala, att genetiskt belastade individer skulle steriliseras och att man inte borde tillåta invandring av sämre begåvade raser som ”negrer” till Europa.

Det svenska Statens institut för rasbiologi inrättades med brett stöd i riksdagen – en av motionärerna var Hjalmar Branting – med det uttalade syftet att  ”…befordra folkets och rasens utveckling i sund riktning”.

Det fanns forskare som opponerade sig, men de var ytterst få. Stora vetenskapsmän och kulturpersonligheter ingick i eugenistlobbyn och politikerna gav efter, hur skulle en upplyst politiker kunna sätta sig upp mot vetenskapen?

Det vi borde lära av den här inte så väldigt gamla historien är att förhålla oss kritiskt även till vetenskapen och till forskarnas roll i samhället. Det är en svår rågång och det handlar inte om relativisering av fakta utan att se skillnaden på de frågor vetenskapen kan eller inte kan besvara och att behålla en sund skepsis till vad som för stunden uppfattas som obestridlig vetenskaplig sanning. Vetenskapen utvecklas ständigt och dagens sanning blir lätt morgondagens lögn.

 

Hamas accepterar 1967 års gränser?

DN och andra medier rapporterar att Hamas har ändrat sin inställning till Israel och accepterar 1967 års gränser. Är det verkligen så?

The Lebanese al-Mayadeen news channel published on Monday a leaked new charter for the Hamas movement in the Gaza Strip. The charter was allegedly planned to be officially released by Khalid Mashaal, the president of the political office of Hamas, at his last press conference before leaving office. The leak has since been confirmed by Hamas official Ahmad Yousif.

Vad är nu skillnaden mellan Hamas Charta 1988 och 2017?

IRMH:

(1988) The Islamic Resistance Movement is a distinct Palestinian movement that is  oyal to Allah, adopts Islam as a way of life and works to raise the banner of Allah over every inch of Palestine. The Islamic Resistance Movement is one link in the chain of jihad in confronting the Zionist invasion.

(2017) The IRMH is a liberation, Islamic and Palestinian national resistance movement. It aims to liberate Palestine and to fight against the Zionist Project, its reference is Islam in its principles and goals.

Palestine’s Land:

(1988) The Islamic Resistance Movement maintains that the land of Palestine is Waqf land given as endowment for all generations of Muslims until the Day of Resurrection. One should not neglect it or [even] a part of it, nor should one relinquish it or [even] a part of it. No Arab state, or [even] all of the Arab states [together], have [the right] to do this; no king or president has this right nor all the kings and presidents together; no organization, or all the organizations together – be they Palestinian or
Arab – [have the right to do this] because Palestine is Islamic Waqf land  given to all generations of Muslims until the Day of Resurrection.

(2017) Palestine, with its historical known borders from Jordan’s river in the east to the mediterranean sea in the west, from Ras Al Nakora in the north to Om Al Rashrash in the south, this land is Palestinian and a united regional unit. Displacing Palestinians and creating a Zionist entity does not cancel the right of Palestinians to their entire land, and does not validate the Zionist entity to violate this land.

Palestine is an Arab and Islamic land, it is holy and blessed and it has a special place in the heart of all Arabs and Muslims.

(1988) the Islamic Resistance Movement aspires to realize the promise of Allah, no matter how long it takes. The Prophet, Allah’s prayer and peace be upon him, says: ”The hour of judgment shall not come until the Muslims fight the Jews and  kill them, so that the Jews hide behind trees and stones, and each tree and stone will say: ‘Oh Muslim, oh servant of Allah, there is a Jew behind me, come and kill him.

(2017) Hamas differentiates between Jews as people of the holy book, and Judaism as a religion and the occupation and the Zionist Project as something separate, and it sees that the conflict is with the Zionist Project not with the Jewish people because of their religion. And Hamas does not have a conflict with the Jews because they are Jews, but Hamas has a conflict with the Zionists, occupiers and aggressors,

The Zionist Project:

(1988) The initiatives, the so-called peace solutions, and the international conferences for resolving the Palestinian problem stand in contradiction to the principles of the Islamic Resistance Movement, for to neglect any part of Palestine is to neglect part of the Islamic faith. These conferences are nothing but a way to give the infidels power of arbitration over Muslim land, and when have the infidels ever been equitable towards the believers?

There is no solution to the Palestinian problem except by jihad.

(2017) The UN decision for Palestine’s division, and all its consequences and other conventions similar to it and the creation of Israel was illegal from the beginning, and it is against the Palestinian’s rights, its determination, human rights, international law and the right of sovereignty.

We do not recognize the Zionist state.

We do not leave any part of the Palestinian’s land, under any circumstances, conditions or pressure, as long as the occupation remains. Hamas refuses any alternative which is not the whole liberation of Palestine, from the river to the sea. And the creation of the Palestinian independent state with its sovereignty, with Jerusalem as its capital, on the borders of the 4th of June 1967, with the return of the refugees to their homes from where they were displaced is a common national consensual formula, and it does not mean the recognition of the Zionist state or the surrendering of Palestinian rights.

