Föreställda gemenskaper och nationalstaten

Den svenska debatten om nationalismen är ensidig och okunnig. Debattörerna är kvar i 1930- och 1950-tals föreställningar om nationalismen som en skadlig och passerad ideologi. Ofta är det Benedict Anderson som används som ett argument, men både han och annan forskning, men framför allt den politiska verkligheten, visar något helt annat.

Benedict Anderson dog den 13 december i Indonesien, det land han tillika med Thailand och Filippinerna hade inriktat sig på i sin forskning och som blev hans andra fosterland. Anderson levde och engagerade sig politiskt i de länder som var hans studieobjekt, han behärskade deras språk och han betraktade sig själv som specialist på Sydostasien. Betecknande nog heter hans självbiografi A Life Beyond Boundaries (kommer ut på engelska senare i år). Han har skrivit ett femtontal böcker om länderna i Sydostasien men det blev hans bok om nationalismen, Imagined Communities (1983) som gjorde honom vida känd.

Enligt Anderson är nationen en föreställd gemenskap. Det är en numera välkänd och beryktad formulering som tyvärr blivit missförstådd – även av historiker som Hobsbawm – och missbrukad som få i den politiska debatten. Anderson har själv reagerat mot dessa missförstånd, han har sagt att det känns som om hans bok var en dotter som rymt med en busschaufför. I förordet till andra upplagan (1991) skriver han att ”banalitetens vampyrer har nu sugit nästan allt blod ur de två titelorden” och, till skillnad från många av sina beundrare, konstaterar han att det så länge förutspådda slutet på ’nationalismens era’ ännu på länge inte är i sikte, samt att nationalismen, eller nation-ness som han helst ville kalla det, utgör det mest legitima värdet i vår tids politiska liv. Nationen definierar han på följande sätt:

”I antropologisk anda föreslår jag följande definition av nationen: det är en föreställd politisk gemenskap – och föreställd som i grunden både begränsad och oinskränkt”.[1]

Man kan fundera över varför politologen Anderson påpekar att han uttalar sig i en antropologisk anda; innebörden av att nationen kan föreställas som både begränsad och oinskränkt (sovereign) förklarar han senare. Det intressanta är vad han menar med begreppet föreställd.

Anderson hade sina rötter i den engelska akademiska marxismen och hans arbetsmetod är historiematerialistisk. Dock fördömer han inte nationalismen så som exempelvis Tom Nairn som något patologiskt och han kritiserar Ernest Gellners påstående att ”nationalismen… uppfinner nationer där de inte finns”.  Han tycker förvisso att nationalism och nationalitet är kulturella artefakter av ett speciellt slag, men han betonar att de snarare hör till samma kategori som ”frändskap” och ”religion” än till ”liberalism” eller ”fascism”. – Antagligen är jag den ende som inte tycker att nationalismen är något fult, säger han, och tycker att Gellners formulering leder tanken till något slags ”påhittande” eller ”fabrikation” snarare än ”föreställande” och ”skapande”, att den förutsätter att det i motsats till nationer skulle finnas andra, ”verkliga” gemenskaper.[2]

Så är det inte: ”I verkligheten är alla gemenskaper större än primitiva [primordial] byar med direkta personliga kontakter (och kanske även dessa) föreställda”.[3]

Den viktigaste föreställda gemenskapen som föregick nationalstaten var kristendomen, the imagined community of Christendom, med latinet som en förenande länk. Det är med kristendomens avtynande som en dominerande andlig kraft som nationalismen vuxit fram, snarare som en emotionell bindning än som konstruerad politisk ideologi. Som alla andra föreställda gemenskaper är nationen inte något imaginärt utan en reell företeelse som omfattar även tidigare generationer, och nationalismen en påtaglig politisk realitet. Och även om nationalstaten betraktas av många som en modern företeelse med början i Upplysningen och den Franska revolutionen, är nationerna själva urgamla, säger Anderson.

