Tyskarna kommer – oktober 1938

Efter den hektiska sommaren 1938 blev inget mera sig likt. Ännu på våren var vi fulla av entusiasm och något tillkämpad tillförsikt om att vi skulle kunna stå emot den tyska övermakten. I maj höll man en festsoaré i Grandhotels teatersalong och med vår entusiastiska modersmålslärarinna hade vi övat in ett fruktansvärt fosterländskt recitativ, där, kan man tänka, till och med jag hade en solostämma (antagligen därför att jag hade en för min ålder hög och barnslig tenor). När vi hade reciterat färdigt reste sig folk och applåderade, officerare höll modiga tal och vi sjöng nationalsången. Det var hur gripande som helst. Vi skulle aldrig ge upp utan motstånd!

Men verkligheten hann i kapp oss. Även vi barn märkte de vuxnas oro. I skolan lärde vi oss från skrämmande planscher om hemska stridsgaser med blått och grönt och gult kors, vi prövade gasmasker och förberedde oss för luftkriget. Vi hade luftförsvarsövningar med sirentjut som fick ens hjärta att klappa fortare; vi fick utrymma skolan och i god ordning marschera till den lilla skogen bakom slottet. StyvfarJan hade en gasmask från sitt jobb hemma. Rädslan för kriget blev nu en helt påtaglig del av vårt liv utan att den blev uthärdligare för det. Jag drömde mardrömmar. Innan jag somnade funderade jag förtvivlat över hur vi skulle rädda Lillan från den hemska gasdöden. Hennes barnvagn stod på natten alltid packad med det nödvändigaste i väntan på att sirenerna skulle börja skrika. Vi skulle ge oss iväg med Lillan i barnvagnen, mitt i natten – men vart? Ingen visste svaret.

Vi hade läst om tyskarnas och italienarnas flygbombningar av civilbefolkningen i Spanien och Abessinien och fruktade att samma sak skulle hända oss. Myndigheterna uppmanade till att göra i ordning skyddsrum, så styvfar och jag grävde helt resolut – och utan att fråga Nådig Frun, hyresvärdinnan – ut ett skyddsrum i trädgården. Jag tror att det var jag som tog initiativet och styvfar hängde på. Att förstöra gräsmattan i trädgården, att gräva en sådan anläggning på husvärdinnans mark utan lov var något oerhört, en upprorshandling mot hennes självklara auktoritet. Själv hade hon ju en rymlig och fin källare under hela huset, där mamma brukade hjälpa till och sylta och koka in frukten. Ingen av oss kunde ens föreställa sig att hon skulle låta oss komma in dit vid flyglarm. Men inte ett ord hördes från henne, hon såg på från fönstret i övervåningen när vi grävde men sade och gjorde ingenting. Det blev min första erfarenhet av hur maktrelationerna hastigt förändras i exceptionella och kritiska situationer.

Efter den heta sommaren, då vi trots allt lekte, cyklade och badade i vår tröga Dyje, började skolan, det nya livet på handelsakademin, med nya kamrater och nya lärare, i den moderna skolan på andra sidan ån, nästan mittemot min gamla realskola. Vi pluggade förstrött, lärarna undervisade förstrött; några av dem blev inkallade vid den utökade mobiliseringen i slutet på sommaren när Sudetkrisen skärptes. Det förekom intermezzon med skottlossning vid den ack så nära liggande gränsen. I mitten på september – om jag minns rätt – blev vi hemskickade och skolan förvandlades till fältsjukhus. Man väntade sårade snart.

Břeclav var en gränsstad med blandad befolkning men med en överväldigande tjeckisk majoritet. Själv var jag knappt medveten om att det fanns tysktalande i stan. De flesta av stadens tyskar var arbetare som styvfarJan och sannolikt socialdemokrater som han. En kväll såg jag på gatan utanför vårt hus en liten lustig typ, en  försäljare av kvällstidningar, hastigt lyfta knuten näve och hälsa pappa Jan med ”Rotfront”. På tyska. Jag förstod inte. Undrar hur det gick med den lille slitne mannen sedan.

Under Münchenkrisen utvecklades händelserna med rasande fart. Folk satt som fastklistrade vid radion och vi slukade tidningarna. Vi hatade lord Runciman  som umgicks med den tyska adeln på slotten i Sudetlandet och vi hatade Chamberlain med paraplyet som gav bort delar av vårt land till Hitler. Men vi var inte alls förberedda för det förödande slaget som skulle drabba oss själva mest påtagligt: Břeclav hörde till de sista delarna av landet som Hitler skulle få. Vi hade inte trott tanken. Břeclav hade en liten tysk minoritet och landsbygden runtomkring var helt tjeckisk. Men i München gick man efter folkräkningen från 1910 och dessutom skulle Tyskland få vissa områden som de ansåg sig behöva. Järnvägsknuten Břeclav var tydligen ett av dem.

