Räntan

Räntan har diskuterats  redan i antiken och det finns sådana som ifrågasätter den ännu i dag. Det finns religioner som förbjuder ränta och sammanslutningar av människor som försöker tricksa på olika sätt för att slippa den. De har sådana hedervärda föregångare som Aristoteles och de skolastiska kyrkofäderna under medeltiden. 

Redan för 5000 år sedan, innan ens pengar blev gängse betalningsmedel, var det vanligt med viss ersättning för lån av jordbruksprodukter och andra varor. Att sådan ersättning – vi kallar den ränta idag – var vanlig dokumenteras i kilskrift på summeriska lertavlor från ca 3000 f. Kr. Hos affärsidkande folk i Mellanöstern var räntan etablerad redan under den arkaiska tiden, något som bl. a. den babyloniske konungen Hammurabis bevarade lagkodex från 1700-t f. Kr. vittnar om. Bland alla detaljerade civilrättsliga regler stadgas här också att ränta för lån i spannmål inte får överstiga 33 1/3% om året.

Hammurabis lag har antagligen påverkat rättsuppfattningen hos grannfolken, bl. a. hettiter och fenicier, där man ibland på liknande sätt försökte reglera räntesatsen. I Egypten däremot verkar räntan inte ha kommit i bruk förrän under den 22:a dynastin, ca 800-700 år f. Kr.

Det berättigade i att ta ränta tycks inte ha diskuterats under den här tiden, med ett undantag, Den judiska Moselagen är den första instans som ifrågasätter det etiska i räntan. I 5 Mos. 23:19 sägs att ”Du skall icke taga ränta av din broder…”, men i 5 M9os. 23:20: ”Av utlänningen må du taga ränta, men icke av din broder…”. Man har funderat över varför judarna resonerade på det här sättet och de lärda har tolkat dessa bestämmelser (och ytterligare i 2 Mos. och 3 Mos.) så, att i det judiska samhället var det förkastligt att skuldsätta sig och därför också oetiskt att försätta ”sin broder” i skuld. Att dessutom öka skulden med ränta stred mot principen om ömsesidig hjälpsamhet hos ett litet folk. Men då räntan var i bruk hos grannfolken var det tillåtet att ta ränta av och betala den till främlingar, oftast besökande affärsmän.

Att bedriva affärer eller syssla med utlåning ansågs inte värdigt en medborgare i de grekiska stadsstaterna, så dessa verksamheter överläts åt metoiker – bofasta utlänningar – eller åt frigivna slavar. De fria medborgarna placerade dock gärna sina pengar hos dessa bankirer – ibland bestod en hel kvarlämnad förmögenhet av lånereverser – som sedan lånade ut dem mot ränta. I Athen kom räntan i bruk under Perikles, på 400-talet f. Kr., då ekonomin utvecklades, många athenare blivit rika och investerade sina tillgångar på ett vinstgivande sätt.

Här blev det filosoferna som satte räntan i fråga. I Lagarna säger Platon att ”ingen skall låna ut pengar mot ränta; och låntagaren skall inte ha någon skyldighet att återbetala varken lånesumman eller räntan”. Det var ett strängt ogillande, men vi vet inte hur Platon resonerade när han kom till den här slutsatsen. Aristoteles, vars filosofi utövade stort inflytande på den kristna teologin under medeltiden, levde kvar i den aristokratiska traditionen och fördömde all handel som ett ”onaturligt” sätt att profitera på andra. Så här resonerar han om räntan i Politiken: ”Det mest avskyvärda sättet…är ocker, som skapar vinst av själva pengarna och inte av deras naturliga objekt. Ty avsikten med pengarna var att använda dem som bytesmedel, inte att föröka dem med ränta. Och uttrycket ränta, med vilket menas att pengar föder pengar, används om alstring av pengar då avkomman liknar modern. Följaktligen är detta sätt att skaffa sig välstånd det mest onaturliga”.

Här har engelska översättaren tagit sig friheten att i en och samma mening tolka det grekiska τόκος på två olika sätt, en gång som ”ocker” och nästa gång som ”ränta”. Tókos betyder rätt och slätt ”ränta”, på samma sätt som arabiskans riba, hebreiskans ribit och latinets usura respektive fenus. Det latinska usura har via kyrkliga medeltidslatinet vunnit insteg i andra europeiska språk, som i engelskans usury, eller franskans usure, och blev med teologernas tolkning ”ocker” i dagens betydelse. När gamla israeliter, greker eller romare talar om ocker använder de uttrycket ”överdriven ränta”, eller ”högst obillig ränta”, fenus iniquum eller fenus iniquissimnum.

Den unga kristna kyrkan växte upp i den romersk-hellenistiska kultursfären och hade från början inga invändningar mot räntan om den inte översteg vad som uppfattades som skäligt. Utlåning mot ränta var vanlig, till och med bland kyrkans tjänare. På liknande sätt som tidigare lagstiftare försökte även de kyrkliga myndigheterna sätta gräns för girigheten och redan det första biskopskonciliet i Nicaea år 325 förbjöd prästerna att låna ut pengar mot högre ränta än 1% i månaden. I Rom beräknades ränta i regel månadsvis.

