Orrenius nyhetsbubblor

”Som svensk nyhetsjournalist är det lätt att gnissla tänder över utvecklingen”, skriver Niklas Orrenius (DN 26/9) och tycker att det är dags att idka självrannsakan.

Det är så dags. Journalistkåren har länge gnisslat tänder över att människor, som Orrenius skriver, ”skapar sina egna nyhetsbubblor” via Facebook och andra sociala medier.

Orrenius borde inse att det människor reagerar på är de nyhetsbubblor han och andra skapar och den opinionsjournalistik de bedriver i papperstidningarna och i andra stora medier. Men framför allt reagerar folk negativt på alla försök att tiga ihjäl inte bara Sverigedemokraterna, utan också allt som man tror kan gynna detta parti, framför allt alla nyheter, fakta och röster som är negativa eller kritiska till den förda invandringspolitiken.

Naturligtvis är Orrenius missnöjd med att de frågor som Sverigedemokraterna driver, alltså framför allt invandringen, har fått mer plats i nyhetsbevakningen och i debatten på bekostnad av frågor som klimatet eller klassklyftorna. Det är en typisk journalistisk arrogans och självbespegling, behovet av och önskan att själv sätta agendan för vad läsarna borde konsumera, inte vad de själva uppfattar som viktigt.

Den revolution inom nyhetsförmedling och opinionsbildning som Facebook och andra sociala medier innebär kan jämställas med Gutenbergs förbättring av boktryckskonsten, folkspråkens ersättning av latinet eller den ökning av läskunnighet som följde efter folkskolans införande i början av 1800-talet. Det som händer nu är att ett litet privilegierat skikt tappar sitt monopol på kunskapsspridning och opinionsbildning.

Ingen borde bli förvånad över att journalistfrälset, den lilla självutnämnda och självtillräckliga grupp som uppfattat sina prerogativ som gudagivna, blir skakad och oroad när deras ställning hotas av populus vulgus, av det simpla folket som plötsligt inte längre vill veta sin plats som lydiga nyhetskonsumenter och formbara objekt för påverkan.

Journalistkårens självförtroende och inbilskhet måste ha fått sig en ordentlig knäck i september 2014. Trots hela den svenska pressens, radions och tevens massiva och i vissa fall demokratiskt tvivelaktiga kampanj mot Sverigedemokraterna utgick detta parti som den ende verklige segraren i valet. Uppfattningen om pressen som den fjärde statsmakten och en obestridd opinionsbildare visade sig vara en myt.

Papperstidningarnas kris beror i mycket på att vi har tappat förtroende för pressen som objektiv nyhetsförmedlare. Mätning efter mätning visar att journalisterna inte är representativa för oss i politiskt avseende. Miljöpartiet och yttersta vänstern är överrepresenterade inom kåren på ett groteskt sätt, något som uppenbart påverkar journalisternas objektivitet och gör att kårens anseende hos allmänheten är skandalöst lågt.

Det är därför människorna söker sig till nya kunskapskällor och till och med dristas att motverka den ensidiga påverkan vi utsätts för och själva försöka beveka opinionen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s