Franz Kafka ”Betraktande”

Översättning Leo Kramár

 

Barn på landsvägen

 

Jag hörde när vagnarna åkte förbi järnstaketet, ibland såg jag dem också genom gliporna i lövverket som rörde sig svagt. Så träet i ekrarna och tistelstängerna knarrade i den heta sommaren! Från åkrarna kom arbetarna och skrattade så det stod härliga till.

Jag satt på vår lilla gunga och vilade ut under träden i mina föräldrars trädgård.

Där utanför staketet tog det aldrig slut. Halvspringande barn som snabbt kilade förbi, spannmålsskrindor med män och kvinnor uppe på kärvarna, och runtomkring mörknade blomsterrabatterna; framemot kvällen såg jag en herre med käpp som långsamt promenerade längs vägen, och ett par flickor, arm i arm, som steg åt sidan i gräset när de mötte honom.

Sedan flög fåglarna upp som eldgnistor, jag följde dem med blicken, såg hur de steg i ett andetag, tills jag inte längre tyckte att de steg utan att jag föll, och som av svaghet höll jag mig fast i repen och började gunga litet grand. När luften började bli svalare gungade jag snart häftigare och i stället för flygande fåglar såg man tindrande stjärnor.

Jag fick min kvällsmat vid levande ljus. Ofta vilade jag båda armarna på bordskivan och bet på min smörgås, var redan så trött. De fint genombrutna tunna gardinerna buktade sig i den varma vinden och ibland drogs de åt sidan av någon som gick förbi där ute och som ville se mig bättre och tala med mig. Oftast slocknade stearinljuset snart och svärmar av myggor drev ännu en stund omkring i dess mörknande rök. Om någon frågade mig något utifrån fönstret såg jag på honom som om jag tittade på fjällen eller bara i luften, och han brydde sig inte så mycket om mitt svar heller.

Om någon sedan hoppade över fönsterbröstningen och rapporterade att de andra redan var där utanför så gick jag givetvis suckande upp.

”Nej, vad suckar du för? Vad har hänt? Har det hänt en förfärlig olycka som inte går att rätta till? Kommer vi aldrig att repa oss från den? Är verkligen allt förlorat?”

Inget var förlorat. Vis sprang ut till framsidan av huset. ”Skönt, äntligen är ni här” – ”Du kommer förstås alltid för sent!” – ”Hur så, jag?” – ”Just precis, du! Stanna gärna hemma om du inte vill vara med” – ”Ingen nåd här!” – ”Vad då ingen nåd? Vad säger du?”

Vi störtade oss huvudstupa genom kvällen. Det var varken dag eller natt. Än gned sig våra västknappar som tänder mot varandra, än sprang vi, alltid på samma avstånd, med eld brinnande i munnen, som djur i tropikerna. Som kyrassiärer i gamla krig, stampande och högt i luften, drev vi varandra nedför den korta gatan och med den farten i benen vidare uppför landsvägen. En och annan sprang ner i diket, knappt hade de försvunnit mot den mörka sluttningen förrän de redan stod som främmande människor uppe på åkervägen och tittade ner.

”Kom då ner!” – ”Kom först upp!” – ”Så ni kan knuffa ner oss, skulle aldrig falla oss in, så smarta är vi i alla fall!” – ”Så fega ni är, vill ni kanske säga. Kom bara, kom!” – ”Verkligen, ni, just ni skall knuffa ner oss? Hur skapta skulle ni vara då?”

Vi satte i gång ett anfall, blev knuffade i bröstet och lade oss i gräset nere i diket, fallande och frivilligt. Allt var lika uppvärmt, vi kände varken värme eller kyla, man blev bara trött.

Vände man sig åt högra sidan, lade handen under örat, ville man bara somna. Visserligen ville man rycka upp sig en gång till, med hakan lyft, men bara för att falla ner i ett djupare dike. Sedan ville man, med armen snett framför sig, med benen vindblåsta åt sidan, kasta sig mot luften och beslutsamt falla ner igen i ett ännu djupare dike. Och man ville absolut inte sluta med det.

Man tänkte ännu knappt på hur man i det sista diket skulle sträcka ut sig som mest, särskilt i knäna, för att sova; man låg där på rygg som en sjukling, nära att gråta. Man blinkade när någon av grabbarna, armbågar tryckta mot höfterna, hoppade från sluttningen mot gatan så de mörka skosulorna skymtade snabbt över oss.

Man såg redan månen en bit över horisonten, en postvagn for förbi med sitt ljus. En svag vind började blåsa överallt, man kände den även i diket, och skogen i närheten började susa. Då kändes det inte längre så viktigt att vara ensam.

”Var är ni?” – ”Kom hit!” – ”Samling!” – ”Var gömmer du dig, låt bli dumheterna!” – ”Vet ni inte att posten redan har åkt förbi?” – ”Men nej, har den redan åkt?” – ”Visst, den åkte förbi när du sov.” – ”Har jag sovit? Nej, hör du!” – ”Tyst med dig, det syns på dig.” – ”Men ursäkta…” – ”Kom!” Nu sprang vi tätare ihop, några räckte varandra handen, man kunde inte hålla huvudet tillräckligt högt för nu bar det utför. Någon utstötte ett krigiskt indian-rop, i benen kändes en galopp som aldrig förr, när vi hoppade lyftes vi av vinden under höfterna. Ingenting skulle kunna hejda oss; vi var så i farten att även när vi sprang förbi varandra kunde vi lägga armarna i kors och helt lugnt vända oss om.