Kyrkans inställning till räntan var under det första årtusendet vacklande. I Gamla Testamentets och Aristoteles efterföljd avvisade vissa teologer all ränta med hänvisning till att pengar inte är levande och därför inte kan föröka sig. Bara kort efter Nicaeakonsiliet fördömde Johannes Chrysostomos, ärkebiskopen i Konstantinopel, i hårda ordalag dem som tog ränta: ”Finnes det något mera oförståndigt än att så utan jord, utan regn, utan plog? Och alla de vilka hängiva sig åt sådan förkastlig odling skörda blott ogräs som skall kastas i den eviga elden. Avlägsna denna avskyvärda avkomma av guld och silver, förkväv denna otäcka avföda”, stormade han mot snikna lättingar som tillskansade sig en sådan avskyvärd arbetsfri vinning.

Den östromerska kyrkan hade en annan inställning än den latinromerska. I det Östromerska riket reglerades räntan av Justinianus lag som tillät att adelsmän tog 4%, köpmän 8% och övriga 6% i årsränta. Finansierade man utrikeshandel kunde man förränta sin kredit med upp till 12%.

   Det blev först under 1000-1200-talen som flera framstående skolastiska teologer uttalade sig om räntan, ofta i en diskussion om justum precium, det rättvisa priset på varor och tjänster, en debatt som har pågått alltsedan dess. St. Anselm, ärkebiskop i Canterbury i början av 1100-talet, förklarade rätt och slätt att ränta var stöld. Hans kollega, kardinalen Henricus de Segusio, kallad Hostiensis, som levde en mansålder senare, hade en annan åsikt. Kardinalen var en framstående kyrkojurist och hade antagligen större erfarenhet av affärslivet än hans teologkolleger. Han undersökte sakens praktiska sidor och ställde upp ett antal situationer där han menade att räntan inte var oetisk. Exempelvis när långivaren hade själv kunnat investera lånesumman på annat sätt och göra sig en vinst. Räntan var då en rättvis kompensation för lucrum cessans, den uteblivna vinsten. Det var ett förbluffande modernt och skarpsinnigt resonemang som fullföljdes av flera tänkare senare, bl. a. av hans samtida, franciskanermunken Petrus Olivi och dennes ordensbroder St. Bernardino av Siena ett århundrade senare. Moderna ekonomer arbetar dagligen med lucrum cessans, eller alternativförlust som det numera kallas.

1200-talets store teolog och tänkare Thomas av Aquino var den som först insåg vad räntan egentligen är. Han förstod att räntan är långivarens ersättning för att han överlåter nyttjanderätten till kapitalet under viss tid. Thomas förkastade resonemanget om ett hypotetiskt lucrum cessans och menade att vad en bankir som tar ränta gör är att sälja tiden. Men då tiden inte tillhör någon annan än Gud, begår den som tar ränta en dödssynd.

En riskfylld utlåning av pengar utan ersättning tedde sig inte särskilt lockande ens för de mest osjälviska kristna och det blev under hela medeltiden de europeiska judarnas uppgift att sörja för en nödvändig och fungerande kapitalmarknad. Bibelns bud tolkade judarna så att det var tillåtet att ta ränta av andra än sina trosfränder och de besvärades inte av de kristnas moralfilosofiska hämningar och bristande insikter i ekonomi, dessutom var de förbjudna att syssla med varuhandel och att utöva jordbruk, uteslutna från de flesta hantverk och andra borgerliga yrken. De tvingades in i rollen som penningutlånare, bankirer, och blev på detta sätt en oumbärlig faktor inom det i slutet på medeltiden snabbt expanderande europeiska näringslivet.

Bedrev judarna verkligen ocker som de ofta beskylldes för? I jämförelse med moderna tiders räntor och med hänsyn till risken för förlust av både kapitalet och livhanken framstår ofta forna tiders ”ockerräntor” som förvånansvärt beskedliga. I ett judiskt kontrakt från 1200-talets England räknar man med en årsavkastning på kapital på 12,5%. I Centraleuropa var räntenivån under medeltiden hög, särskilt under krigstider låg den på mellan 35-45%. Under 1500-talet reglerade myndigheterna på flera håll räntan för större lån till 10-25%, för att slutligen under 1600-talet begränsa den till beskedliga 6%.

Reformationen avskaffade ränteförbudet i norra Europa. Luther satte räntan till 6-8% (Calvin till 5%) men räntan var säkerligen ganska vanlig även bland affärsmännen i de viktiga affärs- och finanscentra i det katolska Sydeuropa där räntan officiellt accepterades först under 1700-talet. Räntenivån steg då igen, kulminerade under Napoleonkrigen och sjönk sedan under 1800-talet då all räntereglering avskaffades.

 

.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s