DN:s kvinnokamp

”Så vill de högerextrema kontrollera kvinnokroppen” och ”Mörkerkrafter paketerar fascism i flickaktig form”, förkunnar DN-Kultur i dag och utlovar en spännande artikelserie om en könskamp med auktoritära övertoner.

Serien inleds med Lisa Bjurwalds uppräkning av de faror som hotar kvinnokampen: Marine Le Pen, Pia Kjaersgaard och Frauken Petry är några av dem.  Förvisso är dessa poli-tiker av kvinnogenus, men egentligen är de bara omedvetna frontfigurer för den manliga fascismen.

Rasistiska aktörer missar heller sällan ett tillfälle att håna muslimska länders kvinnosyn, skriver hon vidare.

Ingressen över den första artikeln som inleder serien anger motivet: Kontrollen över kvinnokroppen fyller en nyckelfunktion i den höger-populistiska rörelsen. Och som kontroll-verktyg räknar man upp antifeminism, hotad aborträtt och slöjförbud.

Nej, jag har inte läst eller skrivit fel. Det är inte slöjpåbud som DN anser vara ett verktyg att kontrollera kvinnokroppen, nej, det är slöjförbudet som är mörkerkrafternas verktyg.

Hur långt kan man gå i försök att relativisera kvinnoförtrycket? När kvinnor i muslimska länder tvingas att gå i burka, när det inte får lämna hemmet utan manligt sällskap, när de vägras utbildning, när de inte får uppträda själva inför domstol, när deras vittnesmål inte har samma värde som männens, när de stenas till döds – det kallar Lisa Bjurwald förskönande islams ”kvinnosyn”.

Relativisering är ett svagt uttryck för detta försök att vända upp och ner på verkligheten, att kasta sand i våra ögon, ett oblygt försök att vända bort uppmärksamheten från det verkliga hotet mot kvinnoemancipationen. Det existerar inget mer ”högerextremt” än islams kvinnoförtryck. Jämfört med den är alla ”populister och högerextremister” rena rama feminister, något som borde vara uppenbart även för Lisa Bjurwald.

 

Kulturhot, DN och de faktaresistenta

(Den här artikeln publiceras i dag på Det goda samhället)

Medier och journalister påstår ofta och klagar över att de som söker sin information på alternativa medier inte bryr sig om fakta, att de är faktaresistenta. Min erfarenhet är att faktaresistensen inte är mindre på de stora redaktionerna. Här ett exempel som handlar om hoten mot den svenska kulturen.

Skrönor om den hotade kulturen har fått ny näring när Akademibokhandeln inställde mötet med författaren Gellert Tamas om hans bok Det svenska hatet. Bokhandeln har inte fått några hot och Tamas är förvånad och förargad över deras agerande.

I en debattartikel i DN-Kultur beskrev Alexandra Pascalidou (23/11) sin utsatthet som invandrare och offentlig person i Sverige. Det hon berättar om hatbrev och andra hot är upprörande och kan inte lämna någon oberörd.

Ola Larsmo, författare och PEN-ordförande, skrev i DN (22/11) om hot mot kulturarbetare och meddelade att Svenska PEN har på gång ett projekt som skall öka medvetenheten om vad hatspråket på medierna betyder för vårt samhälle. För att visa hur utbredda och farliga hoten är åberopar han en rapport 2016:3 från Myndigheten för kulturanalys.

Det är samma rapport som togs upp av Aftonbladet i april i år. Henrik Arnstad skrev då: ”vid över hälften av händelserna med politiska motiv anges förövarna ingå i ’någon form av högerextrem eller rasistisk grupp’, skriver myndigheten. I de fall förövarna ansågs tillhöra ett specifikt politiskt parti angavs Sverigedemokraterna i 58 procent”. I sin egenskap av ordförande i svenska PEN anslöt sig Ola Larsmo reservationslöst till Arnstads påståenden.

DN-Kultur skrev i samma anda en dag senare och nu upprepar Ola Larsmo det han sagt tidigare och åberopar samma statistik. Så här skriver han: ”Som Myndigheten för kulturanalys visar i sin rapport ”Hotad Kultur” (rapport 2016:3) har 35 procent av författarna drabbats av hot och trakasserier och 19 procent under det senaste året. De som hotats bedömer att 50 procent av hoten kommer från en ’högerextrem grupp’. 15 procent att de kommer från en ’religiös grupp’. Liknande undersökningar visar att ca 30 procent av alla journalister upplevt liknande hot”. Det låter onekligen skrämmande. Larsmo säger vidare att detta är i dag det snabbast växande hotet mot yttrandefriheten och en förutsättning för det extrema våldet.

