Comenius och Oxenstierna

Jan Amos Komenský, i utlandet känd som Comenius, föddes 1592 i en liten stad i Sydmähren. Familjen var välbärgad och tillhörde den Böhmisk-mähriska Brödrakyrkan, så Jan fick sin utbildning vid de protestantiska lärosätena i Herborn och Heidelberg. Han prästvigdes, gifte sig och efter en kort tid som rektor för sitt gamla gymnasium blev han gymnasierektor och ledare för brödraförsamlingen i det schlesiska Fulnek.

Pragdefenestrationen 1618 – då de böhmiska protestanternas kastade de kejserliga ämbetsmännen från fönstret på Prags borg – blev signalen till uppror mot kejsaren Ferdinand och början till de krig som under tre decennier skulle förhärja Europa. Men det böhmiska upproret slogs ned och i det tidigare toleranta och övervägande husitiska Böhmen blev katolicismen den enda tillåtna religionen. Protestanterna förföljdes och fängslades och en tiondel av befolkningen, de adliga och de fria, lämnade landet.

Comenius och hans familj drabbades av förföljelserna. Hans svåger fick se sitt hus nerrivet av kejserliga legoknektar innan han dödades. Ytterligare 37 hus i den lilla staden revs som straff för ”brödernas” hårdnackade fasthållande vid sin tro. Kriget böljade fram och tillbaka över Mähren och Schlesien och Fulnek erövrades och plundrades tre gånger på några månader. Jan med familjen måste fly. Han själv överlevde men hans unga hustru och två små barn dukade under. I tre år levde han i en hemlig brödraförsamling och författade två av sina teologiska verk, Världens labyrint och hjärtats lusthus och Trygghetens djup, men i längden blev den lilla församlingens situation ohållbar. Gruppen flydde till det toleranta Polen där de på familjen Leszczynkis gods grundade staden Lezsno. Året var 1628, Comenius var 36 år gammal och bildade en ny familj.

Det var omständigheterna som gjorde att teologen och filosofen Comenius blev en av den moderna pedagogikens föregångsmän. Som lärare kände han behovet av nya och bättre läroböcker. Hans första lärobok, Informatorium för moderskolan, är avsedd för småbarn, men det blev hans nästa verk, Ianua linguarum reserata, ”Den öppnade språkporten”, som vann samtidens uppskattning. Ianua är en lärobok i latin där han utvecklar en ny språkpedagogik byggd på principen att all undervisning skall utgå från det kända, nära och enkla. I stället för att memorera latinska klassiker skulle barnen ha en lärobok där naturen, människan och det vanliga livet beskrivs med enkla fraser och i samtalsform. Comenius omarbetade boken senare till det rikt illustrerade verket Orbis sensualium pictus, ”Sinnevärlden i bilder”, en liten språkencyklopedi. Båda böckerna blev redan under hans livstid översatta till ett tjugotal språk och användes i undervisningen ännu på 1800-talet.

När LHS Förlag för några år sedan gav ut bokens svenska upplaga från 1682 i faksimiletryck i Gottfried Grunewalds nyöversättning och med Lars Lindströms och Markku Leinonens sakkunniga kommentarer var det en respektingivande kulturgärning. För en nutida läsare är boken inte endast ett exempel på Comenius’ pedagogik utan också en rolig introduktion till 1600-talets värld. Och till sin förvåning upptäcker man, att Orbis pictus, med sina 340 år på nacken, är fortfarande en lysande nybörjarbok i latin.

Under Lesznotiden tillkom Comenius’ stora pedagogiska verk, Didactica magna, ”Den stora undervisningsläran”. I den samlade han allt dåtida pedagogiskt vetande och sina egna uppfostringsidéer och lade fram ett revolutionerande skolreformprogram: obligatorisk skolgång för alla barn, även för flickor och fattiga, all undervisning – där känslor och åskådlighet var viktiga inslag – skulle från början ske på modersmålet, och en skola där föräldrarna skulle delta med ansvar för och hjälp vid barnens utbildning. Den ledande pedagogiska idén var avståndstagande från tvång och respekten för barnets naturliga utveckling. Hos de minsta skulle kunskapsinhämtningen ske via lek och spel – en av hans smärre skrifter heter Schola ludus, ”Skola som lek”.