Benedict Andersons egentliga forskning gäller nationalstatens uppkomst och hans originella bidrag är dels upptäckten av en föregångare till den postkoloniala nationalismen bland den kreolska befolkningen i Latinamerika redan på 1700-talet, dels teorin om läskunnighetens och den tryckta skriftens, bokens, stora betydelse för utveckling av nationalstaten. Slutet av femtonhundratalet betraktas ofta som början på kapitalismens era. Det var den kapitalistiska ekonomin och Luthers reformation som drog nytta av den nya boktryckarkonsten, och det var vad Anderson kallar print capitalism som han menar var den viktigaste förutsättningen för skapandet av nationalspråk och nationalstater.  Själv sammanfattar han sin teori så här:

”…det var den samfällda verkan av kapitalismen och tryckteknologin på det mänskliga språkets olycksaliga mångfald som skapade möjligheten av en ny form av föreställd gemenskap som i sin grundstruktur satte scenen för den moderna nationen”.[4]

Idén om tryckkapitalismens, kommunikationens betydelse för bildande av nya nationalstater utvecklar han i Long-Distance Nationalism. World Capitalism and the Rise of Identity Politics (1992) till att gälla även den moderna världen, då de nya kommunikationsmedlen ger upphov till en ”e-mail nationalism”.

Andersons ansats är i grunden marxistisk och funktionalistisk och hans betoning av kommunikationsgemenskapen påminner om Karl W. Deutschs äldre teori om komplementära kommunikationsvanor. Men han hävdar samtidigt nationalismens närhet till religionen och släktkänslan, att nationalismen med Hobsbawms vändning utfyller ett känslomässigt tomrum, och han närmar sig därmed primordialismen.  Det är också en slutsats som Hettne-Sörlin-Østergård drar i Den globala nationalismen (1998), den bästa översikt av ämnet på svenska. Det är dock märkligt att författarna, som diskuterar Andersons teori på flera ställen, inte som han uppmärksammat språkets viktiga roll vid bildandet av nationalstater och dess stora betydelse för den nationella identiteten.

Benedict Andersson är i dag en av de mest kända nationalismforskare, hans bok har haft stort inflytande och är – något oförtjänt – en av de vanligast förekommande kursböckerna vid våra högskolor. Det finns kritiker som menar att hans bidrag till forskning om nationalismen överskattas, att hans teori om skriftspråkets betydelse på sin höjd kan tjäna som är en delförklaring för nationalstatens och nationalismens uppkomst, att han som strukturalist betraktar språket enbart som ett kommunika-tionsmedel och inte inser dess identitetsskapande och känslomässiga betydelse. För flertalet av hans forskarkolleger framstår hans teori som en av många och knappast den mest betydelsefulla förklaring till nationalstatens uppkomst.

Bara två månader tidigare dog James G. Kellas professor i statsvetenskap vid universitetet i Glasgow. Kellas var inte så produktiv eller berest som Anderson, han verkade hela sitt liv vid ett och samma lärosäte och har skrivit få böcker – främst om skotsk politik – men han har också lämnat ett viktigt bidrag till studiet av nationalismen.

Hans The Politics of Nationalism and Ethnicity (1991) är en utmärkt summering av forskningen och teorier om nationalismen, dessutom skriven på ett lättillgängligt språk. Kellas sammanfattar sin undersökning i en egen integrerad teori där han betonar etnocentrismens och nationalismens starka emotionella styrka. Etnicitet och nationalism tar ofta över alla andra intressen och lojaliteter. Teoretiker som inte tar med den här känslomässiga sidan av nationalismen måste komma med en annan förklaring till dess dragningskraft, menar han. Kellas avvisar Gellners och andras funktionalism då den inte förmår förklara just den här, ibland oerhört våldsamma sidan av etnicitet och nationalism. Han tillstår att Benedict Anderson har ett originellt perspektiv på hur nationalismen utvecklades, men menar att hans teori bygger på Gellners, den tål inte heller en konfrontation med empirin och är inte giltig för alla samhällen.