Den åberopade rapporten finns tillgänglig på nätet, så vem som helst kan läsa den. Jag undrar om Larsmo har gjort det och i så fall hur. Den korrekta titeln är ”Hotad kultur?”. Myndigheten har, på goda grunder, använt ett frågetecken, man vill visa att undersökningens resultat inte är så entydiga som Larsmo vill göra gällande. Genom att trolla bort frågetecknet förvandlar han ett ifrågasättande till ett påstående, till ett faktum. Det är ett anmärkningsvärt stilgrepp av en försvarare av redbarhet i den offentliga debatten.

De statistiska uppgifter Larsmo använder är tagna ur sammanfattningen. För att veta vad de representerar bör man läsa vidare i rapporten. Det han har uppenbarligen inte gjort.

Hur tillförlitlig är undersökningen? Författarna hade till sitt förfogande SFF:s och KRO/KIF:s medlemsregister och enkäten riktades till organisationernas samtliga ca 6 300 medlemmar, men endast 2 926, knappa 46% av de tillfrågade, svarade. Ett statistiskt bortfall på över 54% är anmärkningsvärt, något som manar till försiktighet vid tolkning av resultaten. Ett osäkerhetsmoment som ökar vid stort bortfall är att de tillfrågade som inte har utsatts brukar ha ett mindre intresse att svara än de som har drabbats, samtidigt som de som blivit utsatta är mer benägna att delta. Av dem som har svarat har 37% av författarna ”någon gång”, d.v.s. under hela sin yrkeskarriär, upplevt hot etc. Om svarsfrekvensen var lika mellan de två grupperna (något som rapporten inte redovisar), innebär det att av SFF:s 3 300 medlemmar blev kring 520 någonsin hotade och av dessa ca 270 under det senaste året.   

Den grupp som skiljer sig från andra vad gäller näthot och övriga hot är journalister och samhällsengagerade skribenter. Och det är, enligt rapporten, ytterligare en liten grupp i den här kategorin, kanske ett par hundra individer, som drar på sig nästan 90% av näthoten. Det är denna exklusiva grupp som Alexandra Pascalidou tillhör. Hennes erfarenheter är bittra, men de kan inte generaliseras. Den stora gruppen, uppemot 90% av kulturarbetarna delar på de resterande 10% , ofta bara ett eller ett par näthot per individ under hela yrkeskarriären.

Det vanligaste var hot/påhopp via sociala medier och hotfulla telefonsamtal eller brev. Fysiskt våld är mycket ovanligt, ca 3% blev under samma tid utsatta för våld i form av knuff, slag, spark eller liknande, och ca 4% av annan form av våld enligt egen beskrivning. Våld med vapen är praktiskt taget obefintligt (0,3%). I detta avseende skiljer sig författare och journalister antagligen inte nämnvärt från befolkningen i stort. Det stämmer också dåligt med Larsmos antagande att näthoten skulle vara en förutsättning för extremt våld.

Av sammanlagt 1018 rapporterade händelser uppgav man i kring 250 fall att förövaren företrädde en politisk organisation eller hade politiska motiv. Då de flesta förövare var anonyma säger rapporten att de här uppgifterna bygger på upplevelse eller bedömning och bör tolkas med viss försiktighet.

Av 182 händelser där en enskild person ansågs ha ett politiskt motiv uppfattade man i 107 av fallen eller ca 10% av samtliga rapporterade fall, motivet som högerextremt-rasistiskt.

Av de 156 personer som uppfattade förövarna som representanter för en politisk organisation eller sammanslutning uppgav hälften att det handlade om en högerextrem -rasistisk grupp. Det är alltså dessa ca 80 drabbade i en undersökt population på över 6 000 personer, och mellan 100-150 fall av hot som kan ha inträffat under hela yrkeskarriären, som får Ola Larsmo att slå larm och skriva att ”av dem som hotas bedömer 50% av hoten kommer från ’högerextrem grupp’”, och det direkt i anslutning till uppgiften att det var 35% av författarna hade drabbats av hot.

Vid en tredjedel, 52 av dessa händelser, uppfattades förövaren tillhöra ett politiskt parti och i 30 av dessa fall uppges han tillhöra Sverigedemokraterna. Det är dessa 30, eller  1% av respondenter och 0,5% av alla tillfrågade som blir Arnstads 58% i AB.