Comenius’ pedagogiska skrifter gjorde honom känd och aktad i Europa. 1641 blev han inbjuden till England för att diskutera skolfrågor och eventuellt medverka vid grundandet av ett ”pansofiskt” encyklopediskt institut. Han höll på att samla allt mänskligt vetande i ett enda stort verk och en lära som han kallade ”allvishetsläran”, pansofin. Hans idéer var kända även i Sverige och hade väckt Oxenstiernas och Louis de Geers nyfikenhet. Gunnar Wetterberg har i sin Oxenstiernabok visat att det framförallt var kanslerns intresse för undervisningsfrågor som var drivkraften. Oxenstierna var merkantilist, han önskade höja de inhemska läroanstalternas anseende och avhålla adelsungdomarna från att spendera dyra pengar vid utländska akademier. de Geer var en troende kalvinist som ville hjälpa en trosfrände i nöd men han förstod också kunskapskapitalets och den vetenskapliga prestigens betydelse för ett land och hyste planer på att grunda en akademi i Finspång, där han ville ha Comenius som en av de ledande lärarna.

På Oxenstiernas initiativ inbjöd han Comenius till Stockholm där denne fick tillfälle att lägga fram sina idéer för bl. a. Johan Skytte. Comenius togs också emot i audiens av den unga drottningen. Christina var sexton år och konverserade den utländske lärde på latin som hon var duktig på. Hon hade läst latin för Comenius’ vän Johannes Matthæi som använde Ianua linguarum som lärobok.

Kanslern sammanträffade med Comenius fyra gånger och de hade långa samtal om reformen av skolväsendet men också om politiken och krigsläget. Det måste ha varit då som Comenius förde på tal de böhmiska protestanternas situation och bad Oxenstierna om bistånd. Läget torde ha varit gynnsamt för sådan begäran. Våren 1642 hade Torstenson slagit de kejserliga vid Schweidnitz och nu tågade han med sin armé från Schlesien söderut och hade erövrat Mährens huvudstad Olomouc/Olmütz. Staden plundrades grundligt och hela den sommaren höll svenskarna på att skövla och bränna i Comenius’ hemtrakt, men det kände han knappast till. Däremot förstod han säkert att vägen till Wien stod öppen för den svenska armén och att den slutliga segern över katolikerna kunde vara nära.

Vad han och hans trosfränder hoppades på var att konungariket Böhmen skulle återfå sin självständighet och religionsfrihet, att de landsflyktiga skulle få återvända och deras konfiskerade egendomar återlämnades. Och vem annan än Nordens lejons, Gustaf Adolfs Sverige var mera lämpat att ta sig an de böhmiska protestanternas sak?

Vi vet inte vad som sades vid dessa möten mellan två så ojämlika och olika män, den bördsstolte aristokraten, förfarne diplomaten och realpolitiske statsmannen och den landsflyktige supplikanten, idealisten som uppfylld av svärmiska föreställningar om en rättvis fred ville förena alla protestanter i en enda kyrka. Vi kan tänka oss hur Oxenstierna, som ville diskutera skolfrågor, otåligt och nedlåtande lyssnade till böhmarens politiskt naiva propåer och med ökande irritation slog dövörat till hans påminnelser om gamla löften.

Vi tror kanske i dag att när Oxenstierna och de Geer, två män som representerade den tyngsta politiska och ekonomiska makten i landet, enades om en sak, var den avgjord. Men i 1600-talets Sverige fanns det ytterligare en kraft som inte ens de mäktigaste hade råd att stöta sig med. Det ortodoxa lutherska prästerskapet gillade inte Comenius’ religionssynkretism och hans pansofism. Comenius hade redan kommit i konflikt med bröderna i sin egen församling som hade beskyllt honom för bristande renlärighet. Ryktet hade antagligen nått Sverige, men man kan också förmoda att det bland prästerna fanns sådana som inte var begeistrade över Comenius oortodoxa och antiauktoritära pedagogik.

