Den svenska politiska debatten…

… är erbarmligt dålig. Och bättre blir den inte av tevens slappa vana att ställa fram två politiker med helt motsatta åsikter som i tur och ordning skall svara på programledarens frågor. Att lyssna till hur dessa ”debattörer” mal och mal utan att svara på frågan frestar mitt tålamod till den milda grad att jag lämnar teven och går att koka kaffe.

Man kan inte begära av en svensk normalpolitiker att kunna debattera som en Cicero eller formulera dräpande repliker som en Winston Churchill. Inte heller skall de behöva ställa sig framför spegeln och öva in sina gester som Adolf Hitler. Men man kunde begära en smula kritiskt omdöme, självinsikt och respekt för lyssnarnas intelligens. Vi är faktiskt inte fullt så dumma som en del politiker tycks tro.

Jag menar inte heller att våra politiker är helt bakom flötet. I alla fall inte alla. Nej, felet med dem är att när de skall debattera så tycks de ha avstått från att använda det egna sunda förnuftet. När man ser och lyssnar på dem anar man bakom dem ett par suddiga skuggfigurer. Den ena heter partisekreterare och den andra brukar kalla sig kommunika-tionsexpert eller kommunikationskonsult. Ibland, när olyckan är framme, smälter dessa två skuggor i en enda krumelur. Det är dessa skuggor som fungerar som partistrateger och utformar partiernas kommunikationsstrategi.

Smaka på dessa ord. En grekisk strategos var en general, en som manövrerade en armé. En partistrategs uppgift är att manövrera sitt parti till en valseger genom att vinna så många väljares röster som möjligt. Inget ont i det. Problemet uppstår när strategin förvandlas till taktik och kommunikationspolitik, i simpel marknadsföring där budet blir viktigare än budskapet, formen viktigare än innehållet. Mediet är budskapet sa´ McLuhan, en tvivelaktig sanning som dessa spinndoktorer dock tycks tro på.

Det är i teven som kommunikationstaktikerns regi blir fullt synlig. Skuggan bakom partiledaren har bestämt hur hen skall gå, stå, gestikulera, kamma sig och klä sig, vilken färg på slipsen han skall ha och att hon absolut inte får bära ett pärlhalsband som Margaret Thatcher. Och framför allt har den arma partiledaren fått stränga förhållningsregler om vad hen måste eller absolut inte får säga – och hur det skall sägas.

En av de viktigaste reglerna tycks vara att man aldrig skall låta sig lockas in på motståndarens planhalva. Man skall inte tillåta att motståndarens tema dominerar debatten utan envist hålla fast vid och ständigt återvända till vad man tycker är partiets vinnande frågor. Detta kan verka som en framgångsrik taktik men så som den praktiseras blir den helt förödande för en debatt. Vad vi får se är två stelbenta politiker som inte responderar på det motparten säger utan rabblar upp en utantilläxa, ofta med samma fraser som de upprepar till vansinne.

Vem minns inte herrarna Reinfeldts och Borgs mantrat om ”ansvar” och ”ansvarstagande” som de upprepade i var och varannan mening under den senaste valkampanjen? Det visade sig inte vara någon bra taktik så skuggan bakom den försvann i skuggorna. Som alla har säkert observerat har den nuvarande regeringens spinndoktorer bestämt att mantrat för dagen är ”ordning och reda”. Så varje gång statsministern blir ansatt om strängare gränskontroller försäkrar han att han bara ser till att det blir ordning och reda med invandringen, finansministern att det måste bli ordning och reda på ekonomin och inrikesministern att han ser till att det blir ordning och reda på Sergels torg. Fattar de inte att vi skrattar?

Man förväntar sig inte att en politiker svarar ja eller nej på en direkt fråga där hen inte vill eller kan bekänna färg. Men det finns elegantare sätt att ta sig ur knipan än de krystade god-dag-yxskaft-svaren, spårväxlingar till ovidkommande ämnen och infantila undanflykter man ofta får bevittna. Och jag har sällan hört en motpart eller en programledare säga ”du har inte besvarat min fråga” eller något liknande. Där finns det ett obearbetat fält för partiernas kommunikationsexperter och retoriklärare att göra en insats.

Det tycks finnas en oskriven regel i den svenska debatten att all kvickhet och allt skämt är förbjudet. Debattörerna läser sina utantilläxor med djupaste allvar och är så upptagna av det de själva säger att de inte lyssnar på motparten. Eller lyssnar så dåligt att de missar alla tillfällen till en snabb ripost när motståndaren blottar eller blamerar sig. Det tycks vara en allmän uppfattning bland politiker och kommunikationsexperter att svensk publik saknar sinne för humor, att den inte uppskattar snabba eller gu’bevars dräpande repliker. Det är verkligen långt mellan Stockholm och London.

Ser att Johan Hilton skriver i dag en krönika i DN om samma fenomen. Och vi är rörande eniga.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s