Hur läser Ola Larsmo offentliga utredningar och hur handskas han med statistiska uppgifter? Hur kan han med hela sin auktoritet som PEN-ordförande föra fram och stödja påståenden som inte har någon täckning i de källor han åberopar? DN-Kultur och Ola Larsmo har tagit del av fakta som visar att Larsmos användning av statistik är vilseledande. Har DN inget ansvar för att det man publicerar är någorlunda korrekt?

Skjutningar i svensk TV-debatt

I söndagens Agenda i SVT 2 utfrågades inrikesminister Anders Ygeman om behovet av strängare vapenlagstiftning. Det skjuts friskare än någonsin i våra stora städer: Stockholm 106 skjutningar i år, Göteborg 36 och Malmö 145. I Malmö har man i år haft 6 mord (jämfört med Köpenhamns 3) och 60 utredare arbetar med ouppklarade mordfall.  Polisen går på knäna och hinner inte med den s. k. vardagsbrottsligheten, stölder, inbrott och små bedrägerier som  drabbar oss vanliga människor.

Antalet mord minskade under 2000-talet  men 2013 bröts den nedåtgående trenden och kurvan stiger brant uppåt, från 68 (2012) till 112 i fjol, och den stigande trenden fortsätter i år. Morden och skjutningarna är koncentrerade till de s.k. utsatta områdena. Av dem är 15 särskilt utsatta och 6 klassas som riskområden.

Inrikesministern är väl medveten om att det förhåller sig så men när han skulle förklara varför och vilka åtgärder regeringen kan och vill vidta blev han rätt otydlig. Vice chefsåklagare Thomas Ahlstrand från Göteborg som deltog i samtalet var betydligt mera konkret  och pessimistisk, ”dystopisk” enligt Ygeman, om samhällets möjligheter att snabbt vända den negativa utvecklingen.

Samtalet pågick i drygt 20 minuter men det var bara åklagaren som mycket försiktigt på slutet vågade ta i sin mun ordet ”integration” och till och med mumlade väldigt otydligt det förbjudna ordet ”ass-m-l-t-n”.

Det är, ack så typiskt för den svenska debatten. Alla vet vad det handlar om men alla rör sig krig det farliga ämnet invandringsproblematik som katten runt den heta gröten. I stället för de farliga orden använder man eufemismer: utsatta områden, kriminella gäng,  när vi alla förstår att det handlar invandrargetton och invandrarbrottslighet.

Det som är gemensamt för de utsatta områdena är ett ovanligt hög procent av boende med invandrarbakgrund: Halunda-Norsborg – 79%, Rinkeby-Tensta – 91%, Husby – 86%, Vivalla, Örebro – 75%, Rosengård, Malmö – 86%, Biskopsgården, Hammarkullen, Göteborg – 80-90%). Det är, som polisen skriver, områden med parallella samhällsstrukturer och med våldsbejakande religiös extremism, och som Thomas Ahlstrand beskriver det, enklaver med egna värdenormer där de kriminella endast känner solidaritet med den egna gruppen och är helt ointresserad av majoritetssamhället.

Kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki som har undersök brottsligheten i Sverige sedan 1970-talet visar att invandrarnas brottslighet hela tiden har legat stabilt på ca 2,5 gånger de inföddas. Den logiska konsekvensen blir att de etniska enklaverna blir flerdubbelt kriminellt belastade – och det är de som lever där som blir värst utsatta och drabbade.

Om man skall komma till rätta med ett problem måste man medge att det finns och analysera det förutsättningslöst. Det är ingen rasism eller främlingsfientlighet att tala klarspråk att den grova kriminaliteten med skjutningar och mord är koncentrerad till invandrartäta områden. Man skall inte behöva påpeka att de kriminella är en liten grupp som de flesta invandrare avskyr och tar avstånd från. Alla borde inse att man genom att tala tyst om, att förtiga den här verkligheten inte hjälper människorna som trängs i dessa överbefolkade och brottsdrabbade getton utan tvärtom, gör dem en björntjänst.

”Ledarsidornas SD-kritik har inte hindrat ökat stöd”

De svenska ledarsidorna har haft en betydligt mer negativ ton än andra nordiska länders ledarsidor när dessa skrivit om radikala högerpopulistiska partier, skriver statsvetaren Anders Hellström och journalisten Anna-Lena Lodenius i en debattartikel i DN  i dag.

Det som Anders Helsltröm och Anna-Lena Lodenius har kommit fram till bekräftar (som forskningen så ofta gör) den bild av verkligheten man själv intuitivt skapar sig genom egna begränsade observationer. Jag uppskattar särskilt deras  sakliga approach till ett så känsligt ämne som SD och dess bakgrund och deras försiktiga sätt att dra slutsatser. En alltigenom förtroendegivande forskning, skulle jag säga.

