Maj 1945

Den här dagen minns vi mer än vanligt. Ibland önskar man att minnet skulle vara barmhärtigare.

Bildresultat för auschwitz

Det är vår. Vi sitter på det tidiga morgontåget och väntar på att stinsen med den röda mössan skall dyka upp och vinka av oss. Men det dröjer. Man har lappat och reparerat och tågen har börjat rulla igen men bara det ena spåret är helt och vi måste vänta på ett mötande tåg. Så vi har tid att titta och fundera, stirra på den gula fasaden på stationshuset som är koppärrig efter det amerikanska flyganfallet i november i fjol, eller om det kanske var ryssarnas katiusjaraketer i april, det kan kvitta nu, huvudsaken är att det är över. Bombkratrarna mellan spåren är fortfarande bara delvis igenfyllda och här och där sticker svarta rälser upp mot himlen som sotiga grisknorrar. På stickspåret intill står ett sönderskjutet lok och en lång rad utbrända godsvagnar, minnen av Mustangpiloternas favoritlek under den gångna vintern.

Våren 1945 blir för alltid vår oförglömliga vår. Efter sex år av ockupation och krig, oändliga år, långa år av halvsvält, fruktan och hat, men också av förväntan och väntan på det liv som skulle komma, det riktiga livet efter kriget. Nu svävar vi bland molnen, vi är som berusade av den ovana, underbara, efterlängtade friheten.

Men för några av oss dämpas glädjen när det förfärliga börjar tränga igenom och vi börjar förstå och tvingas att inse. Men det är svårt att ta till sig, att acceptera…

Farmor Amalia har kommit tillbaka från Theresienstadt och efter en tid också faster Irena från Slovakien dit hon hade flytt och där hon gömde sig hos en kusin. De lever i sitt gamla hus, värdshuset vid huvudgatan, men huset har blivit illa skadat av tysk eller rysk beskjutning och de bor i gårdshuset.

Vecka efter vecka väntar de och jag med dem och hoppas, men det kommer inget livstecken från dem vi väntar på. Varken från min far, från Irenas man eller dotter Gertie, inte heller från släktingarna Redlich eller någon annan av släkten. Jag har inte fått ett livstecken från pappa sedan han deporterades till Theresienstadt i september 1943. Vi frågar de få som har återvänt, vi efterforskar hos myndigheterna men det enda vi får veta är att de vid olika tillfällen hade transporterats till Auschwitz. Vi läser och hör och vet vad som har skett där, Oswiecim, Auschwitz, är det hemska ordet, helvetet, slutstationen utan återvändo.

Men vi hoppas ändå, dag efter dag, vecka efter vecka hoppas vi att ett under kan ha skett, att kanske, kanske…Det är mot allt förnuft, sinnessjukt, men hoppet, även det mest vansinniga hoppet är svårast av allt att ge upp.

Bara en handfull judar har kommit tillbaka och de två kvinnorna i Hodonín är ganska ensamma. Mamma och jag besöker dem ofta, farmor förargar sig över gamla judinnor ‘som bara gråter och gråter och inte gör något’, men själv sörjer hon mycket min far och sitt barnbarn Gertie, mågen Oswald och alla de andra. Den enda goda nyheten har hon fått från pappas yngre bror Béďa som äntligen hade nått sitt drömland Palestina efter sex års internering på Mauritius.

Kupén där jag sitter är fylld med folk, arbetare mest, på väg till jobbet. Äntligen, äntligen kommer det väntade tåget, sceneriet förändras, stationshuset försvinner ur vår åsyn bakom en rad personvagnar som stannar på spåret intill.  Alla vänder sina ansikten mot fönstret och det blir tyst i kupén. Något liknande vi ser nu har vi aldrig sett. I tågfönstren mittemot oss trängs människor, eller snarare skepnader, hemska, knappt mänskliga varelser, klädda i randiga trasor och med hungerurgröpta ansikten. Judar. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå, det slår snabbt och hårt. Det är så han kanske såg ut, måste ha sett ut när… Kunde kanske han…? Nej, nej för Guds skull, nej, jag slår snabbt ifrån mig denna omöjliga, vansinniga tanke.

De är så nära att vi nästan kan röra vid varandras utsträckta händer och det är en skrämmande och frånstötande syn. De trängs i fönstren för att se på oss och de bara tittar och tittar på oss med halvöppna munnar och tomma ögon i svarta ögonhålor. Det är oändliga minuter och det är dödstyst i kupén. Vi kan inte slita ögonen från den spöklika synen tills den, eller är det kanske vi, börjar sakta, sakta röra på sig och allt snabbare suddas ut. Mardrömmen viker. Där ute skiner solen och det är strålande vårmorgon igen. Jag andas ut.

Närmast fönstret sitter två kraftiga medelålders män, de ser ut som arbetare. Den ene, med en liten röd stjärna på kavajslaget, vänder sig till sin kamrat:

”Så jävla synd att Hitler inte har lyckats ta kål på hela jävla patrasket”, säger han.

Det är dödstyst i kupén. Ingen annan säger något. Inte jag heller. Jag hör hanen gala.      

Då kom Petrus ihåg Jesu ord, hur han hade sagt: »Förrän hanen gal, skall du tre gånger förneka mig.« Och han gick ut och grät bitterligen.

Matt. 26:75

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s