Vi stannade på bron över Vildbäcken; de som hade sprungit längre fram vände tillbaka. Vattnet därunder slog mot stenar och rötter som om det inte redan varit sent på kvällen. Det fanns ingen anledning till varför man inte skulle hoppa upp på broräcket.

Bortom buskaget i fjärran dök ett järnvägståg upp, det lyste i alla kupéer, fönstren var säkert nervevade. En av oss började sjunga en slagdänga, men vi ville alla sjunga. Vi sjöng mycket snabbare än tåget, då rösten inte räckte till gungade vi med armarna, våra röster flöt ihop i ett gytter som vi kände oss väl i. När man blandar sin röst med andra blir man som fångad på en metkrok.

Så sjöng vi, med skogen i ryggen, för de fjärran resandes öron. De vuxna i byn var fortfarande vakna, mödrarna bäddade sängarna för natten.

Nu var det dags. Jag kysste den som stod intill mig, räckte handen bara så där åt de tre som stod närmast, började springa vägen tillbaka, ingen ropade efter mig. Vid första korsningen, där de inte längre kunde se mig, vek jag av och sprang på åkervägarna in i skogen igen. Jag siktade mot staden i syd, om vilken man sade i vår by:

”Människorna där! Tänk er, de sover inte!”

”Därför att de inte blir trötta.”

”Och varför inte då?”

”Därför att de är narrar.”

”Blir då narrar inte trötta?”

”Hur kan narrar bli trötta?”


Demaskering av en bondfångare

 

Äntligen framemot klockan tio på kvällen kom jag, tillsammans med en man som jag tidigare bara känt flyktigt och som denna gång åter igen helt oför-modat slagit följe med mig, och som i två timmar hade släpat mig omkring på gatorna, till det herrskapshus dit jag skulle på en bjudning.

”Så!” sade jag och klappade i händerna till tecken på att det var absolut nödvändigt att säga adjö. Jag hade redan gjort några mindre resoluta försök. Jag var redan uttröttad.

”Går ni strax dit upp?” frågade han. Från hans mun hörde jag ett ljud som av hopslagna tänder.

”Ja.”

Jag var ju inbjuden, det hade jag ju sagt till honom. Men jag var inbjuden att komma dit upp, där jag redan så gärna hade varit i stället för att stå här nere utanför porten och titta förbi öronen på mannen framför mig. Och dessutom att stå här tigande tillsammans med honom som om vi hade bestämt oss att uppehålla oss länge på den här fläcken. Samtidigt som husen runtomkring deltog i detta tigande, och så gjorde mörkret över dem, ända till stjärnorna. Och stegen av osynliga fotgängare vars vägar man inte hade lust att gissa, vinden som om och om igen tryckte mot den motsatta sidan av gatan, grammofonen som sjöng mot stängda fönster i ett rum någonstans – alla lät de sig höras ur detta tigande som om de ägde det från evighet och för alltid.

Och min följeslagare gav efter, i sitt och – efter ett leende – också i mitt namn, sträckte sin högra arm uppåt mot väggen och lutade sitt ansikte, ögonen slutna, mot den.

Dock såg jag inte mera detta leende ända till slutet, ty skammen tvingade mig plötsligt att vända mig om. Först av detta leende hade jag insett att han var en bondfångare och inget annat. Och jag som hade vistats i den här staden i månader och hade trott mig känna dessa bondfångare i grunden – när de på natten kommer mot oss i sidogränder med utsträckta armar som värdshusvärdar, när de trycker bakom annonspelare som vi stannat framför, som när man leker kurragömma och spionerar med åtminstone ett öga, när de, då vi står ängsliga i en gatukorsning, plötsligt svävar framför oss på trottoarkanten. Jag förstod dem ju så väl, de hade varit mina första stadsbekanta på de små krogarna, och jag hade dem att tacka för mitt första möte med den oeftergivlighet som jag numera så litet kunde tänka mig bort från jorden att jag redan började känna igen den i mig själv. Hur de stod kvar mittemot en fastän man redan för länge sedan hade sprungit ifrån dem, när det alltså inte längre fanns något att fånga! Hur de inte slog sig ner, hur de inte föll omkull utan såg på en med blickar som ständigt övertygade, även om de kom fjärranifrån! Och deras medel var alltid de samma: De ställde sig framför oss så bredbent de kunde; sökte hindra oss att nå dit vi ämnade oss; som ersättning redde de oss en boning i sitt bröst, och när våra känslor slutligen stegrade sig tog de det som en omfamning som de huvudstupa kastade sig i.

Och dessa gamla gyckel hade jag känt igen först efter en så lång samvaro. Jag gnuggade sönder mina fingertoppar mot varandra för att få skammen ogjord.

Men min man stod kvar här och lutade sig som förut, såg sig själv fortfarande som en bondfångare, och nöjd med sitt öde rodnade han på den fria kinden.

”Igenkänd!” sade jag och klappade honom ännu lätt på axeln. Sedan skyndade jag mig upp för trappan, och tjänarnas bottenlöst trogna ansikten där uppe i hallen gladde mig som en skön överraskning. Jag betraktade dem i tur och ordning när de tog emot min överrock och torkade av mina kängor. Jag andades ut och rak i ryggen steg jag in i salen.


