Nationalismens återkomst

Daniel Jacksons artikel i The Spectator (15/11) är bara en ytterligare vittnesbörd om den något yrvakna och senkomna insikten om att nationalismen är en politisk kraft att räkna med. Det gemensamma för många bedömare är att de talar om nationalismens pånyttfödelse eller återkomst.

Att nationalismen skulle vara död har både liberaler och marxister – från helt olika utgångspunkter – trott och hävdad sedan 1920-talet. En minst sagt märklig blindhet med tanke på hur etnonationalismen – en term präglad av amerikanske politologen Walker Connor – har lett till sprängning av stora multietniska imperier efter det första världskriget och till Sovjetunionens, Tjeckoslovakiens och Jugoslaviens sönderfall efter det andra.

Nationalismen och etnonationalismen fick en dubiös klang efter erfarenheterna från trettiotalet och de båda världskrigen. Nationalismen och etniciteten ansågs vara primitiva eller t. o. m. patologiska företeelser tillhörande ett förutvecklingsskede, dömda att försvinna med moderniseringen. De skulle ersättas av andra, meromfattande typer av identifikation i det kommande massindustriella samhället. Etniciteten och nationalismen fördömdes också som avvikande, föråldrade, atavistiska och ödeläggande för moderniseringen, utvecklingen, universalismen och vetenskapen.

Den här synen speglas i de sammanfattningar och anvisningar för svenska skolor och studenter, där man nästan uteslutande rekommenderar kritiska författare som marxister Ernest Gellner och Eric Hobsbawn, eller Benedict Anderson (som man misstolkar).  Ett hedersamt undantag är Hettne-Sörlin-Østergårds ”Den globala nationalismen”(1998), en värdefull genomgång av nyare forskning.

Forskning om nationalism och etnopolitik – ett ämne praktiskt taget okänt vid svenska universitet – är högst levande i engelsktalande länder och i Tyskland.

För den intresserade vill jag rekommendera James G. Kellas, The Politics of Nationalism and Ethnicity (1991) en utmärkt summering av forskningen och teorier om nationalismen, dessutom skriven på ett lättillgängligt språk. Kellas sammanfattar sin undersökning i en egen integrerad teori där han betonar etnocentrismens och nationalismens starka emotionella styrka. Etnicitet och nationalism tar ofta över alla andra lojaliteter. Teoretiker som inte tar med den här känslomässiga sidan av nationalismen måste komma med en annan förklaring till dess dragningskraft, menar han. Kellas avvisar Gellners och andras funktionalism då den inte förmår förklara just den här, ibland oerhört våldsamma sidan av etnicitet och nationalism. Han tillstår att Benedict Anderson har ett originellt perspektiv på hur nationalismen utvecklades, men hans teori bygger på Gellners, den tål inte heller en konfrontation med empirin och är inte giltig för alla samhällen.

Kellas sista bok (han dog i fjol), Nationalistic Politics in Europe (2003) är en empirisk studie, en stort upplagd genomgång av aktuella författningar och valresultat i europeiska stater. Där konstaterar han att efter diktaturernas fall i Portugal och Spanien på 1970- och 1980-talen och efter Sovjetunionens och Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet är demokratin fast etablerad i Europa, men också att det är nationalismen som åter igen och fortfarande är den bärande idén i dessa demokratier.

Kellas valundersökning visar också att fler och fler européer röstar på nationalistiska, invandringskritiska och EU-fientliga partier. Han menar att nationalismen fortfarande är den starkaste politiska kraften och drar slutsatsen att även om samarbetet inom EU kommer att fortsätta och kanske utökas, är det den demokratiska nationalstaten som är den mest funktionella och naturliga politiska enheten.

Jag delar inte Jacksons och andras panik att nationalismens ”återkomst” skulle betyda slutet på liberalismens era. Nationalismen eller patriotismen har alltid funnits som politisk kraft, den växer nu i styrka, men det betyder inget principiellt nytt. Inser man inte att ekonomiska och materiella, ”rationella”, överväganden inte alltid styr mänskligt beteende kan man aldrig förstå centraleuropéernas motstånd mot invandring eller varför britterna valde Brexit.

Annonser

En reaktion på ”Nationalismens återkomst

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s