Att kalla tidningarnas behandling av SD kritisk är närmast ett understatement. Kritiken antog ibland former aldrig tidigare skådade i svensk press (som jag har läst sedan salig Tingstens dagar) och den begränsade sig inte till ledarsidorna utan var oftast grövre och hätskare på nyhetssidor. Man kan gott tala om en ostracisering av ett politiskt parti som ibland tangerade vad vi i andra sammanhang anser vara okränkbara demokratiska rättigheter och förutsättningar för yttrandefriheten, så exempelvis när DN vägrade att publicera SD:s valannons.

På en punkt skulle jag vilja gå längre än deras  bedömning. Jag tror – utan några bevis – att den här taktiken bidrog till att många människor uppfattade tidningarnas angrepp som överdrivna och ojusta och sökte sig till alternativa medier som Avpixlat. Där hittar man inte bara motberättelser, utan också alternativ information och får bekräftelse på att ”gammelmedia mörkar”, alltså inte berättar riktigt allt som läsarna/väljarna anser sig ha rätt att få veta. Avpixlat framstod då som sanningssökare och SD som underdog värt sympati.

Det finns en annan aspekt på pressens misslyckande. USA-valet bekräftar vad redan vårt riksdagsval 2014 visade: påståendet att pressen är ”den fjärde statsmakten” är en myt. Trots alla våra massmediers hätska kampanj blev Sverigedemokraterna valets vinnare. Samma sak har uppenbarligen hänt i USA. Det visar sig att mediernas makt att påverka är begränsad, populus vulgus är inte så lätt att leda som många tycks tro.

 Den revolution inom nyhetsförmedling och opinionsbildning som Facebook och andra sociala medier innebär kan jämställas med Gutenbergs förbättring av boktryckskonsten, folkspråkens ersättning av latinet eller den ökning av läskunnighet som följde efter folkskolans införande i början av 1800-talet. Det som händer är att ett litet privilegierat skikt tappar sitt monopol på kunskapsspridning och opinionsbildning. Det måste vara ett hårt slag mot det massmediala etablissemanget. Inte konstigt att journalistfrälset, den lilla självutnämnda och självtillräckliga grupp som uppfattat sina prerogativ som gudagivna, blir skakad och oroad när dess ställning hotas av det simpla folket som plötsligt inte längre vill veta sin plats som lydiga nyhetskonsumenter och formbara objekt för påverkan.

Om jag själv var journalist på radio, teve eller någon av våra ledande tidningar skulle jag börja tvivla på egen betydelse.

 

DN och polisvåldet i USA

I dag skriver jag till mitt kära husorgan:

Sanna Torén Björling rapporterar regelbundet om rasismens och polisvåldet i USA. Det hon skriver om stämningarna och vreden i det afroamerikanska samhället är säkert sant men det är inte hela sanningen. För att ge läsarna en sann bild skulle det vara på sin plats med mer bakgrundsinformation, bland annat USA:s mord- och brottsstatistik.

Enligt FBI förövades i USA i fjol drygt 15 000 mord. Enligt statistik var ca 52% av de dödade (där man känner till offrens identitet) svarta, samtidigt som  53% av de mord där man kunde fastställa mördarens identitet har förövats av svarta. Då afroamerikaner utgör 13% av USA:s befolkning innebär det en överrepresentation för både offer och förövare på över 400%. Det tragiska är att över 80% av de dödade svarta – omkring 6 000 oftast unga svarta män – har dödats av andra svarta, även de oftast unga män. Risken för en ung afroamerikan att dö en våldsam död är mångdubbelt större än för en vit eller en latino – och det är inte polisens fel. Fler vita och latinos dödas av afroamerikaner än tvärtom.

Statistiken visar liknande överrepresentation för svarta för rån (55%) och olaga vapeninnehav (40%). För att inte tala om drogmissbruk. Det är kanske inte så förvånande att poliserna blir snabba med vapen när de konfronteras med unga svarta män.

Polisen i USA dödar varje år 400-900 människor (statistiken är bristfällig), majoriteten av dem vita och latinos. Som högst dödar poliserna årligen 200-300 afroamerikaner.

Rasismen och polisrasismen i USA finns och måste bekämpas, men drogmissbruket, kriminaliteten, våldet och dödandet inom det afroamerikanska samhället är ett viktigare, ett gigantiskt samhällsproblem. Varför det är så söker sociologer förklaringar till: rasism, fattigdom, droger, hopplöshet, inte minst bristen på goda förebilder – över 70% av svarta barn föds utom äktenskapet och växer upp utan far.

