15 mars 1939

Den 15 mars 1939 kom det slutliga dråpslaget, som om de tidigare inte räckte. Jag åkte som vanligt till skolan och bytte tåg i Mutĕnice; det var i början på våren och fortfarande mörkt den tidiga morgon när jag mötte styvfarJan som var på väg hem från nattskiftet. ”Nu är dom här igen” sa han bara och såg på mig med trötta ögon. ”Tyskarna är här, dom är i Hodonín och i Brno, överallt”. Jag kunde knappt fatta det. Jag fortsatte till skolan, vad skulle man göra? Allting var slut nu i alla fall.

Vi fick lära oss att vara ett ”protektorat” ett förnedrande namn som tidigare bara användes om kolonierna i Afrika, att leva under det tusenåriga Tredje Rikets ”beskydd”. Vi var förnedrade, fråntagna all stolthet och värdighet, så småningom skulle vi lära oss att vi endast var tolererade på nåder i det stora Riket – så länge man behövde vår arbetskraft.

De välbekanta gulsvarta affischerna med ”RECHTS FAHREN” dök upp vid vägarna igen – och det var bäst att lyda, för vem ville möta en tysk stridsvagn på fel sida av vägen? Men nu satt där även större anslag undertecknade av en tysk general, som förkunnade att vi befann oss under militärförvaltning och att varje fientlig handling mot den tyska krigsmakten skulle bestraffas strängt, om nödvändigt med tagande och avrättning av gisslan. Den tyska armén drog in i kasernerna som tömts på våra arma avväpnade och desorienterade värnpliktiga.

Gatorna började skifta namn; Masaryktorget hette nu något annat och Benešgatan blev Stationsgatan. Nya skyltar med en mängd för oss dittills okända tyska stormän kom upp. Först på tyska självklart i den  förhatliga frakturstilen; vi fick lära oss att allt som var tyskt kom numer och hädanefter alltid först. Sedan kom affischerna om nya obligatoriska legitimationshandlingar, om registrering av judar och halvjudar och alltid med hot om de strängaste straff. I tidningarna kungörelse efter kungörelse med nya tyska lagar och förordningar.

Det som jag minns bäst av stämningen under den tiden var känslan av förnedring och ständigt ökande hat bland oss unga. Sedan kom också fruktan. Lärarna vågade inte säga något förstås, alla kände till att tyskarna redan hade inrättat en avdelning av Geheime Staatspolizei i länsstyrelsens byggnad och några av oss hade också sett dem på stan. I sin favoritklädsel, stövlar, slokhatt och svart läderrock, alternativt lodenrock, var de inte hemligare än att vi snart kände igen många av dem – och det kanske var meningen: blotta närvaron var nog för att hålla oss nere. Det blev snabbt känt på stan att man redan den första natten den 15 mars började hämta folk i hemmen och föra bort dem, okänt vart. I hela protektoratet häktade Gestapo nästan 5000 människor, mest kommunister, under de första dagarna – eller snarare nätterna.

Undervisningen drabbades naturligtvis också. Alla våra läroböcker i historia, geografi, litteraturhistoria – snart sagt alla utom matte – måste retuscheras. Under lärarens ledning och försedda med svart tuschpenna rättade vi våra läroböcker, dvs svärtade över alla historiska och andra olämpligheter, och de var många. Först alla namn: Tjeckoslovakien, republik, Masaryk, Beneš, men också Heine, Einstein, Kafka, Mendelsohn, Mahler, för att inte tala om sådana som Marx och Trotskij. Det var enkelt och tankeväckande för många som aldrig reflekterat över att vederbörande egentligen var judar. Svårare var det med diverse olämpliga påståenden och vändningar. Hela rader och spalter fick svärtas över, i historieböckerna fick vi helt enkelt tillgripa lim och klistra ihop sidorna. Atlasen var nästintill hopplös, sidorna fick skäras ut och förstöras (vilket vi självklart inte gjorde). Så infördes i protektoratet den stortyska kulturen.

Tyvärr blev de historiska och geografiska osanningarna fler och fler som tiden gick, de svarta sidorna fler än de vita och till slut fick böckerna slängas, de fick inte användas längre. Problemet var, att nya böcker inte trycktes. Då var det redan krig och historien och geografin förändrades som bekant i rasande fart. Det var varken ändamålsenligt eller nödvändigt att tjeckiska skolor hade läroböcker, så under resten av min gymnasietid tillbragtes halva lektioner i historia och geografi med att läraren dikterade texten och vi raspade med stålpennor i skrivböckerna. På sätt och vis var det en bra pluggmetod, men lärarnas text var på grund av tidsbrist knapphändig och av hänsyn till herrarna i slokhatt och svart skinnrock underkastad sträng självcensur, så att vår undervisning i nyare historia blev något skral.

Vi lärde så mycket mera av verkligheten. Historien med stort ”H” var i full gång runtomkring oss, mycket mer av den än vi hade önskat.

Vi hade nu rätt flitig brevväxling med pappa i Prag, han följde noga med mina skolresultat och var med rätta tveksam med beröm för mitt skolbetyg. Det var inte särskilt bra; fast jag  hade höjt ett par andra betyg från första terminen, hade jag kvar treorna i tyska och engelska. Något kunde kanske skyllas på omständigheterna – betyget visar 25 timmars frånvaro, jämfört med 2 timmar under första halvåret. ”Tjeckoslovakiska Republiken” i betyget var nu överstruket och ersatt med tilltryck ”Protektorat Böhmen och Mähren”.  Undervisningen hade varit rörig, vi hade fått flera nya lärare, en del av dem kom från Slovakiet; bland andra rektorn Prát, krävande och fyrkantig och därför ”kofferten” kallad, men också vår nya idol engelsklärarinnan Olga Francová, en mörkögd skönhet med svarta flätor konstfärdigt fästa i nacken och över öronen. Så det fanns även små glädjeämnen i en tonårings liv.

Min pappa var en ivrig rökare och när ransoneringen av tobak infördes fick judarna givetvis ingen tilldelning. Så cigarretter var den vara jag tidigast började skaffa åt honom och skicka regelbundet. Senare tillkom mycket annat. Stackars pappa fick ständigt skicka pengar, men annars hade jag inte haft råd med gymnasiet. Så småningom, när betygen blev bättre fick jag bara betala reducerad eller ingen skolavgift. Böckerna fick vi förstås köpa själva, oftast begagnade av elever från högre årskurs. Som tur var, var tågresorna till skolan gratis för mig som ”son” till en järnvägsanställd. Någon skollunch existerade inte, så mamma bredde ett par smörgåsar varje morgon som skulle räcka till omkring kl 4 när jag brukade komma hem. På lördagarna slutade vi tidigare, så jag kunde ta ett annat tåg och komma hem redan vid halv två-tiden. Smörgåsarna blev tråkigare och tristare för varje år som kriget varade, sista året var brödet svart och smuligt och pålägget oftast bara äcklig äpple-betmarmelad.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s