Dagens sanningar kan lätt bli morgondagens lögner

Min debattartikel publicerad (i kortare version) i Göteborgs-Posten den 30 april.

Rasbiologi. Med hjälp av rasbiologin skulle den vetenskapligt påvisade degenereringen av mänskligheten pareras. Att mätverktygen och mätningarna bakom dessa slutsatser var felaktiga och bristfälliga samt tolkningarna tendentiösa spelade ingen roll. Skadan var redan skedd och rasbiologin kom att betraktas som god vetenskap och spred sig över hela världen, skriver Leo Kramár.

Det pågår en kampanj för vetenskapen. De skrivs och demonstreras och marscheras för att stärka vetenskapens ställning och tilltro till vetenskapsmän.  ”När alternativa sanningar och faktaförnekelse påverkar beslut som äventyrar livsvillkoren på jorden, står vi vid ett vägskäl.”, skriver ett antal forskare i Sydsvenskan. Initiativet kommer från USA där president Trumps oförsiktiga uttalanden, hans ”alternativa sanningar” har väckt berättigad oro.

Samtidigt har det också kommit försiktiga varningar. Professor Christian Azar visar (DN 21/4) på gränsen mellan vetenskap och politik och Maria Wolrath Söderberg som (DN 20/4/) gör klart vilka frågor vetenskapen kan besvara med ett entydigt sant eller falskt och vilka som vi inte kan veta säkert något om och där vi är hänvisade till vårt kritiska omdöme.

Det är viktigt är att vara medveten om att inga vetenskapliga ”sanningar” är huggna i sten.  Det som utmärker sann vetenskap är att den ständigt utövar självkritik, att gamla sanningar ständigt omprövas. Här kunde man ha Descartes  ”Dubio, ergo sum”, som motto. Jag finns till därför att jag tvivlar.

En av de största katastroferna i vår tid blev möjlig inte för att politikerna handlade i strid med vetenskapen utan för att de blint trodde på den.

Det började med Darwin. För 1800-talets vetenskapsmän var det uppenbart att den vita rasen visade alla yttre tecken på att vara den sista länken i utvecklingskedjan och var därför den mest fullkomliga. Ungefär samtidigt gjordes nya vetenskapliga upptäckter och dök upp nya idéer. Antropologin såg dagens ljus i början av 1800-talet och återupptäckten av de Mendelska ärftlighetslagarna drev fram en ny vetenskap, genetiken. Antropologer och genetiker började med hjälp av nya verktyg mäta och jämföra olika folkgruppers begåvning och intelligens. Inte oväntat fick man bekräftelse på att européerna var intelligentast, men till forskarnas förskräckelse visade upprepade mätningar att folks intelligens sjönk med tiden, att nya generationer blev dummare, att mänskligheten höll på att degenerera.

Det visade sig senare att mätverktygen var bristfälliga, mätningarna felaktiga och tolkningen tendentiös, men skadan var redan skedd. Forskningsresultaten väckte oerhört uppseende och farhågor världen runt. I början av 1900-talet rådde en allmän pessimism om människans biologiska framtid och såväl forskarsamhället som allmänheten krävde snabba åtgärder för att rädda mänskligheten från den hotande katastrofen.

De åtgärder man krävde och föreslog syftade till att stoppa den pågående degenerationen. Med början i England 1907 organiserade man eugeniska sällskap och institutioner över hela världen, i Tyskland, Holland, USA, Nya Zeeland, Japan, Sovjet. I Sverige bildades 1910 efter tyskt mönster ett sällskap för rashygien, samtidigt som en ny vetenskap, rasbiologi, introducerades. Termerna antyder att man här som i Tyskland och USA såg på eugenikens uppgift på annat sätt än exempelvis i England där den i huvudsak var klassinriktad, även om målgrupperna överlappade varandra..

Eugeniken, rasbiologin ansågs kring sekelskiftet 1900 allmänt som god vetenskap. Dess främste företrädare i Sverige Herman Lundborg var en internationellt erkänd forskare och Statens institut för rasbiologi gästades av namnkunniga eugeniker från världens alla hörn, från Tjeckoslovakien, Schweiz, USA och Kanada till Estland, Finland, Sovjet och Kina. Nu undrar kanske många, Sovjet? Märkligt nog uppehöll den tyskvänlige och antisemitiske Lundborg under flera år flitiga och vänskapliga kontakter med sovjetiska kolleger, även judiska sådana. Man hade omfattande kunskapsutbyte, träffades och drev gemensamma projekt.

Eugeniken och rasbiologin var inte något som var förbehållet ”högern”. Tvärtom var det så att den eugeniska alarmismen var allmän, och under första delen av 1900-talet rådde bland såväl politiker som i vetenskapssamhället och det kulturella etablissemanget i stort sett konsensus om behovet av rashygieniska åtgärder.

Sovjet var inget undantag. Institutionen för genetik vid Moskvauniversitet som startades 1919 förvandlades redan 1921 till ett Eugenikinstitut där man samlade kranier och klassificerade folk efter blodgrupp. Priset togs antagligen av den forskare som ansåg sig ha hittat en reagens med vars hjälp man kunde visa att blod från olika raser hade olika färg. Ryska eugeniska sällskapet hade en särskild kommission för studium av den judiska rasen som man ansåg vara mindervärdig. I samarbetet med tyska kolleger gick man ett snäpp längre än Lundborg, 1924 bildades ett gemensamt Tysk-sovjetiskt institut för rasforskning. Och som på andra håll föreslog man olika rashygieniska åtgärder och socialt motiverade ingrepp som sterilisering av psykiskt sjuka och yrkeskriminella.

Det sovjetiska förhållningssättet påverkade inställningen till eugenik och rasbiologi hos marxister och andra vänsterintellektuella i väst. Inflytelserika opinionsbildare och kända kulturpersonligheter som medlemmar av det socialistiska Fabiansällskapet George Bernard Shaw, H. G. Wells, Beatrice och Sidney Webb, Julian Huxley, C.P. Snow, Harold Laski, Havelock Ellis, Emma Goldman med flera höll åsikter som vi i dag skulle beteckna som reaktionära och rasistiska och propagerade för rashygieniska åtgärder. Marxisten och framstående medlemmen i kommunistpartiet, genetikern J.B.S. Haldane, som tidigare visat att det var praktiskt omöjligt att utrota vissa genetiska defekter med rashygien, tyckte att i en socialistisk stat kunde rashygienen visst praktiseras i stor skala, att genetiskt belastade individer skulle steriliseras och att man inte borde tillåta invandring av sämre begåvade raser som ”negrer” till Europa.

Det svenska Statens institut för rasbiologi inrättades med brett stöd i riksdagen – en av motionärerna var Hjalmar Branting – med det uttalade syftet att  ”…befordra folkets och rasens utveckling i sund riktning”.

Det fanns forskare som opponerade sig, men de var ytterst få. Stora vetenskapsmän och kulturpersonligheter ingick i eugenistlobbyn och politikerna gav efter, hur skulle en upplyst politiker kunna sätta sig upp mot vetenskapen?

Det vi borde lära av den här inte så väldigt gamla historien är att förhålla oss kritiskt även till vetenskapen och till forskarnas roll i samhället. Det är en svår rågång och det handlar inte om relativisering av fakta utan att se skillnaden på de frågor vetenskapen kan eller inte kan besvara och att behålla en sund skepsis till vad som för stunden uppfattas som obestridlig vetenskaplig sanning. Vetenskapen utvecklas ständigt och dagens sanning blir lätt morgondagens lögn.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s