Den plötsliga promenaden

 

När man en kväll äntligen tycks ha beslutat sig för att stanna hemma, när man tagit på sig nattrocken, sitter efter kvällsmaten vid ett upplyst bord och har för sig ett eller annat arbete eller spel efter vars avslutning man vanligtvis går och lägger sig, när vädret där ute är så ruggigt att det är självklart att man stannar inne, när man nu också har hållit sig lugn vid bordet så länge att det måste väcka allmän undran om man skulle gå ut, när också trapphuset är mörkt och husporten låst, och när man nu trots allt detta reser sig i plötslig känsla av obehag, byter rocken och genast verkar utegångsklädd, förklarar att man måste gå ut, och efter ett kort adjö också gör det, när man allt efter den brådska med vilken man slagit igen lägenhetsdörren tror sig ha lämnat efter sig större eller mindre förtrytelse, när man sedan återfinner sig på gatan med lemmar som med osedvanlig rörlighet besvarar den oväntade frihet man skänkt dem, när man genom detta enda beslut känner sig till brädden fylld av beslutsamhet, när man med en större relevans än vanligt inser att man har mer kraft än behov att med lätthet genomföra och uthärda även de snabbaste förändringar, och när man sedan löper genom de långa gatorna – då har man för denna kväll helt lämnat sin familj som tonar bort i det overkliga, under det man själv, helt solid och övertygad om sin konturfasthet, slår sig där bak på låren och upphöjer sig till en verklig gestalt.

Allt detta accentueras ännu mera om man en sådan sen kväll söker upp en vän för att se hur han har det.


Att besluta sig

 

Att resa sig ur ett eländigt tillstånd måste vara lätt, till och med med uppbjudande av all energi. Jag sliter mig loss från fåtöljen, springer runt bordet, börjar röra på huvudet och halsen, spänner musklerna rund ögonen så min blick blir eldig. Jag motarbetar varje känsla, hälsar entusiastiskt A. om han kommer, tål vänligt B. i mitt rum, trots smärta och möda insuper jag med långa drag allt som sägs av C.

Men även om det skulle fungera så, kommer det hela, det lätta och det svåra, att stocka sig med varje oundvikligt misstag och jag tvingas att i cirkel vända tillbaka.

Det enda råd som återstår är därför att acceptera allt, att förhålla sig som en tung massa, och skulle man känna sig bortkollrad, att inte låta sig avlockas ett enda onödigt steg, att titta på andra med ett djurs blick, att inte känna ånger, kort sagt, att med egen hand trycka ner som ett spöke det som fortfarande finns kvar av livet, med andra ord att breda ännu mer ut den sista gravlika stillheten och inte tillåta något annat att existera utanför den.

En för sådant tillstånd karaktäristisk gest är att låta lillfingret stryka över ögonbrynen.


Utflykt till bergen

 

”Jag vet inte”, ropade jag med klanglös röst, ”jag vet ju inte. När ingen kommer så kommer ju ingen. Jag har inte gjort någon illa, ingen har gjort mig något ont, men ingen vill hjälpa mig heller. Ingen alls. Men så är det ändå inte. Bara det att ingen hjälper mig –, då skulle ingen heller vara snäll. Jag skulle gärna – och varför inte det – göra en utflykt i sällskap med bara ingen. Givetvis till bergen, vart annars? Så dessa ingen trängs på varandra, dessa många snett utsträckta och i varandra hakade armar, dessa många fötter skilda åt av små steg! Självklart bär alla frack. Vi går så la-la, vinden far genom luckorna som vi och massan av våra lemmar lämnar öppna. I bergen blir struparna fria! Det är ett under att vi inte sjunger.”


Ungkarlens olycka

 

Det verkar så ledsamt att förbli ungkarl, att som gammal man behöva värna om sin värdighet varje gång man ber om att bli emottagen när man vill tillbringa en kväll bland människor, att ligga sjuk och under veckor betrakta det tomma rummet ur sin sänghörna, att alltid skiljas utanför sin husport, att aldrig trängas med sin hustru på väg upp i trappan, att i sitt rum ha endast sidodörrar som leder till främmande lägenheter, att bära hem sin kvällsmat i en enda hand, att undrande se på främmande barn och ständigt behöva upprepa: ”Jag har inga”, att tänka sig själv att till utseende och beteende likna en av de ungkarlar man minns från sin ungdom.

Så skall det bli, bara att man också i verkligheten, i dag och senare, själv kommer att stå där, med en kropp och ett verkligt huvud, alltså också med en panna som man kans slå sig för med handen.


Köpmannen

 

Det är möjligt att en del människor känner medlidande med mig men det märker jag inget av. Min lilla affär ger mig ständigt bekymmer som smärtar mig bakom pannan och tinningarna, men utan utsikt att jag skulle få någon tillfredsställelse, ty min affär är så liten.

Timmar i förväg måste jag fatta beslut, hålla biträdets minne vaket, varna för befarade misstag, och under en säsong räkna ut hur modet blir under den nästa, och då inte det som kommer att bli tongivande bland människor i min egen krets utan bland det för mig oåtkomliga folket på landet.

Mina pengar finns hos främmande människor; deras förhållanden står inte klara för mig; jag anar inte olyckor som de skulle kunna drabbas av, hur skulle jag då kunna avvärja dem! Kanske har de blivit slösaktiga och ställer till med fest i en värdshusträdgård, och andra, som är på flykt till Amerika, stannar en liten stund och deltar i den här festen.

