Oro för invandring måste tas på allvar

(En äldre artikel som publicerats på SvD Brännpunkt den 2 maj 2014 och som fortfarande kan vara av intresse)

Hur kan det komma sig att i ett dokumenterat invandrarvänligt land som Sverige lockar ett invandringskritiskt parti så många sympatisörer? Den frågar ställer författaren Leo Kramár.

Sverige har under några få årtionden haft en invandring som omskapat den demografiska strukturen på sätt som saknar motstycke i historien.

Fenomenet är inte specifikt för Sverige. I hela Europa finns i dag politiska partier som bygger sina framgångar på invandringsmotstånd, framför allt på motstånd mot invandringen från ickeeuropeiska länder. Utvecklingen är oroande, den debatteras flitigt, men man ställer sällan frågan varför.

Varför tänker var tionde svensk rösta på Sverigedemokraterna? En färsk opinions-undersökning visar att ytterligare tio procent, sammanlagt alltså tjugo procent av de tillfrågade, anser att Sverigedemokraterna har den bästa invandringspolitiken.

Det är uppenbart att det är SD:s kritik av invandringen som drar och att denna kritik är mer utbredd än vad SD:s opinionssiffror antyder.

Forskningen om extremnationalistiska, fascistiska och nazistiska rörelsers framväxt under mellankrigstiden har flera förklaringsteorier. Den amerikanske sociologen Talcott Parsons förklarar framgångarna med hjälp av anomiteorin. Begreppet anomi lanserades i slutet av 1800-talet av Émile Durkheim men blev mera känt sedan Robert Merton återupplivat det vid studiet av sociala strukturer på 1930-talet. Vad Durkheim menade med anomi var ett tillstånd av social otrygghet som människor upplever vid snabba samhällsförändringar och den osäkerhet de känner när samhällets värderingar inte stämmer överens med deras upplevda verklighet. Merton utvecklade teorin vidare till att gälla situationen där människan känner att omgivningen inte ger henne chansen att leva upp till samhälleliga krav vad gäller inkomst, status etc. I båda fallen kan resultatet bli att individen utvecklar ett avvikande, aggressivt och eventuellt asocialt beteende.

Parsons definierar anomi som ett tillstånd i samhället där ett stort antal individer inte lyckats införliva sådana fasta institutionella normer som är grundläggande för personlig stabilitet och nödvändiga för att det sociala systemet fungerar friktionsfritt. Anomi kan uppstå till följd av snabba förändringar i den sociala situationen där den etablerade ordningen rubbas, exempelvis genom urbanisering, migration eller brytning med traditionella värden och därmed följande krav på anpassning.

Parsons visar att den avmystifiering av tillvaron, den rationaliseringsprocess som enligt Max Weber styr utvecklingen i det moderna samhället, fortskrider mycket ojämnt inom den sociala strukturen. Olika delar av befolkningen ”rationaliseras” olika snabbt och i olika grad. Det är de högtutbildade, professionals, som rationaliseras snabbast, som blir bäst integrerade i samhället och har lättast att anpassa sig till förändringar.

Lågutbildade, underprivilegierade och de grupper som är starkt beroende av traditionella värden har det svårast. Det är dessa som ofta söker sig till nationalismen, en ideologi som erbjuder individen en självklar grupptillhörighet och som framstår som en försvarare av traditionella värden.

Sverige har under några få årtionden haft en invandring som omskapat den demografiska strukturen på sätt som saknar motstycke i historien. Under samma tidsperiod har globaliseringen och senare den ekonomiska krisen radikalt påverkat svensk ekonomi och arbetsmarknad. Det har varit våldsamma och i historiskt perspektiv snabba förändringar som av många människor upplevs som hotfulla. Parsons analys hjälper oss att förstå vilka befolkningsgrupper som drabbas hårdast. Vi vet också att de människor som sympatiserar med Sverigedemokraterna oftare finns bland LO-medlemmar än bland den högutbildade elit som sitter trygg på sina välbetalda jobb och kanske har nytta och nöje av multikulturen.

Ett av politikernas favoritslagord är att man bör ta människornas oro på allvar. Man kan tycka att det borde man göra särskilt när det gäller människor i underläge.

Vi måste sluta blunda för att det finns en stor grupp människor som oroas av invandringen och som har svårt att finna sin plats i ett multikulturellt samhälle. De söker sig till ett parti som förstår deras oro och lovar förändring. I stället för att använda invektiv, förhåna, stöta ifrån och behandla dem som känner sig hotade av utvecklingen och svikna av sitt samhälle som parias borde det politisk-kulturella komplexet, de som har makten, försöka förstå orsakerna till den oroande utvecklingen och söka konstruktiva lösningar.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s