Kristallnatten

Inför årsdagen av Kristallnatten kan det vara på sin plats att återge ett föredrag som jag höll på Stortorget i Lund den 9 november 2008. Det är lika aktuellt i dag.

Kära vänner!

Vi har samlats här för att minnas. För att påminna oss om den händelse som har gått till historien under namnet ”Kristallnatten”. Det blir i natt jämt sjuttio år, och det har alltså gått en hel mansålder sedan skyltfönstren krossades och synagogorna brann över hela Tyskland.

De flesta av er kan sin historia men jag vill ändå säga något om bakgrunden, om det som föregick och om det som ledde till den slutliga katastrofen.

Den nazistiska förföljelsen av judarna följde inte en rät linje. Nazisterna anpassade sin judepolitik opportunistiskt efter både den inländska och den utländska opinionen. Direkt efter maktövertagandet 1933 organiserade man en bojkott av judiska affärer, man ville testa den tyska opinionen, men det blev ett misslyckande. Tyskarna var då ännu inte mogna och förhållandena lugnade sig något. Många judar som efter 1933 hade flytt återvände nu till sitt hemland. Men 1935 införde man de så kallade Nürnberglagarna som uteslöt judarna ur det tyska samhället, läget försämrades snabbt  igen och det var nu som en stor del av de tyska judarna emigrerade – eller försökte i alla fall att emigrera.

1938 var året då Hitler vann stora och lätta segrar. I mars tågade hans trupper in i Österrike och i oktober samma år slog han sönder Tjeckoslovakien. Det året samlades också europeiska statsmän till en konferens som skulle lösa den bekymmersamma judiska flyktingfrågan. Resultatet stärkte Hitler i hans uppfattning att ingen brydde sig nämnvärt om de tyska judarnas öde och, som nazitidningen Völkischer Beobachter spydigt noterade, att ”ingen vill ha dem”.

Nej, judarna var inte önskvärda någonstans och antisemitismen frodades inte bara i Tyskland. Före Hitler hade många judar lämnat Polen på grund av antisemitismen där och bosatt sig i Tyskland.  I slutet på oktober 1938 samlade Himmlers polis 16 eller kanske 18 tusen av dessa judar och stjälpte av dem vid den polska gränsen. Dessa människor var polska medborgare, men man släppte inte in dem i Polen och de fick under några dagar i början på november leva under bar himmel i ingenmanslandet mellan Tyskland och Polen.

Här vill jag berätta ett personligt minne. Samma oktober månad 1938, men i en annan landsända, var jag och min familj på flykt från Hitlers armé som hade gått in i Tjeckoslovakien. Jag var bara barn då, men jag minns det som i dag: när jag skulle ta mig över gränsen från det ockuperade området såg jag där en massa människor, det var judar. Det hade regnat och de satt och låg där på sina väskor och knyten under tunga regnskyar på de blöta leriga åkrarna och huttrade i det råa oktoberrusket. Det var hela familjer, gamlingar och små barn och gränsen var tydligen stängd för dem. Jag visste inte varför och jag vet inte vad som hände med dem. Själv hade jag tur och lyckades komma förbi de tyska vaktposterna.

Det var så här det var också på den polska gränsen och bland människorna där ute fanns föräldrarna till en ung judisk pojke som levde i Frankrike. När han fick veta om sina föräldrars plåga blev han desperat, köpte en revolver, gick till den tyska legationen i Paris och sköt ner den förste tyske diplomat han mötte. Pojken hette Herschel Grynszpan och var 17 år gammal.

Mordet på legationssekreteraren Ernst vom Rath var exakt den förevändning som nazisterna behövde för att visa både sina egna och omvärlden vad som väntade judarna i Tyskland. Eller var det bara en tillfällighet att man iscensatte ”kristallnatten” den 9 november, samma dag man brukade fira Weimarrepublikens födelse och samma dag som Hitler och hans kumpaner firade årsdagen av den misslyckade ölhallskuppen 1923 i München?