När butiken låses på kvällen efter en arbetsdag och jag plötsligt framför mig ser några timmar under vilka jag inte skall kunna uträtta något för min affärs oupphörliga behov, då kommer den oroskänsla som jag förutsåg redan på morgonen att välla in i mig som en flodvåg, men den står inte ut i mitt inre utan drar mig med sig i väg utan mål.

Och ändå kan jag inte utnyttja den här stämningen och kan bara fortsätta hem, mitt ansikte och mina händer är smutsiga och svettiga, kläderna fläckiga och dammiga, affärsmössan kvar på huvudet och kängorna är sönderrivna av lådspik. Jag går sedan som på vågor, knäpper med fingrarna på båda händerna och stryker mötande barn i håret.

Men vägen är kort. Snart är jag i vårt hus, öppnar hissdörren och stiger in.

Jag ser att jag nu och plötsligt är ensam. De andra som är tvungna att gå upp i trappan blir litet trötta av det, måste vänta med hastigt andande lungor tills någon kommer och öppnar våningsdörren, de har därför anledning till harm och otålighet, sedan går de in i tamburen där de hänger av sig hatten och först när de kommit genom hallen och förbi några glasdörrar in till sitt rum är de ensamma.

Jag däremot är omedelbart ensam i hissen och stödd med knäna tittar jag i den smala spegeln. När hissen börjar röra sig säger jag:

”Var stilla, ta ett steg tillbaka, vill ni komma in i trädens skugga, bakom fönstrens draperier, in i de lövade valven?”

Jag talar mellan tänderna, och bakom rutan av mjölkfärgat glas glider trappräcket neråt som störtande vatten.

”Flyg i väg; era vingar, som jag aldrig har sett, må bära er till en lantlig dal eller till Paris om ni trängtar dit.

Men njut av fönsterutsikten när processionerna kommer från alla tre avenyer, de viker inte för varandra, de tågar genom varandra och låter ett fritt utrymme uppstå mellan sina sista led. Vinka med dukarna, bli förfärade, bli rörda, prisa den vackra damen som färdas förbi.

Gå på träbron över bäcken, nicka åt de badande barnen och häpna över de tusen matrosernas hurra på ett fjärran pansarskepp.

Förfölj nu den oansenlige mannen och när ni har knuffat in honom i en portgång, råna honom och följ honom sedan med blicken, var och en med händerna i fickorna, när han sorgsen går sin väg och försvinner i gränden till vänster.

Poliserna som förstrött galopperar på sina hästar tyglar sina djur och pressar er tillbaka. Låt dem vara, de tomma gatorna kommer att göra dem olyckliga, jag vet det. De rider redan bort, se där, två och två, långsamt runt gathörnen, flygande över torgen.”

Sedan måste jag stiga ut, skicka hissen tillbaka, ringa på dörrklockan och tjänsteflickan öppnar dörren medan jag hälsar.


Förstrött betraktande

 

Vad skall vi ta oss till under dessa vårdagar som kommer så kvickt? I morse var himlen grå, men går man nu till fönstret blir man överrumplad och lutar kinden mot fönsterklinkan.

I ansiktet på en barnslig flicka som strosar där nere och ser sig om ser man ljuset av solen som visserligen redan håller på att gå ner, och samtidigt faller på henne skuggan av mannen som kommer i kapp.

Sedan har mannen redan gått förbi och barnets ansikte är helt ljust.


Vägen hem

 

Märk bara vilken kraft att övertyga har luften efter ett åskväder! Mina förtjänster blir uppenbara för mig och överväldigar mig, även om jag inte direkt stretar emot.

Jag marscherar och mitt tempo är den här gatsidans tempo, den här gatsidans, det här kvarterets. Jag är med rätta ansvarig för allt bultande mot dörrarna och mot bordskivorna, för alla skåltal, för älskande par i deras sängar och på byggnadsställningarna, tryckta mot väggarna i mörka gränder och på ottomaner i bordellerna.

Jag väger mitt förflutna mot min framtid men finner båda förträffliga, kan inte ge någon av dem företräde och måste bara klandra orättvisan hos den Försyn som har gynnat mig så.

Det är bara när jag stiger in i mitt rum som jag blir något eftertänksam, men jag fann ingenting värt eftertanke när jag gick upp i trappan. Det hjälper mig inte mycket att jag öppnar fönstret på vid gavel och att det fortfarande spelas musik någonstans i en trädgård.


De förbispringande

 

När man nattetid promenerar på en gata och en man som syns redan på långt håll – ty gatan framför oss stiger och det är fullmåne – springer emot oss, så kommer vi inte att gripa tag i honom även om han är svag och luggsliten, inte ens om någon springer efter honom och skriker, utan vi låter honom löpa vidare.

Därför att det är natt och vi inte rår för att gatan framför oss stiger, och dessutom kan det hända att dessa två arrangerat jakten som ett tidsfördriv, kanske förföljer de en tredje, kanhända blir den första förföljd fast han är oskyldig, kanske vill den andre mörda och vi blir medskyldiga till ett mord, kanhända vet de två inte om varandra och springer var för sig och på eget ansvar till sin säng, kanske är de sömngångare, det kan också hända att den förste är beväpnad.

Och slutligen, får vi inte vara trötta, har vi inte druckit en hel del vin? Vi är glada att även den andre har nu försvunnit ur sikte.