Kanslern ville inte stöta sig med kyrkan så de Geer fick ge upp planerna på Finspångakademin med Comenius i spetsen. Man beslöt i stället att placera den lärde mannen i någon av de svenska besittningar och valet föll på den gamla hansastaden Elbing.

Comenius var tveksam till det svenska erbjudandet som innebar att han på heltid skulle ägna sig åt skolfrågor. Han hade med Didactica magna fullbordat sitt pedagogiska verk och var nu helt upptagen med att formulera sina teologiska och pansofiska funderingar. Men de Geers erbjudande om årliga 400 silverdaler till författaren och 1 000 daler till hans församling avgjorde saken.

Comenius flyttade från Leszno i slutet av 1642 med familj, medhjälpare och sitt stora bibliotek. De sex närmaste åren var de ekonomiskt bästa under hela hans liv, men han hade tagit på sig en uppgift som han egentligen inte hade någon lust till. Han arbetade flitigt på sitt filosofiska verk men sölade med de utlovade läroböckerna och reformskisserna, med ökande irritation hos de svenska uppdragsgivarna som följd. Man ville se resultat och Comenius var tvungen att i brev efter brev be om anstånd och överseende, försvara sig, lova och bortförklara. Åren går, Oxenstierna väntar på de utlovade skolböckerna och de Geer kräver motprestation och slutligen hotar med att dra in underhållet. Till på köpet ger Comenius´ ekumeniska strävanden prästerna i Sverige ytterligare anledning till klander och anklagelser för kätteri.

Till sist blir situationen ohållbar och Comenius ger upp. Han skriver till de Geer och berättar att han hela tiden har arbetat på sitt stora verk De rerum humanorum emendatione consultatio catholica, ”Allmänt samråd om de mänskliga angelägenheternas förbättring”, som nu närmade sig fullbordan. Han hade förvisso försummat sitt åtagande men även detta arbete var nu till största delen färdigt och han skickade det till Stockholm. Samtidigt avsade han sig uppdraget.

Det fanns flera anledningar till Comenius’ kapitulation. Han hade problem med en av medarbetarna och man skrev år 1648, utgången av de långdragna fredsförhandlingarna i Westfalen började skönjas och resultatet bådade inget gott för böhmarnas räkning. När freden slöts, visade det sig att Sverige hade frångått kraven på allmän amnesti och återgång till status quo ante bellum med garanti för fri religionsutövning. I stället skulle den feodala regeln cuius regio, eius religio, landsherrens rätt att bestämma religionen, åter gälla, vilket betydde att Böhmens protestanter inte skulle återfå sin religionsfrihet.

Comenius ofullbordade förslag vann inget gehör i Stockholm och det blev de inhemska lärda i Uppsala som fick reformera det svenska skolväsendet.

Besviken och förkrossad återvände Comenius till Leszno. Allt hopp om att någonsin återse fosterlandet var nu definitivt ute. Samma år dog hans andra hustru och det var en klen tröst i all bedrövelsen att han blev vald till biskop för den skingrade brödraförsamlingen. Han skulle bli den siste.

Comenius gifte om sig och var några år verksam i Ungern där han kunde förverkliga en del av sina pedagogiska idéer. Återkommen till Leszno fick han uppleva Karl X Gustavs polska fälttåg som på nytt väckte hans hopp om Böhmens befrielse. Men i stället plundrade svenskarna staden som kort därefter brändes ner av polackerna, varvid Comenius’ manuskript, bibliotek och all egendom gick upp i lågorna.

Trots det svenska misslyckandet behöll Comenius goda kontakter med familjen de Geer, och när Louis’ son Laurentius erbjöd honom fristad och ekonomiskt stöd, flyttade han till Amsterdam, där han levde till sin död 1670. Han blev vän med Rembrandt, skrev, undervisade och redigerade sina böcker. Staden gav honom en årsränta och finansierade utgivningen av hans verk, bland annat en samlingsutgåva av hans pedagogiska arbeten Opera didactica omnia.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s