Natten mellan den 9 och 10 november gick SA lös på de tyska judarna. Berlins paradgata Kurfürstendamm var snart täckt med glas från krossade skyltfönster. Namnet ”Reichskristallnacht” har man hittat på för att påskina att folket i hela riket gick man ur huse och att det bara handlade om judarnas fönster. Men ”folket” var civilklädda SA-män och det var inte bara fönster som krossades. Judiska tempel och judiska hus brann överallt, butiker och hem vandaliserades och judar skändades och mördades. I dag har man en fullständig dokumentation att det var Goebbels som organiserade detta så kallade ”spontana utlopp av folkets vrede” och att Himmler beordrade ordningspolisen och brandförsvaret att inte ingripa.

Historikerna kallar hellre det som hände ”pogromnatten” eller ”novemberpogrom”, och det är det vad det var – en gammaldags judepogrom där blodet rann. Och det gjorde det över hela Tyskland.

Jag skall läsa ur ett tidsdokument, ett protokoll upprättat av polisen i den lilla vinodlarbyn Eberstadt i Württemberg:

”På morgonen klockan åtta den 10 november 1938 begav sig den lokale SA-ledaren i Eberstadt, jordbrukaren Adolf Heinrich Frey, i sällskap med några partikamrater iväg till den åttioettåriga judiska änkan Susannah Sterns hus. Enligt Frey tog Stern tid på sig innan hon öppnade dörren, och när hon såg honom log hon ’provokativt’ och sade: «Ett sådant viktigt besök nu på morgonen». Frey beordrade henne att klä på sig och att komma med dem. Hon satte sig i sin soffa och förklarade att hon inte tänkte klä på sig eller lämna huset. De kunde göra vad dom ville med henne. Frey uppgav, att denna ordväxling upprepades fem eller sex gånger, och när hon återigen sade att de kunde göra vad de ville, tog Frey sin pistol och sköt Stern i bröstet.”

Och SA-mannen Frey fortsätter:

”Vid första skottet föll Stern ihop på soffan. Hon lutade sig bakåt och lade händerna på bröstet. Jag avlossade omedelbart det andra skottet och siktade den här gången på huvudet. Stern föll ner från soffan och vände sig. Hon låg intill soffan med huvudet vridet åt vänster, mot fönstret. I det ögonblicket visade Stern fortfarande livstecken. Från tid till annan gav hon ifrån sig en liten rossling. Stern varken skrek eller talade. Min kamrat C. D. vände på Sterns huvud för att se var hon hade träffats. Jag sade åt honom att jag inte kunde förstå varför vi skulle stå kvar här. Vad vi skulle göra var att låsa dörren och lämna ifrån oss nycklarna. För att försäkra mig om att Stern var död sköt jag henne mitt i pannan från ett avstånd av ungefär tio centimeter. Därpå låste vi huset och jag ringde Kreisleiter Ullmer från telefonstationen i Eberstadt och rapporterade vad som hänt”.

Så långt protokollet. Jag behöver kanske inte nämna att Frey och hans kumpaner gick fria från straff.

Ytterligare 90 judar mördades i Tyskland under ett par dagar och ett hundratal tog sitt liv i panik och förtvivlan. Mellan 20 000 och 30 000 judiska män släpades ur sina hem, misshandlades och med rakade huvuden sattes i koncentrationsläger.

Historikerna säger att novemberpogromen var en vändpunkt mellan två faser i judeförföljelserna och en signal till både judarna, tyskarna och omvärlden hur nazisterna judepolitik skulle utformas i en snar framtid.

Ja, och hur reagerade omvärlden? Omvärlden var chockad och reagerade med avsky. Amerika kallade hem sin ambassadör. Men ingen öppnade sina gränser för de förföljda. Sverige begärde att de tyska myndigheterna skulle stämpla ett stort ”J” i judarnas pass så att ingen jude kunde smyga sig hit som en ”riktig” tysk. Bara några månader senare höll man här i Lund – bara några kvarter härifrån – ett kårmöte där studenterna våldsamt protesterade mot att 10 högt kvalificerade judiska läkare skulle få komma till Sverige. Och inte bara studenterna – fackliga och andra organisationer ropade högt om faran för den ariska rasen, och tidningar varnade för att Sverige skulle bli ”en avstjälpningsplats för undermåliga individer”.