Kanske något som Sanna och DN skulle kunna undersöka närmare och upplysa oss om?

Yrsa och den normbildande svenskheten

 

Jag har aldrig varit någon större beundrare av Yrsa Stenius. Som politisk chefredaktör på Aftonbladet och senare Pressombudskvinna var hon snarare den svenska vänsterns idol än min. Men när jag nu läser Magnus Lintons recension av hennes memoarbok (DN-Kultur 6/10), blir jag riktigt förtjust.

För vad säger den frispråkiga Yrsa som yrvaken svarade ”Kyss fittan!” när hon hade väckts av en telefonröst som presenterade sig som statsminister Palme, vad säger hon om Sverige och svenskarna utifrån sin finlandssvenska utsiktspunkt?

Jo, hon som har levat det mesta av sitt liv här och sett och lyssnat, talar om för de tondöva att det visst finns något som heter svenskhet, och att Sverige, ”förnuftets och måttfullhetens hemvist på jorden”, bebos av ett folk som är särpräglat av en unik lång historia av fred och lugn. Att svenskens ideal är ”Ordning och reda! Kontroll!” Och att allt som bryter mot ordnings- och kontrollbehovet får detta av en lång fred och folkhemstanke präglade folk att förfalla åt katastrofkänslor.

Och inte oväntat har hon litet till övers inte bara för de svenska journalisternas ”upphöjda självbild”, utan också för svenskarnas dragning åt moraliserande och trång intolerans. En paradox, skriver recensenten, med tanke på den normliberalism Sverige är känt för.

En paradox verkligen. Samtidigt som man är så normkritisk inbördes upphöjer man gärna Sverige och svenska vanor som en norm för andra mindre upplysta, mindre jämställda, mindre feministiska, mindre framgångsrika, mindre framstegsvänliga, helt enkelt mindre utvecklade och efterblivna länder.

Det behövs tydligen en klarsynt och frispråkig invandrare för att tala om för alla som förnekar att det finns något som heter svenskhet, att Sverige bebos – eller ända tills ganska nyligen har bebotts – av ett särpräglat folk med särpräglade traditioner och normer, det vi brukar kalla kultur. Och att, som Yrsa Stenius ser det, svenskarna inte är blygsammare än att uppfatta sina vanor och seder som så gedigna att de helst skulle vara en norm för alla andra.

 

Vem vann i de tyska delstatsvalen?

Rapporteringen om valresultaten i Mecklenburg-Vorpommern och i Berlin har varit ganska märklig

Enligt våra medier var det viktigaste resultatet av de tyska delstatsvalen att Merkels CDU blev den stora förloraren. I Mecklenburg-Vorpommern blev nykomlingen, det invandringskritiska AfD större än CDU och landets näst största parti. I det röda Berlin lyckades de med sina 14,2% att hamna först på femte plats.

Allt detta är rätt och riktigt, men som vanligt bara halva sanningen. Det som tycks vara helt ointressant är den betydande förskjutning av väljaropinionen från vänster till höger.

Före valet i M-V hade SPD, Die Linke och Die Grünen sammanlagt 62,7% och CDU, FDP och NPD 31,8%; efter valet har vänsterblocket minskat till 48,6% och mitten-höger ökat till 44,8%. Samtidigt som det högerextrema NPD har reducerats med hälften till obetydliga 3%.

På liknande sätt har vänstern (inklusive Piratpartiet) i Berlin gått tillbaka från 66,5% till 54,1% och höger-mitten ökat från 25,1% till 38,5%.

I båda fallen är SPD:s valförlust större än CDU:s, så det förefaller någon märkligt att framställa Merkels parti som den stora förloraren. Det partiet som tappade mest var Piratpartiet i Berlin som nästan har utplånats från 8,9% till 1,7%.

AfD, Alternative für Deutschland, har bara funnits i tre år och kallas högerpopulistiskt. Partiets program liknar Sverigedemokraternas: invandringsbegränsning, social marknads-ekonomi, mer direktdemokrati, tysk kultur i stället för multikulturalism, stärkning av den traditionella familjen, religionsfrihet men avvisande av islam, mindre makt för EU, bort från Euro, mer kärnkraft.

 

DN svärmar

Med sorg i hjärtat måste jag konstatera att murvlarna på mitt livs- och husorgan Dagens Nyheter har blivit skvatt galna. I dagens tidning ägnas nästan hela första sidan samt åtta – åtta(!) hela sidor åt en för länge sedan glömd pugilist vid namnet Muhammad Ali. Jag har läst DN i mer än 60 år men kan inte påminna mig, att man någon gång tidigare ägnat ens hälften så många sidor åt en bortgången. Jag tror inte ens stort upplagda fotoreportage från kungliga begravningar har fått så stor plats.