Spårvagnsåkare

 

Jag står på spårvagnsplattformen och är fullständigt osäker med tanke på min ställning i denna värld, i denna stad, i min familj. Inte ens på ett ungefär skulle jag kunna nämna något krav som jag med rätta skulle kunna rikta i någon som helst riktning. Jag kan inte alls försvara att jag står på den här plattformen, håller mig i den här stroppen, låter mig föras vidare av den här vagnen, att människor går ur vägen för vagnen eller promenerar lugnt eller stannar utanför skyltfönstren. – Ingen kräver det ju av mig, men det gör detsamma.

Vagnen närmar sig en hållplats, en flicka ställer sig nära trappstegen klar för avstigning. Hon syns mig lika tydlig som om jag hade rört vid henne. Hon är klädd i svart, vecken i hennes kjol rör sig knappt, blusen sitter åt och har en krage av vit finmaskig spets, vänstra handen håller hon med handflatan mot väggen, paraplyet i hennes högra hand står på det näst högsta trappsteget. Hon har solbränt ansikte, hennes näsa, lätt hoptryckt från sidorna slutar runt och brett. Hon har en myckenhet brunt hår och på högra tinningen några av vind tillrufsade hårstrån. Hennes lilla öra sitter tätt intill huvudet, men då jag står nära henne ser jag ändå hela baksidan av hennes högra öronmussla och skuggan vid snibben.

Jag frågade mig den gången: Hur kan det komma sig att hon inte förundras över sig själv, att hon håller munnen sluten och inte säger något man förväntar sig?


Kläder

 

Ofta när jag ser kläder med mångahanda veck och annat rysch och pynt som faller vackert över en skön kropp, tänker jag att de inte förblir länge i så gott skick, att de får skrynklor som inte går att stryka släta, att de samlar på sig damm som sitter tjockt i ryschet och inte längre går att få bort, och att ingen kommer att vilja göra sig ledsen och löjlig genom att ta på sig samma dyrbara kläder varje morgon och ta av dem varje kväll.

Ändå ser jag flickor som säkert är vackra och som visar allsköns eggande muskler och vrister och slät hud och massor av fint hår, men som ändå dagligdags klär sig i en och samma naturliga maskeraddräkt, alltid lägger samma ansikte i samma handflator och låter det återkastas i spegeln.

Bara ibland på kvällen, när de kom  mer från en sen fest, förefaller dem det i spegeln slitet, svullet, dammigt, redan skådat av alla och knappt längre användbart.


Avvisandet

 

När jag möter en vacker flicka och ber henne: ”Snälla du, följ med mig”, och hon stumt går vidare, så menar hon därmed:

”Du är ingen hertig med lysande namn, ingen bred amerikan med indianfigur och vågrätt vilande ögon, med huden masserad av luften från grässlätter och floderna som genomströmmar dem, du har inte gjort resor till de stora sjöarna och på dem, de som jag inte vet var de står att finna. Alltså, snälla du, varför skall jag, en vacker flicka, följa med dig?”

”Du glömmer att du inte färdas i en automobil som i långa stötar gungar längs gatan; jag ser inte herrarna i din svit som inklämda i sina kläder och mumlande välsignelser går bakom dig i en exakt halvcirkel; dina bröst är väl inpassade i korsetten men dina lår och höfter håller sig skadeslösa för denna återhållsamhet. Du klär dig i taftkläder med plisserade veck som var allmänt uppskattade förra hösten, och ändå ler du – med denna livsfara på kroppen – emellanåt.”

”Ja, vi har båda rätt, och för att inte ovedersägligen bli varse om detta vill vi hellre gå hem var för sig, inte sant?”


Gentlemannaryttare till eftertanke

 

När man tänker efter så finns det egentligen inget som kan locka en att vilja bli först i en kapplöpning.

När orkestern sätter i gång gläder berömmelsen att vara erkänd som landets bäste ryttare för starkt för att kunna förhindra ruelsen morgonen därpå.

Motståndarnas, dessa listiga, tämligen inflytelserika människors avund måste smärta oss när vi rider genom den trånga spaljén efter att ha passerat fältet som snart blev tomt framför oss, så när som på några varvade ryttare vilka syntes ridande vid horisonten.

Många av våra vänner skyndar sig att hämta vinsten och de ropar till oss sitt hurra bara så där över axeln, från avlägsna kassaluckor; de bästa vännerna har överhuvud inte satsat på vår häst då de befarade att om det skulle bli en förlust skulle de bli gramse på oss, och nu, när vår häst blev först och de inte har vunnit något, vänder de sig bort och tittar hellre bortåt tribunerna när vi rider förbi.

Konkurrenterna där bak, fasta i sadeln, försöker att överblicka olyckan som de drabbats av och den oförrätt som de på något sätt lidit; de försöker se hurtiga ut som om en ny kapplöpning nu skulle börja, en seriös en efter denna barnlek.

För många damer verkar segraren löjlig när han blåser upp sig fastän han inte vet hur han skall hantera de eviga handskakningarna, honnörerna, bugningarna och de långt ifrån kommande hälsningarna, medan de besegrade pressar ihop läpparna och klappar sina hästar – som för det mesta gnäggar – lätt på halsen.

Himlen har under tiden mulnat och till slut börjar det rentav regna.


Fönstret mot gatan

 

Den som lever i ensamhet men skulle ändå emellanåt vilja vara tillsammans med någon, den som med hänsyn till förändringarna i dygnsrytmen, väderleken, yrkesförhållandena och dylikt, helt sonika vill hitta vilken arm som helst att hålla i – den kommer inte att klara det länge utan ett fönster mot gatan. Och om det förhåller sig så att han inte söker något alls och bara som en trött man går till fönsterbröstningen med ögonen farande upp och ned, från folket till himlen, och fast han inte riktigt vill och har lutat huvudet aningen bakåt, så rycks han ändå med av hästarna där nere med deras följe av vagn och buller, och därmed slutligen också in i den mänskliga samhörigheten.