Hamas confirms that no peace in Palestine should be agreed on, based on injustice to the Palestinians or their land. Any arrangements based on that will not lead to peace, and the resistance and Jihad will remain as a legal right, a project and an honor for all our nations’ people. There is no alternative to the creation of the Palestinian state, with its sovereignty on the entire Palestinian land with Jerusalem as its capital.

The Hamas movement confirms its total rejection of Oslo’s conventions, its consequences and its results.

Skrivningen här uppe lämnar inget tvivel om vad Hamas betraktar som Palestina, landet som skall befrias from the river to the sea. När man i samma stycke skriver om “Borders of the 4th June 1967” syftar man säkert inte på 1967 stilleståndslinje mellan Israel och arabländerna utan på den gränsuppgörelse om Golan som träffades mellan Israel och Syrien, den 4 juni 1967 och som Hamas anser vara Palestinas gräns mot Syrien.

 

 

”Slut med all civilisation…”

 

Den norska filmen Kungens val hade premiär i går. Filmen har fått översvallande recensioner, bl.a. av Johan Croneman i DN. Det var i dagarna 77 år sedan tyskarna invaderade Norge och kung Haakon VII tvingades att hals över huvud fly sin huvudstad.

Det var med en mycket smal marginal som kungafamiljen och regeringen på morgonen den 9 april lyckades komma undan samtidigt som de första tyska fallskärmjägarna landade runt Oslo. Tåget med kungen, kronprinsen Olav och deras sällskap for nordvärts till Hamar med tyska motoriserade enheter hack i häl och med det tyska attackflyget med kungatåget i sikte. Från Hamar begav sig sällskapet vidare i bilar till Elverum och på eftermiddagen den 11 april hade man hunnit till det lilla samhället Nybergsund nära Trysil, bara ett par mil från svenska gränsen, i höjd med Sälen.

Men här upptäcktes de av det tyska flyget som slog mot de flyende med bomber och kulspruteeld. ”…fyra bomber föll alldeles intill den plats där kungen låg tryckt till marken vid en sten. En bomb kreverade strax framför honom och tre vid sidan av…kulorna slog i marken så nära honom att man fick en känsla av att de tyska flygarna, där de svepte fram tätt över trädtopparna, hade upptäckt kungens gömställe”, berättade Tryggve Lie, senare FN:s generalsekreterare.

Haakon VII var nära 70 år, uttröttad och omskakad. Han var jagad i sitt land, men det fredliga Sverige var bara ett par mil längre bort. Med några av sitt sällskap fortsatte han mot den svenska gränsen och de kom dit tidigt på morgonen den 12 april. ”Det var en fruktansvärd pärs i Nybergsund i går…Jag är fullkomligt slut i brist på sömn och vila samt dessa nervpåfrestningar. Sedan jag lämnade Oslo i tisdags har jag inte varit ur mina stövlar och har knappast fått en blund”, sade han till en svensk journalist. Han hoppades att få några dagars vila på den svenska sidan.

Kungen möttes av en handfallen svensk tulltjänsteman, men när de tyska attackplanen dök upp igen satte sig norrmännen över alla regler och tog sig över gränsen för att söka skydd. Man telefonerade till Stockholm där man hastigt hade sammankallat konselj för att diskutera situationen i Norge och nu också den norske kungens asylbegäran. Det handlade bara om några dagars vila, Haakon VII ville återvända till Norge så snart som möjligt för att leda motståndet mot tyskarna, men det fanns ett problem. Kronprinsessan Märta med sina barn hade redan flytt till Sverige och fick utan vidare stanna där, men kungen?  Haakon var också härens överbefälhavare och således soldat, militär. Och den svenska expertisen, framför allt utrikesminister Günther och justitieminister K. G. Westman, hävdade att Sveriges neutralitet bjöd att om den norske kungen kom över till svenskt territorium måste han interneras och inte tillåtas att återvända.

Det fördes en häftig diskussion, där kungen Gustav V tog sin kunglige släktings parti, något lamt för all del. Den alltid varmhjärtade och hetlevrade socialminister Möller läxade däremot upp sina regeringskolleger efter noter, men saken avgjordes av den alltid lika försiktige statsministern som beslöt: internering.

Det var det besked som den jagade och trötte monarken fick där borta i skogen vid Dalagränsen. ”Det synes mig vara slut med all civilisation då något sådant här är möjligt. Ingen plats är längre säker för mig”, var hans resignerade reaktion.

Det är lätt att döma med facit i hand. Men då? Skräcken för den oövervinneliga tyska krigsmaskinen var stor och berättigad. Två grannländer hade blivit ockuperade bara ett par dagar tidigare, och snabbt hade det gått, rysligt snabbt och lätt. Kanske stod Sverige i tur nu?

Ingen kunde veta, bäst att inte reta tjuren. Men trots allt detta kan man knappast påstå att det dessa aprildagar 1940 skrevs några ärorika blad i Sveriges historia. Och hur det gick med den omhuldade neutraliteten sedan vet vi.