Skulle man tro snillen på DN så har världen aldrig sett en större historisk gestalt än denne Cassius Clay. ”Ljuset kring honom lyste starkare än kring någon annan…” skriver Ekdal och Croneman är så till sig att han tycker att den hjärndöde boxarens ord ”borde in i Bibeln och Koranen”. Gärna för mig, men när han gläder sig över att ”ha fått dela planet med Den Störste” blir jag litet sur, för en liten bit av planeten kunde de ändå ha lämnat kvar åt oss andra.

Den svenska politiska debatten…

… är erbarmligt dålig. Och bättre blir den inte av tevens slappa vana att ställa fram två politiker med helt motsatta åsikter som i tur och ordning skall svara på programledarens frågor. Att lyssna till hur dessa ”debattörer” mal och mal utan att svara på frågan frestar mitt tålamod till den milda grad att jag lämnar teven och går att koka kaffe.

Man kan inte begära av en svensk normalpolitiker att kunna debattera som en Cicero eller formulera dräpande repliker som en Winston Churchill. Inte heller skall de behöva ställa sig framför spegeln och öva in sina gester som Adolf Hitler. Men man kunde begära en smula kritiskt omdöme, självinsikt och respekt för lyssnarnas intelligens. Vi är faktiskt inte fullt så dumma som en del politiker tycks tro.

Jag menar inte heller att våra politiker är helt bakom flötet. I alla fall inte alla. Nej, felet med dem är att när de skall debattera så tycks de ha avstått från att använda det egna sunda förnuftet. När man ser och lyssnar på dem anar man bakom dem ett par suddiga skuggfigurer. Den ena heter partisekreterare och den andra brukar kalla sig kommunika-tionsexpert eller kommunikationskonsult. Ibland, när olyckan är framme, smälter dessa två skuggor i en enda krumelur. Det är dessa skuggor som fungerar som partistrateger och utformar partiernas kommunikationsstrategi.

Smaka på dessa ord. En grekisk strategos var en general, en som manövrerade en armé. En partistrategs uppgift är att manövrera sitt parti till en valseger genom att vinna så många väljares röster som möjligt. Inget ont i det. Problemet uppstår när strategin förvandlas till taktik och kommunikationspolitik, i simpel marknadsföring där budet blir viktigare än budskapet, formen viktigare än innehållet. Mediet är budskapet sa´ McLuhan, en tvivelaktig sanning som dessa spinndoktorer dock tycks tro på.

Det är i teven som kommunikationstaktikerns regi blir fullt synlig. Skuggan bakom partiledaren har bestämt hur hen skall gå, stå, gestikulera, kamma sig och klä sig, vilken färg på slipsen han skall ha och att hon absolut inte får bära ett pärlhalsband som Margaret Thatcher. Och framför allt har den arma partiledaren fått stränga förhållningsregler om vad hen måste eller absolut inte får säga – och hur det skall sägas.

En av de viktigaste reglerna tycks vara att man aldrig skall låta sig lockas in på motståndarens planhalva. Man skall inte tillåta att motståndarens tema dominerar debatten utan envist hålla fast vid och ständigt återvända till vad man tycker är partiets vinnande frågor. Detta kan verka som en framgångsrik taktik men så som den praktiseras blir den helt förödande för en debatt. Vad vi får se är två stelbenta politiker som inte responderar på det motparten säger utan rabblar upp en utantilläxa, ofta med samma fraser som de upprepar till vansinne.

Vem minns inte herrarna Reinfeldts och Borgs mantrat om ”ansvar” och ”ansvarstagande” som de upprepade i var och varannan mening under den senaste valkampanjen? Det visade sig inte vara någon bra taktik så skuggan bakom den försvann i skuggorna. Som alla har säkert observerat har den nuvarande regeringens spinndoktorer bestämt att mantrat för dagen är ”ordning och reda”. Så varje gång statsministern blir ansatt om strängare gränskontroller försäkrar han att han bara ser till att det blir ordning och reda med invandringen, finansministern att det måste bli ordning och reda på ekonomin och inrikesministern att han ser till att det blir ordning och reda på Sergels torg. Fattar de inte att vi skrattar?