Önskan att bli indian

 

Om man ändå var en indian, alltid redo och på en springande häst, framåtlutad i luften, om och om igen lätt skälvande över den skälvande marken, tills man lät sporrarna fara, ty det skulle inte finnas några sporrar, tills man slängde bort tyglarna, ty det skulle inte finnas några tyglar och man knappt såg landet framför sig som en slätt slagen hed, redan utan hästhals och hästhuvud.


Träden

 

Ty vi är som trädstammar i snön. Skenbart ligger de slätt ovanpå och man kunde skjuta undan dem med en liten stöt. Nej, det kan man inte, ty de är fast förbundna med marken. Men se, till och med det är endast skenbart.


Att vara olycklig

 

När det redan hade blivit outhärdligt – en  gång framemot kvällen i november – och jag for springande över den smala mattan i mitt rum som på en kapplöpningsbana, och vid anblicken av den belysta gatan förskräckt vände om igen och i djupet av rummet, på spegelns botten ändå på nytt fann ett mål, och skrek till bara för att höra skriket som skulle förbli utan svar och som ingenting heller skulle minska i styrka, som alltså skulle stiga, utan motvikt, och kunde inte upphöra, inte ens när det tystnat; då öppnade sig ur väggen en dörr, så hastigt, därför att brådskan var nödvändig, att till och med dragarhästarna där nere på stenläggningen stegrade sig som hästar som råkat i sken i en drabbning, med prisgivna strupar.

Från den helt mörka farstun där lampan ännu inte var tänd for ett barn ut som ett spöke och blev stående på tåspetsar på den omärkligt gungande golvbalken. Genast bländat av rummets halvdager ville det snabbt dölja ansiktet i händerna, men lugnade sig oförvarandes med blicken på fönstret, utanför vars kryss gatubelysningens rök hade drivits upp och låg nu äntligen stilla under nattmörkret. Med högra armbågen mot väggen höll det sig upprätt framför den öppna dörren och lät luftdraget utifrån stryka runt fotlederna, också runt halsen, också längs tinningarna.

Jag tittade förstucket dit, sade sedan ”God dag” och tog min kavaj från kaminskärmen för att jag inte ville stå där så där halvnaken. En liten stund höll jag munnen öppen så att upprördheten skulle lämna mig genom munnen. Saliven smakade illa, mina ögonfransar darrade i ansiktet, kort sagt, det här i och för sig väntade besöket var just det sista jag hade saknat.

Barnet stod fortfarande på samma plats vid väggen, det hade tryckt högra handen mot muren och kunde, alldeles äppelkindat, inte bli mätt på den vitkalkade väggens grovkornighet som rev mot fingerspetsarna. Jag sade: ”Är det verkligen till mig ni ville komma? Är det inte ett misstag? Inget är lättare än att gå fel i det här stora huset. Jag heter Såochså, bor tre trappor upp. Är det verkligen mig ni ville hälsa på?”

”Lugnt, lugnt!” sade barnet över axeln, ”allt är som det skall vara.”

”Kom i så fall längre in i rummet, jag skulle vilja stänga dörren.”

”Jag har just precis stängt dörren. Besvära er inte. Lugna ner er i stället.”

”Tala inte om besvär. Men i den här korridoren bor det en massa folk, alla är naturligtvis mina bekanta; de flesta håller på att komma hem från sina affärer; när de hör att man pratar i ett rum tror de helt enkelt att de har rätt att öppna och se efter vad det är som händer. Det är bara så. Dessa människor har bakom sig sitt dagliga arbete; vem skulle de underordna sig under sin kortvariga kvällsledighet! För övrigt vet ni det här själv. Låt mig stänga dörren.”

”Ja, och än sedan? Vad gör det? För min skull kan hela huset komma hit. Och dessutom, en gång till: Jag har stängt dörren, tror ni att det är bara ni som kan stänga dörrar? Jag har till och med låst med nyckeln.”

”Då är det bra. Jag vill inget mer. Ni behövde inte alls låsa med nyckeln. Och gör det nu bekvämt för er när ni ändå är här. Ni är min gäst. Lita helt på mig. Känn er bara som hemma, var inte rädd. Jag skall varken tvinga er att stanna här eller att gå igen. Måste jag säga det överhuvudtaget? Känner ni mig så dåligt?”

”Nej, ni behövde verkligen inte säga det. Snarare, ni skulle överhuvud inte ha sagt det. Jag är ett barn; varför ta det så högtidligt med mig?

”Så illa är det inte. Givetvis ett barn. Men fullt så liten är ni inte. Ni är redan helt vuxen. Om ni var en flicka fick ni inte låsa in er i ett rum med mig så här.”

”Det där behöver vi inte bekymra oss om. Jag ville bara säga: Det skyddar mig knappast att jag känner er så väl, det befriar er bara från mödan att förespegla mig något. Men ändå ger ni mig komplimanger. Låt bli, jag uppmanar er, låt bli. Därtill kommer att jag inte känner igen er överallt och alltid, särskilt inte i detta mörker. Det skulle vara bättre om ni tände ljuset. Nej, helst inte. Jag skall i alla fall komma ihåg att ni redan har hotat mig.”

