Kulturhot, DN och de faktaresistenta

(Den här artikeln publiceras i dag på Det goda samhället)

Medier och journalister påstår ofta och klagar över att de som söker sin information på alternativa medier inte bryr sig om fakta, att de är faktaresistenta. Min erfarenhet är att faktaresistensen inte är mindre på de stora redaktionerna. Här ett exempel som handlar om hoten mot den svenska kulturen.

Skrönor om den hotade kulturen har fått ny näring när Akademibokhandeln inställde mötet med författaren Gellert Tamas om hans bok Det svenska hatet. Bokhandeln har inte fått några hot och Tamas är förvånad och förargad över deras agerande.

I en debattartikel i DN-Kultur beskrev Alexandra Pascalidou (23/11) sin utsatthet som invandrare och offentlig person i Sverige. Det hon berättar om hatbrev och andra hot är upprörande och kan inte lämna någon oberörd.

Ola Larsmo, författare och PEN-ordförande, skrev i DN (22/11) om hot mot kulturarbetare och meddelade att Svenska PEN har på gång ett projekt som skall öka medvetenheten om vad hatspråket på medierna betyder för vårt samhälle. För att visa hur utbredda och farliga hoten är åberopar han en rapport 2016:3 från Myndigheten för kulturanalys.

Det är samma rapport som togs upp av Aftonbladet i april i år. Henrik Arnstad skrev då: ”vid över hälften av händelserna med politiska motiv anges förövarna ingå i ’någon form av högerextrem eller rasistisk grupp’, skriver myndigheten. I de fall förövarna ansågs tillhöra ett specifikt politiskt parti angavs Sverigedemokraterna i 58 procent”. I sin egenskap av ordförande i svenska PEN anslöt sig Ola Larsmo reservationslöst till Arnstads påståenden.

DN-Kultur skrev i samma anda en dag senare och nu upprepar Ola Larsmo det han sagt tidigare och åberopar samma statistik. Så här skriver han: ”Som Myndigheten för kulturanalys visar i sin rapport ”Hotad Kultur” (rapport 2016:3) har 35 procent av författarna drabbats av hot och trakasserier och 19 procent under det senaste året. De som hotats bedömer att 50 procent av hoten kommer från en ’högerextrem grupp’. 15 procent att de kommer från en ’religiös grupp’. Liknande undersökningar visar att ca 30 procent av alla journalister upplevt liknande hot”. Det låter onekligen skrämmande. Larsmo säger vidare att detta är i dag det snabbast växande hotet mot yttrandefriheten och en förutsättning för det extrema våldet.

Den åberopade rapporten finns tillgänglig på nätet, så vem som helst kan läsa den. Jag undrar om Larsmo har gjort det och i så fall hur. Den korrekta titeln är ”Hotad kultur?”. Myndigheten har, på goda grunder, använt ett frågetecken, man vill visa att undersökningens resultat inte är så entydiga som Larsmo vill göra gällande. Genom att trolla bort frågetecknet förvandlar han ett ifrågasättande till ett påstående, till ett faktum. Det är ett anmärkningsvärt stilgrepp av en försvarare av redbarhet i den offentliga debatten.

De statistiska uppgifter Larsmo använder är tagna ur sammanfattningen. För att veta vad de representerar bör man läsa vidare i rapporten. Det han har uppenbarligen inte gjort.

Hur tillförlitlig är undersökningen? Författarna hade till sitt förfogande SFF:s och KRO/KIF:s medlemsregister och enkäten riktades till organisationernas samtliga ca 6 300 medlemmar, men endast 2 926, knappa 46% av de tillfrågade, svarade. Ett statistiskt bortfall på över 54% är anmärkningsvärt, något som manar till försiktighet vid tolkning av resultaten. Ett osäkerhetsmoment som ökar vid stort bortfall är att de tillfrågade som inte har utsatts brukar ha ett mindre intresse att svara än de som har drabbats, samtidigt som de som blivit utsatta är mer benägna att delta. Av dem som har svarat har 37% av författarna ”någon gång”, d.v.s. under hela sin yrkeskarriär, upplevt hot etc. Om svarsfrekvensen var lika mellan de två grupperna (något som rapporten inte redovisar), innebär det att av SFF:s 3 300 medlemmar blev kring 520 någonsin hotade och av dessa ca 270 under det senaste året.   

Den grupp som skiljer sig från andra vad gäller näthot och övriga hot är journalister och samhällsengagerade skribenter. Och det är, enligt rapporten, ytterligare en liten grupp i den här kategorin, kanske ett par hundra individer, som drar på sig nästan 90% av näthoten. Det är denna exklusiva grupp som Alexandra Pascalidou tillhör. Hennes erfarenheter är bittra, men de kan inte generaliseras. Den stora gruppen, uppemot 90% av kulturarbetarna delar på de resterande 10% , ofta bara ett eller ett par näthot per individ under hela yrkeskarriären.

Det vanligaste var hot/påhopp via sociala medier och hotfulla telefonsamtal eller brev. Fysiskt våld är mycket ovanligt, ca 3% blev under samma tid utsatta för våld i form av knuff, slag, spark eller liknande, och ca 4% av annan form av våld enligt egen beskrivning. Våld med vapen är praktiskt taget obefintligt (0,3%). I detta avseende skiljer sig författare och journalister antagligen inte nämnvärt från befolkningen i stort. Det stämmer också dåligt med Larsmos antagande att näthoten skulle vara en förutsättning för extremt våld.

Av sammanlagt 1018 rapporterade händelser uppgav man i kring 250 fall att förövaren företrädde en politisk organisation eller hade politiska motiv. Då de flesta förövare var anonyma säger rapporten att de här uppgifterna bygger på upplevelse eller bedömning och bör tolkas med viss försiktighet.

Av 182 händelser där en enskild person ansågs ha ett politiskt motiv uppfattade man i 107 av fallen eller ca 10% av samtliga rapporterade fall, motivet som högerextremt-rasistiskt.

Av de 156 personer som uppfattade förövarna som representanter för en politisk organisation eller sammanslutning uppgav hälften att det handlade om en högerextrem -rasistisk grupp. Det är alltså dessa ca 80 drabbade i en undersökt population på över 6 000 personer, och mellan 100-150 fall av hot som kan ha inträffat under hela yrkeskarriären, som får Ola Larsmo att slå larm och skriva att ”av dem som hotas bedömer 50% av hoten kommer från ’högerextrem grupp’”, och det direkt i anslutning till uppgiften att det var 35% av författarna hade drabbats av hot.

Vid en tredjedel, 52 av dessa händelser, uppfattades förövaren tillhöra ett politiskt parti och i 30 av dessa fall uppges han tillhöra Sverigedemokraterna. Det är dessa 30, eller  1% av respondenter och 0,5% av alla tillfrågade som blir Arnstads 58% i AB.

Hur läser Ola Larsmo offentliga utredningar och hur handskas han med statistiska uppgifter? Hur kan han med hela sin auktoritet som PEN-ordförande föra fram och stödja påståenden som inte har någon täckning i de källor han åberopar? DN-Kultur och Ola Larsmo har tagit del av fakta som visar att Larsmos användning av statistik är vilseledande. Har DN inget ansvar för att det man publicerar är någorlunda korrekt?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s