Man förväntar sig inte att en politiker svarar ja eller nej på en direkt fråga där hen inte vill eller kan bekänna färg. Men det finns elegantare sätt att ta sig ur knipan än de krystade god-dag-yxskaft-svaren, spårväxlingar till ovidkommande ämnen och infantila undanflykter man ofta får bevittna. Och jag har sällan hört en motpart eller en programledare säga ”du har inte besvarat min fråga” eller något liknande. Där finns det ett obearbetat fält för partiernas kommunikationsexperter och retoriklärare att göra en insats.

Det tycks finnas en oskriven regel i den svenska debatten att all kvickhet och allt skämt är förbjudet. Debattörerna läser sina utantilläxor med djupaste allvar och är så upptagna av det de själva säger att de inte lyssnar på motparten. Eller lyssnar så dåligt att de missar alla tillfällen till en snabb ripost när motståndaren blottar eller blamerar sig. Det tycks vara en allmän uppfattning bland politiker och kommunikationsexperter att svensk publik saknar sinne för humor, att den inte uppskattar snabba eller gu’bevars dräpande repliker. Det är verkligen långt mellan Stockholm och London.

Ser att Johan Hilton skriver i dag en krönika i DN om samma fenomen. Och vi är rörande eniga.

 

AB och DN och den hotade kulturen

Myndigheten för kulturanalys har gjort en undersökning om hot, trakasserier och våld mot konstnärer och författare (rapport 2016:3).

Jag ser åtskilliga ögonbryn höjas. Vadå myndighet? Säkert är det många fler än jag som inte haft en aning om existensen av detta statliga organ. Inte så konstigt. Det är en minimyndighet som lyder under Kulturdepartementet och som skapades av den borgerliga regeringen 2011. De rödgröna ville lägga ner den 2014 men ändrade sig och ”Kulturanalys” med sina 12 anställda får finnas kvar tills vidare.

Kulturanalys har till uppgift att utvärdera, analysera och redovisa effekter av förslag och genomförda åtgärder inom kulturområdet. Den bistår regeringen med underlag och rekommendationer för att utveckla den statliga kulturpolitiken,  arbetar med utredningar och analyser, administration och kommunikation.

Rapporten har väckt viss uppmärksamhet i medierna. DN illustrerar med grafik på ett par helsidor. I Aftonbladet upplyser oss herr Arnstadt att mer än en tredjedel av Sveriges författare lever under hot eller utsätts för våld och trakasserier och att bakom denna terror återfinns främst rasister och sverigedemokrater. Några dagar senare upprepar Aftonbladets Fredrik Virtanen samma sak.

Som vanligt är det tillrådligt att gå till källorna när pressen informerar. Kulturanalysens 79 sidor digra rapport har titeln Hotat kultur? Det är välbetänkt att författarna har försett titeln med ett frågetecken, något som tydligen har undgått recensenterna. Författarna till rapporten berättar inledningsvis att deras undersökning måste betraktas som unik vad gäller täckningsgraden för populationen, de hade till sitt förfogande de berörda intresseorganisationernas medlemsregister och enkäten riktades till samtliga KRO/KIF och SFF medlemmar. ”Drygt 6 000” säger man något kufiskt, de torde vara ca 6 400.

Antalet här är viktigt då endast 2 926, knappa  46% av de tillfrågade, deltog i undersökningen. Ett statistiskt bortfall på över 54% är anmärkningsvärt och ännu mer anmärkningsvärt är att bortfallet inte förklaras eller diskuteras i rapporten. Enligt SCB är risken mycket stor att resultatet blir missvisande om ingen hänsyn tas till bortfallet, och E-delegationen vid Näringsdepartementet råder att vid låg svarsfrekvens bör det göras en bortfallsanalys för att se om resultaten är representativa för målgruppen. Brå gjorde en liknande undersökning av politikers utsatthet (rapport 2015:23) med hjälp av ett register över förtroendevalda. Bortfallet på 37% redovisas och analyseras och man frågar om de 63% som svarade på enkäten är representativa för samtliga tillfrågade.

Är Kulturanalysens 46% representativa? Brå menar att det finns risk för att de tillfrågade som inte har utsatts kan ha ett mindre intresse att svara än de som har drabbats, samtidigt som de som blivit utsatta är mer benägna att delta. Detta är två faktorer som verkar i samma riktning nämligen att utsattheten blir överskattad. Det stora bortfallet och den här osäkerheten gör att vi måste vara försiktiga med tolkningen av Kulturanalysens undersökning.

Hur förhåller sig tidningarna till rapporten?