Kellas kan dock inte sägas vara primordialist, han accepterar och infogar i sin teori historiska och funktionalistiska element som modernisering och andra sociala förändringar. Hans sista bok, Nationalistic Politics in Europe (2003) är en empirisk studie, en stort upplagd genomgång av aktuella författningar och valresultat i europeiska stater. Där konstaterar han att efter diktaturernas fall i Portugal och Spanien på 1970- och 1980-talen och efter Sovjetunionens och Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet är demokratin fast etablerad i Europa, men också att det är nationalismen som åter igen och fortfarande är den bärande idén i dessa demokratier.

Kellas valundersökning visar också att fler och fler européer röstar på nationalistiska, invandringskritiska och EU-fientliga partier. Han menar att nationalismen fortsätter att vara den starkaste politiska kraften och drar slutsatsen att även om samarbetet inom EU kommer att fortsätta och kanske utökas, är det den demokratiska nationalstaten som är den mest funktionella och naturliga politiska enheten.

Trots alla spådomar om nationalismens död efter 1945 och trots bildandet av EU är det alltså nationalismen som är den ledande politiska ideologin i vår värld. Flernationella och fleretniska konglomerat som Sovjet och Jugoslavien har splittrats och försvunnit och ersatts av nationalstater och antalet stater i Europa har efter 1945 ökat från 32 till 45. Och som vi vet finns det i Europa ytterligare ett antal regioner, enligt den amerikanske politologen Walker Connor ett tjugotal, under etnisk mobilisering med krav på självbestämmande och med nationsbildning som mål.

Att Benedict Andersons bok har fått så stort inflytande får snarare tillskrivas de två titelordens trollkraft och användbarhet i debatten än styrkan i hans teori. Kritikerna menar att teorin inte är så allmängiltig, att vare sig de sociala förändringarna eller språkutvecklingen har varit så enkelriktade som Anderson vill göra gällande. Anthony D. Smith är en ledande brittisk nationalismforskare med imponerade produktion och meritlista från Oxord och London School of Economics. I Nationalism and Modernism. A critical survey of recent theories of nations and nationalism (1998) sammanfattar och analyserar han olika riktningar och positioner i forskningen om nationalism och etnicitet. Själv räknas han till etnosymbolisterna, en forsknings-inriktning som framhåller betydelsen av etnicitet, myter, symboler och nationell kultur.

Smith medger originaliteten i Andersons ansats men visar som Kellas på teorins brister. Anderson utgår från marxismen men har insett begränsningen av dess nationalismteori och betonar sådant som exempelvis Hobsbawm och Gellner har förbisett, nationalismens subjektiva och kulturella dimensioner. Anderson skiljer också på ett äldre, simultant, och ett nytt, transversalt tidsbegrepp. Det är först i den transversala tidsuppfattningen som människorna ser historien som en orsakskedja där den föreställda språkgemenskapen är både fixerad, bestående och historisk, en gemenskap som sträcker sig över generationer tillbaka i tiden.

Smith menar att detta är en föga uppmärksammad ny och postmodern tolkning av den marxistiska medernitetsteorin som tillsammans med Andersons betoning på det föreställda leder utöver den marxistiska teorins begränsningar.

Smiths starkaste kritik ligger på det semantiska planet. Att nationen som andra stora gemenskaper är föreställd är en tämligen banal observation. Problemet är att begreppet imagined, föreställd, kan och har misstolkats just på sätt som Anderson tar avstånd från, som imaginär, som något påhittat, en kulturprodukt utan någon realitet utöver i sina avbilder och representationer, något som har lett debatten om nationalismen på avvägar.

Svenske forskaren Fredrik Meiton har i en mycket läsvärd recension (Respons 3/214) analyserat Anderson teori och han har föga förståelse för Smith och andra som uppfattar Anderson som en postmodernist eller poststrukturalist. Meiton menar att Andersons metod är historiematerialistisk och mekanistisk och att hans bok är ett försök att återupprätta den gamla marxistiska förklaringsmodellen enligt vilken det var de ekonomiska krafterna som har spelat en avgörande roll vid nationalstaternas uppkomst.

[1] Benedict Anderson, Imagined Communities (1983), sid.49.

[2] A.a., sid. 49

[3] A.a., sid. 49

[4] A.a., sid. 58

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s