”Vad? Skulle jag ha hotat er? Snälla ni! Jag är ju så glad att ni äntligen är här. Jag säger ”äntligen” därför att det redan är så sent. Jag fattar inte varför ni kom så sent. Det är därför möjligt att jag av pur glädje pratade så förvirrat att ni har förstått det just på det sättet. Att jag har talat så tillstår jag tio gånger om, ja, jag har hotat er med allt möjligt, vad ni vill. – Bara inget bråk, för Guds skull! – Men hur kunde ni tro det? Hur kunde ni kränka mig så? Varför vill ni till varje pris fördärva den här lilla stunden av vår samvaro? En främmande människa skulle vara mera tillmötesgående än ni.”

”Det tror jag; det var ingen visdom. Så nära som en främmande människa kan komma er är jag redan av naturen. Det vet ni också, varför alltså detta vemod? Säg bara att ni vill spela komedi, då går jag ögonblickligen.”

”Så? Också det vågar ni säga till mig? Ni är aningen för djärv. När allt kommer omkring så befinner ni er i alla fall i mitt rum. Ni skaver era fingerspetsar mot min vägg som en förryckt. Mitt rum, min vägg! Och dessutom är det ni säger löjligt, inte bara fräckt. Ni säger att er natur skulle tvinga er att tala med mig på detta sätt. Verkligen? Er natur tvingar er? Det var vänligt av er natur. Er natur är min, och när jag på grund av min natur beter mig vänligt mot er så får inte ni heller göra på annat sätt.”

”Är detta vänligt?”

”Jag talar om tidigare.”

”Vet ni hur jag blir senare?”

”Jag vet ingenting.”

Och jag gick till nattygsbordet där jag tände ett ljus. På den tiden hade jag varken gas eller elektriskt ljus i mitt rum. Sedan satt jag ännu en stund vid bordet, till dess jag tröttnade även på det, tog på mig överrocken, tog min hatt från kanapén och blåste ut ljuset. När jag gick ut fastnade jag i ett stolsben.

I trappan mötte jag en hyresgäst från samma våning.

”Så ni går ut igen, er slusk?” Frågade han och vilade på benen som han hade sträckt ut över två trappsteg.

”Vad skall jag göra?” sade jag, ”jag har just haft ett spöke på mitt rum.”

”Det säger ni med samma misshag som om ni hade hittat ett hårstrå i soppan.”

”Ni skämtar. Men tänk på att ett spöke är ett spöke.”

”Mycket riktigt. Men hur är det om man överhuvud inte tror på spöken?”

”Menar ni då att jag tror på spöken? Men vad hjälper det mig att inte tro på dem?”

”Mycket enkelt. Ni får bara inte vara rädd längre när ett spöke verkligen kommer till er.”

”Ja, men det är dock den oväsentliga rädslan. Den egentliga rädslan är rädslan för orsaken till synen. Och den rädslan blir kvar. Den har jag på ett alldeles ypperligt sätt inuti mig.” Av nervositet började jag leta igenom alla mina fickor.

”Men när ni själv inte kände någon rädsla för den där uppenbarelsen hade ni ju lugnt kunnat fråga efter dess orsak!”

”Ni har tydligen aldrig talat med spöken. Av dem får man ju aldrig ett klart besked. Det blir en massa hit och dit. Dessa spöken tycks hysa mera tvivel om sin existens än vi, något som för övrigt inte är så konstigt med tanke på deras förgänglighet.”

”Men jag har hört att man kan göda upp dem.”

”Då är ni väl underrättad. Det kan man. Men vem skall göra det?”

”Varför inte? När det är ett kvinnligt spöke till exempel”, sade han och svingade sig till det övre trappsteget.

”Ack så”, sade jag, ”men inte ens då är det värt det.”

Jag blev fundersam. Min bekant hade redan hunnit så högt upp att han måste böja ner sig under trapphusvalvet för att se mig. ”Men trots detta”, ropade jag, ”om ni tar mitt spöke där uppe från mig så är det definitivt slut mellan oss två.”

”Men det var ju bara ett skämt”, sade han och drog huvudet tillbaka.

”Då är det bra”, sade jag och hade nu egentligen lugnt kunnat gå och ta min promenad. Men eftersom jag kände mig så helt övergiven gick jag hellre upp och lade mig att sova.


Om ”Betraktande”

 

Betrachtung var Franz Kafkas första bok. En tunn liten bok med arton berättelser – de flesta mycket korta – som kom ut på Rowohlts förlag i Leipzig i december 1912. Kafka var då 29 år och hade skrivit sedan studieåren; flera av berättelserna är från den tiden, andra är skrivna under de näst följande åren. Hälften av dem hade tryckts tidigare i olika tidskrifter, men det behövdes mycket övertalning från Max Brods sida till att övervinna Kafkas tvivel och osäkerhet och förmå honom att välja ut några av sina skrivstycken och med stor tvekan skicka dem till ett bokförlag. Det var också den entusiastiske vännen Brod – som redan geniförklarat Kafka – som nu sammanförde honom med förläggarna Rowohlt och Wolff och förmådde dem att ta sig an den unge författaren.

Kafka var som vanligt överdrivet självkritisk vid urvalet, men han var också förtjust över att få en bok utgiven: ”När jag samlade ihop den till detta ändamål, hade jag att välja mellan att lugna min ansvarskänsla och begäret att också få en bok bland era vackra böcker” skrev han till Ernst Rowohlt i augusti 1912.  Han var också angelägen om att boken inte skulle bli för tunn och bad därför förlaget att använda ett ovanligt stort typsnitt. Båda förläggarna var positiva men det var framför allt den unge Kurt Wolff som från första sammanträffandet förstod och uppskattade den okände unge skriftställaren från Prag; efter schismen med Rowohlt blev den han som blev Kafkas förläggare.