I DN står det på en framträdande plats att 37% av de 2 926 ”tillfrågade har någon gång” upplevt hot etc.  Med mindre stil och på en undanskymd plats står sedan den rätta uppgiften, att de 37 procenten inte gäller alla tillfrågade utan de som svarat på enkäten samt att det gällde hot under hela yrkeskarriären. Ingenstans hittar man uppgiften om antalet tillfrågade eller om svars- eller bortfallsfrekvensen.

Naturligtvis nämner inte heller Arnstad att de ”närmare 3 000” svarande är mindre än hälften av de tillfrågade och inte heller vilka som blivit mest utsatta och för vilka hot.

Om vi till nöds accepterar att de svarande är representativa för hela gruppen, vilket inte alls är säkert, innebär de 37% att drygt 1 000 individer har under hela sin yrkeskarriär drabbats av hot, våld eller trakasseri.  Det mest aktuella och för SFF-medlemmar vanligaste hotet är det s.k. näthatet, hot/påhopp via sociala medier och hotfulla telefonsamtal eller brev. Fysiskt våld är mycket ovanligt, ca 3% blev under samma tid utsatta för våld i form av knuff, slag, spark eller liknande, och ca 4% av annan form av våld enligt egen beskrivning. Våld med vapen är praktiskt taget obefintligt (0,3%).  I detta avseende skiljer sig författare och journalister antagligen inte nämnvärt från befolkningen i stort.

Den grupp som skiljer sig från andra vad gäller näthot och övriga hot är, knappast förvånande, journalister och samhällsengagerade skribenter. Och det är, enligt rapporten, ytterligare en liten grupp i den här kategorin, 100-300 individer, som drar på sig nästan 90% av näthoten. Den stora gruppen på mellan 70-90% delar på de resterande 10% , ofta bara ett eller ett par näthot per individ under hela yrkeskarriären.

För att undersöka förövarnas motiv fick de som utsatts för hot och trakasserier beskriva den senaste händelsen, oavsett hur nära eller långt tillbaka i tiden den hade förekommit. Av sammanlagt 1018 händelser uppgav man i kring 250 fall att förövaren företrädde en politisk organisation eller hade politiska motiv. Då de flesta förövare var anonyma säger rapporten att de här uppgifterna bygger på upplevelse eller bedömning och bör tolkas med viss försiktighet.

Av de 156 personer som uppfattade förövarna som representanter för en politisk organisation eller sammanslutning uppgav hälften att det handlade om en högerextrem/rasistisk grupp. Då frågan tillät fler alternativ och den totala svarssumman blev 155%, är det inte möjligt att säga exakt hur många personer det handlar om annat än att de måste vara färre än hälften av samtliga.

Vid en tredjedel, 52 av dessa händelser, uppfattades förövaren tillhöra ett politiskt parti och i 30 av dessa fall uppges han tillhöra Sverigedemokraterna.

När Arnstad berättar att Sverigedemokraterna uppgavs som förövare i 58% av hälften av hot och trakasserier som haft politiska motiv glömmer han att nämna att det var fråga om allt som allt 30 incidenter, ca 4% av alla fall av hot och trakasserier och knappt 3% av 1 018 totalt rapporterade obehagliga händelser. Dessutom händelser som kan ha inträffat hur långt tillbaka i tiden som helst.

Av 182 händelser där en enskild person ansågs ha ett politiskt motiv uppfattade man i 107 av fallen eller ca 10% av samtliga rapporterade fall, motivet som högerextremt/rasistiskt.

Men våldet då?

”Ungefär 5 procent har erfarenhet av en våldsam händelse och under det senaste året har 2 procent utsatts”, sammanfattar rapporten. Medlemmar i SFF har utsatts för våld något oftare än konstnärer.  Under det senaste året uppger 0.5% att det blivit utsatta för knuff eller liknande, 0,1% för slag, spark, eller liknande  och 0,1% för våld med vapen.

Den redovisade hotbilden måste ses mot bakgrunden av den undersökta gruppens politiska sympatier. Vad vi vet säkert är att drygt 70% av svenska journalister röstar på de rödgröna och det är högst osannolikt att något större antal medlemmar i SFF och KRO skulle definiera sig själva som ”höger”. Det är därför inte förvånande att majoriteten av nät- och andra hot kommer från de högerextrema. AFA och andra på den kanten har knappast någon anledning att hota de svenska kulturbärarna.

Så ser bilden av hot och våld mot vår kulturelit ut. Om detta kan uppfattas som ”terror som rasister och Sverigedemokrater finns bakom” och som tystar konstnärer kan det råda delade meningar om.

Somliga skulle säga att det är att koka soppa på en spik. En grumlig soppa.