Jag minns ögonblicket vi fick veta det. Mamma och jag stod på gården och pratade med fru Pyskatá. Hon stod där, lång och smal och gråklädd och med rödsvullna ögon och sade vad hon nyss hade hört i radion: vi blev sålda till Hitler. Vi blev en del av Sudetlandet, den 10 oktober skulle vi som femte och sista etapp besättas av tyskarna. Om ett par dagar.

Det låter som en klyscha, men jag kan inte hitta något annat uttryck för det som jag kände: min hela värld störtade samman. Den republik som jag var född och levt hela mitt liv i höll på att försvinna. Den värsta, mest hatade fienden skulle ta ifrån oss vårt hem och allt som vi trott på och lärt oss att vörda och älska.

Min barndom tog slut den hösten. En stor besvikelse och sorg, ett hårt vuxenallvar ersatte bryskt sommarens barnsliga lekar. Vad skulle det bli av oss? Vad skulle hända med vår familj?

Stan förändrades snabbt. För några dagar sedan hyllade vi våra soldater och officerare när de visade sig på gatorna. Nu såg vi dem återvända, svikna, bittra, skamsna och demoraliserade från sina gränsbefästningar som de fick överge utan ett skott. De skämdes och vi skämdes med dem och alla hatade vi England och Frankrike som ”sålt oss”, som trott att eftergifterna skulle pacificera Hitler. Man sjöng visan om den svekfulla Marion; ”Marion slå in i glasen… ” En och annan tysk vågade sig nu ut på gatorna i lederhosen och vita strumpor, en provokation som bara för några dagar sedan hade lett till handgripligheter. Den sista tjeckiska polisavdelningen avtågade i god ordning mot stationen och folk vinkade och grät öppet på huvudgatan.

Den 10 oktober var en vacker molnfri dag men livet i stan hade stannat av. Förmiddagens långa tystnad bröts plötsligt av flygplansbuller och en lågflygande smäcker Ju 88, ett tyskt bombplan med svartvita kors på vingarna svepte snabbt över oss. Det var det första vi fick se av den tyska krigsmakten som vi skulle få uppleva så mycket av under de kommande sex åren. Utanför vårt hus började folk samlas på trottoaren. Från Poštornáhållet kom den första motorcykeln med sidvagn och tre man i stålhjälmar och grå regnkappor, med kulsprutepistoler över bröstet, bilglasögon i pannan och gasmasker på ryggen. De körde snabbt förbi men efter dem kom kolonn efter kolonn av pansarfordon, bilar, motorcyklar och stridsvagnar, allt i fältgrått, stålhjälmar, vapen. De stannade och stod långa stunder, vagnbesättningar öppnade luckor och stod orörliga i sina vagnar, svarta baskrar på, på de små stridsvagnarna fanns rödvitröda vimplar och de var märkta ”Division Prinz Eugen”. Vi stod förstummade och såg på denna invasion av marsmänniskor, vi var alla lika tysta, ingen sade något, ingen hurrade. De måste ha förstått att vi avskydde dem och att hatet och fruktan alltid skulle stå som en osynlig vägg mellan dem och oss.

Vi var ockuperade. I en handvändning var vi en del av Nazityskland. StyvfarJan som var vid järnvägen och således statsanställd fick order att flytta omedelbart till restrepubliken, tills vidare skulle han vara i Brno. Familjen var kvar i Břeclav – morfar, mamma och vi fyra barn. Vi var alla chockade och oroliga. Det blev inget krig nu, men det här var nästan ännu värre. Vad skulle ske med oss? Det talades om folkomröstning, men någon sådan blev inte av. Det blev obehagligt att röra sig ute på stan. Det var inte längre vår stad. De fåtaliga tyskarna hade hängt ut hakkorsfanor på sina hus och också på stadshuset hängde nu en  hakkorsfana och en svart fana med två stora vita SS-runor på. Framför porten stod två bredbenta SS-män i svarta uniformer, blanka stövlar, hotfulla svarta pistolhölster och dödskallemärken i mössorna. De såg brutala och farliga ut och man fick hjärtklappning när man var tvungen att gå förbi. Jag vågade inte se på dem.

Motorcykelsoldater satte upp svartgula affischer på lyktstolparna med ett kort meddelande: ”RECHTS FAHREN” och därmed infördes utan krusiduller högertrafiken. Men mycket obehagligare svartgula affischer kom upp inom ett par dagar. Alla judar och halvjudar beordrades att inställa sig omedelbart på kommunalkontoret för registrering, vid risk av bestraffning.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s