Berättelserna är alltså skrivna mellan 1903 och 1912. Den första, Barnen på landsvägen, ingår som tredje kapitel i den längre novellen ”Beskrivning av en strid” från åren 1903-4, publicerad först efter författarens död. Demaskering av en bondfångare skrevs enligt Kafkas dagboksanteckning 1911, Den plötsliga promenaden och Att besluta sig 1912. Också Utflykt till bergen är en del av ”Beskrivning av en strid” från 1903-4. Ungkarlens olycka skrev Kafka enligt dagboksanteckningen 1911 och gav den då titeln ”Innan man somnar”.

Köpmannen trycktes ursprungligen utan titel i första numret av tidskriften ”Hyperion” 1908 som Kafkas första publicerade verk (Ernst Pawel, Franz Kafka, 1990). Också Förstrött betraktande och Vägen hem publicerades i ”Hyperion” 1908, den förstnämnda med titeln ”Vid fönstret” för att sedan återkomma 1910 i ”Bohemia”. Samma öde hade De förbispringande, Spårvagnsåkaren och Kläder som trycktes i ”Hyperion” 1908 och i ”Bohemia” 1910. Kläder ingick också i ”Beskrivning av en strid” och dateras från åren 1903-4.

Även Avvisandet, ”en dålig bagatell” enligt Kafka själv, som han i slutet på 1907 skickade till en kvinnlig bekant, blev publicerad i ”Hyperion” 1908. För gentlemannaryttare till eftertanke publicerades först i ”Bohemia” 1910. Man tror att Fönstret mot gatan skrevs under åren 1906-9; om Önskan att bli indian finns det inga uppgifter. Träden har Kafka tagit från ”Beskrivningen av en strid” och publicerade den med vissa ändringar i ”Hyperion” 1908. Att vara olycklig slutligen har sitt ursprung i Kafkas dagböcker från slutet av året 1910 (Franz Kafka, Sämtliche Erzählungen, Fischer 1987).

När Betrachtung låg på bokhandelsdiskarna var Kafka således inte helt okänd för den tyskspråkiga litterära publiken och det lilla debutverket fick en övervägande god och delvis översvallande kritik såväl i Berlin och München som i Wien. Men det fanns även förbehåll: Robert Musil och flera andra tyckte att Kafkas små stycken var för lättviktiga och påminde för mycket om Robert Walsers ”sjungande prosa” (Torsten Ekbom, Den osynliga domstolen, 2004), något vi kanske har litet svårt att förstå i dag. Även vännen Franz Werfel var litet snorkigt avvisande till Kafkas debut, men han ändrade senare sin inställning. Att Elias Canetti kunde beteckna den lilla boken som ”ett lappverk som saknar enhet och angelägenhetsgrad” (Ekbom) måste förvåna var och en som i dag läser dessa betagande och inträngande prosastycken.

En oväntad uppskattning fick Kafkas verk ett par år senare. ”I oktober [1915] gick det ansedda Theodor Fontane-priset till Carl Sternheim, en dramatiker och novellförfattare (1878-1942) med experimentell och expressionistisk stil, radikala böjelser och egen förmögenhet. Sternheim accepterade utmärkelsen men skickade den blygsamma penningsumman (800 mark) vidare till ’den unga Pragförfattaren Franz Kafka som ett litet bevis på uppskattning av Betrachtung, Eldaren och Förvandlingen.’ Gesten förvånade Kafka som aldrig hade mött Sternheim. Publiciteten som detta led-de till gjorde att Kurt Wolff gav ut en ny upplaga av boken. (Pawel).

”Trots de flesta kritikernas entusiasm blev Betrachtung inte någon publikframgång. Första upplagan trycktes i 800 numrerade exemplar – varav hälften var fortfarande osålda efter fem år. Andrés stora bokhandel i Prag hade sålt elva exemplar. Kafka undrade vem köparen av det elfte kunde ha varit – de övriga tio hade han köpt själv” (Pawel). Hela upplagan blev slutsåld först 1924.

Av svenska skribenter omnämnes detta Kafkas förstlingsverk som ”Betraktelser”. Jag är tveksam till sådan översättning. Det tyska originalets titel är Betrachtung och man kan undra varför Kafka, som var noga med orden, valde (kanske tillsammans med Brod) singularform, fastän det handlar om ett flertal berättelser. Det tyska uttrycket kan över-sättas både som betraktelse, meditation och som betraktande, observation. Kafka är en stillsam, skarpögd, och som Steve Sem-Sandberg skriver, nästan tvångsmässig iakttagare som överraskar med snabba impressioner och ibland surrealistiska detaljer. Jag har däremot svårt att se honom, som Torsten Ekbom, som en kylig iakttagare som granskar sin omgivning med en privatdetektivs blick. Han är en betraktare som ständigt vänder blicken inåt och tillbaka, ibland långt tillbaka till barndomens oskuldsfulla längtan.

Det finns i dessa berättelser alltid en spänning mellan observation och reflektion, men oftast är det så att Kafka endast antyder och lockar och överlåter betraktelsen, meditationen, till läsaren. Jag har därför valt Betraktande som den lämpliga titeln.

Översättaren

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s