Men varför skall vi egentligen påminnas om sådant, om något så dystert som hände i Tyskland och här i Lund för sjuttio år sedan?

Jag tycker att det finns ett par goda skäl.

Det sägs att man kan lära av historien. Jag hoppas att det är så.

Kan sånt som hände i Eberstadt hända igen? Här hos oss? Hur kunde det komma sig att en enkel tysk vinbonde kunde kallblodigt mörda en gammal kvinna, en granne? Enligt polisen var han inte ens berusad.

Nej, han var inte berusad av vin utan av makten, av en makt utan ansvar. Och han var också berusad – intoxikerad, är ett bra engelskt ord – av en hänsynslös ideologi. Av indoktrinering och maktberusning blir det en farlig blandning, det har vi sett och upplevt om och om igen.

Yehuda Bauer som har forskat om Förintelsen djupare än någon annan säger: ”Akta er för utopisterna och revolutionärerna!”.

Det som berusade Adolf Frey och så många andra Adolfar var utopin om det perfekta samhället, kemiskt fritt från judar, romer, homosexuella och handikappade, ett drömt rike som skulle vara befolkat av den rena ariska rasen. För denna utopi var Frey och hans kumpaner redo att döda, att börja ett förödande krig och att offra miljoner människor som de kallade mindervärdiga och som inte passade i drömmen om det perfekta Tyskland.

Ta inte fel! Hitler och hans kärntrupper var inga konservativa borgarbrackor som man ibland påstår. De var utopister och revolutionärer och de hatade det liberala, borgerliga samhället som de sade behärskades av egoism och ”krämaranda”. Detta gamla samhälle skulle nazisterna riva ner och bygga ett nytt där samhällssolidariteten var det högsta värdet och samhällsnyttan högsta lag. Det som framförallt utmärkte den ariska människan, sade Hitler, var hennes pliktkänsla och hennes beredskap att osjälviskt offra sig för gemenskapen. Nazisternas valspråk, som var präglat på deras mynt, var ”Gemeinnutz geht vor Eigennutz”, ”Samhällsnytta går före egennytta”. Att den ädla ariska människan offrade sig själv var väl inte så vanligt men desto vanligare att hon i samhällsnyttans namn gärna offrade andra.

Det var när tyska filosofer och samhällsförbättrare på 1800-talet gjorde kollektivet till en fetisch, upphöjde samhällsnyttan till det högsta värdet och ställde staten över lagen, som man hamnade på det sluttande planet. Det var när man förkastade den judisk-kristna humanismen, den västerländska etik som ställer den enskilda människans, individens liv och väl i centrum, som vägen mot Auschwitz påbörjades.

Vad vi bör lära av Novemberpogromen och av det som följde efter den är Yehuda Bauers visdomsord: ”Utopier med ett universellt budskap är en säker väg till massmord”. Så håll ett vaksamt öga på de falska profeterna, på utopisterna, på fanatiker som är redo att döda för ett drömt lyckorike i den här eller i den andra världen.

Mitt andra skäl att minnas är gamla fru Stern och de miljoner andra oskyldiga som, när man ställde staten över lagen, blivit mördade av nazisterna. För länge sedan skrev en svensk skald:

”Lägg inte blommor, band och fransar,                                                                                                                      på vården över deras ben,                                                                                                                                                Ej livet gav dem gröna kransar,                                                                                                                                      men sten. På vårdarna lägg sten!”

Oskar Levertin kunde inte veta, kunde inte ana att många av oss inte ens skulle ha en grav att lägga en sten på.

Därför minns vi här och nu.

(Om mordet på gamla fru Stern i Eberstadt berättar Saul Friedländer i Tredje riket och judarna. Del 1. Förföljelsens år 1933-1939).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s