Andrew Brown, Brexit och känslorna

Med osviklig näsa för udda politiska tänkare låter DN:s Kultur (19/6) reflektera Andrew Brown över Sveriges förlorade idealism.  Han gör det på två helsidor, men så handlar det inte så mycket om Sverige utan om ”den hemska nationella psykos” som han menar har slagit sina klor i hans landsmän.

Brown, ett diplomatbarn och en produkt av engelska privatskolor är närmast komiskt typisk med sin överklassmasochism. Osökt leder han tanken till de Cambridge-intellektuella som med en klackspark förrådde sitt land till Sovjet, och med sin cynism och sitt förakt för det engelska etablissemanget liknar han också någon av John le Carrés desillusionerade spioner. Att han hatar Thatcher och förvanskar hennes historiska gärning är närmast självklart, men han spinner också på konspirationsteorier om att EU-fientlighet beror på att 80 procent(!) av den brittiska pressen kontrolleras av skatteflyktingar och att till och med vänsterns tidigare ointagliga borg BBC ”skrämts i en makalös utsträckning” till att rapportera balanserat.

Det gamla engelska samhället, skriver Brown, var extraordinärt militaristiskt(!), och alla hörsammade auktoriteten hos en särskild sorts patriotism, men Thatcherismen monterade ner auktoriteten(!) något som Labour fortsatte med, inte minst under den svage Ed Miliband och den ”nästan surrealistiskt inkompetente” Jeremy Corbyn.

Britterna tycker att allt har blivit bara sämre och att det är Bryssels fel. Men egentligen är alltsammans Thatchers fel och ett arv efter henne, fastslår Brown och säger att bägge sidorna är barn av Thatcher. Det hela verkar lätt förvirrat, men Brown har en poäng här när han menar att Thatcher ogillade EU känslomässigt men förordade anslutningen av praktiska skäl.

Han tycker att exitförespråkarnas tänkesätt är fullständigt vansinnigt och bortom alla fakta, fullt av inkonsekvenser och något som faller helt utanför den traditionella politikens förklaringsmodeller. Det är, bara något extremt uttryckt, en åsikt som delas av många bedömare. Det som skiljer honom från andra är att han har förstått vad andra inte tycks ha gjort eller inte velat medge, att det för många britter – och även andra européer – inte alls handlar om ekonomi. Det är så han skriver:

”… nästan ingen – verkar ha förmågan att känna någonting som normala människor känner. I stället för ”känslor”, som kommer inifrån, pratar de om ”värderingar” eller ”övertygelser”, som är ord fullständigt tömda på mening som folk använder bara när de försöker sälja sig själva och alltså ljuger. I motsats till detta garanterar Brexits rena galenskap en känsla av äkthet, av mänskliga känslor”.

Brown säger att Brexit är ren galenskap som ger en falsk känsla av äkthet och han sätter citationstecken runt de ”känslor” som han kallar en hemsk nationell psykos.

Vad handlar den hemska nationella psykosen som han – och många andra – föraktar och fördömer så starkt, om?

De flesta människor vill rå sig själva och ogillar att bli styrda av andra. Som sociala varelser måste vi acceptera att ge upp en del av vårt självbestämmande och överlåta det till en vidare krets, en familj, en klan eller en ännu större ”föreställd gemenskap”, för att tala med Benedict Anderson. I de flesta samhällen har man utformat strukturer och mekanismer för hur sådan maktöverlåtelse skall ske. I en demokrati sker det genom val av representanter till ett beslutande organ. Förutsättningen för att systemet skall fungera är att majoriteten av medlemmarna delar samhällets värderingar och normer, att man identifierar sig med sitt samhälle. Och det är uppenbart att sådan identifikation blir svårare ju större gemenskapen blir och där den enskildes röst väger mindre, där möjligheten att påverka minskar och avståndet till de beslutande ökar.

Opinionsundersökningar visar att den nationella identiteten bland européer är mycket starkare än den europeiska. Omkring 90% av de tillfrågade bekänner sig till en nationell identitet, ca hälften av dem kan förena den med en europeisk, men endast några få procent säger sig vara uteslutande européer.

Som vi har sett och som den aktuella brittiska folkomröstningen visar kan kravet på lojalitet med EU lätt komma i konflikt med nationella känslor, med lojaliteten till den nationella staten.  Känslan av europeisk samhörighet i Storbritannien är bland de lägsta och det engelsmännen reagerar så starkt mot är Brysselbyråkraternas och Euro-federalisternas ständigt ökande klåfingrighet, främst kravet på gemensam invandrings-politik.

Brown talar föraktfullt om en nationell psykos och om vansinne, men han inser i alla fall att det inte bara handlar om ekonomi, om pengar, utan om känslor. Det handlar alltså inte om att plocka russin ur kakan, som man så ofta skriver, utan om en gränsdragning mellan den nationella och övernationella bestämmanderätten, om gränserna för den nationella suveräniteten. Engelsmännen tycker att här har EU gått för långt och de har medhåll av flera EU-medlemmar i Centraleuropa.

Förhoppningsvis stannar Storbritannien kvar i EU, men hur folkomröstningen än utfaller blir den ett memento för makthungriga byråkrater och federalister i Bryssel: tassa inte för mycket på medlemsstaternas suveränitet. Som James G. Kellas har formulerat det, trots utvidgat samarbete i EU är nationalismen fortfarande den bärande idén i Europas demokratier och den demokratiska nationalstaten den mest funktionella och naturliga politiska enheten.

 

Annonser

En reaktion på ”Andrew Brown, Brexit och känslorna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s