Dialog eller konflikt?

Efter Jan T. Gross artikel i DN den 16/9 och recensionerna av Timothy Snyders bok som jag skrivit om häromdagen, diskuterar man på facebook den inflammerade relationen mellan polacker och judar. Här några funderingar som jag skrev för tidskriften Dialog, organet för Samarbetsrådet för judar och kristna, för några år sedan.

I förra numret av Dialog läste vi om Irena Sendler, den fantastiska människa som räddade tusentals judiska barn från säker död. Det fanns åtskilliga modiga polacker som riskerade sitt och sina familjers liv för sina judiska grannar. Men det fanns många fler som inte gjorde det.

Barbara Törnquist-Plewa, professor i Öst- och Centraleuropastudier i Lund höll i oktober ett föredrag på Södra regionen med titeln Minnet av judiskt liv och Förintelsen i en shtetl i Polen.[1] Hon hade gjort en fältstudie i sin gamla hemstad som före kriget var en typisk shtetl där majoriteten av befolkningen var judar. 1942 tömde tyskarna den lilla staden på alla judar, nästan tre fjärdedelar av dess invånare. De fördes till Treblinka för att aldrig mer höras av.

Vad hände sedan och vad minns och berättar de människor som bor i staden i dag? Många av dem flyttade in och övertog de tömda judiska husen, affärerna och verkstäderna.

Den generation som var med har svårt att minnas. Den kollektiva glömskan uppammades under lång tid från officiellt håll. Polackernas egna lidanden överskuggade allt annat och i historieböckerna hamnade de mördade judarna i bästa fall under rubriken ”polska medborgare” – om de omnämndes överhuvudtaget. De polska grannarnas passivitet och ibland medverkan förtegs och ”glömdes” bort. Under en kort period och på signal uppifrån gjorde man en halvhjärtad ansats till att minnas. Men den minnessten man reste på en undangömd plats förföll snart och glömdes bort, den också.

Det är en sorglig historia och den är typisk för hela Polen. Varför, frågar man sig, blev det så?

Antisemitism, givetvis, blir svaret. Barbara har tittat närmare på hur livet i shtetln såg ut före kriget. Judarna var här den dominerande gruppen, såväl i antal som socialt och ekonomiskt. Det fanns även fattiga judar, men de flesta  polacker var fattiga och i stor utsträckning beroende av judiska arbetsgivare och butiksägare. Det var en socioekonomisk stratifiering som bäddade för konkurrens, avundsjuka och klasshat med antisemitiska förtecken. De två folkgrupperna levde bredvid varandra men utan sociala kontakter, utan vänskaps- eller familjeband. Bara ett fåtal judar skickade sina barn till de statliga polska skolorna.

Judarna i den här shtetln hade stark ställning så det kom aldrig till pogromer, men motsättningarna och animositeten fanns latenta, under ytan. När så katastrofen kom – i nazisternas skepnad – kände polackerna ingen solidaritet med sina judiska grannar. De såg dem i bästa fall som ”den andre”, främlingar som man inte hade något gemensamt med och inget moraliskt ansvar för, i sämsta fall som fiender som nu fick det de förtjänade. ”Guds rättvisa”, sade några av de intervjuade. Treblinka som Guds verktyg!

Jag lämnar därhän den moraliska aspekten och de känslor av skuld och dåligt samvete som denna försvarsattityd och den kollektiva glömska tyder på. Även i Polen börjar i dag den yngsta generationen göra sig fri från föräldrarnas fördomar och ställer frågor. Men Barbaras forskning har större räckvidd än en kritisk granskning av sina landsmäns förflutna.

Kriget och den följande katastrofen för tusentals polska shtetls kunde inte förhindras men kanske, kanske kunde fler ha räddats om livet där hade artat sig på ett annat sätt, om det hade funnits större känsla av samhörighet mellan de två folkgrupperna. Vi vet, såväl av annan forskning som av faktiska händelser, hur konfliktfyllt och förödande det är när religiösa och etniska grupper i ett samhälle isolerar sig från varandra. Förintelsen var helt exceptionell i sin uppläggning och omfattning men folkmord och ”etnisk rensning” har inträffat före och efter Förintelsen och pågår fortfarande.

Men har detta någon relevans för vårt samhälle? Vi vet att risken för konflikter är större och konflikter vanligare i etniskt och religiöst heterogena samhällen. Sverige är inte längre det homogena folkhem det en gång varit och vi bör därför vara vaksamma och göra allt för att minska spänningarna, eliminera riskerna och motarbeta tendenser till självtillräcklighet och isolering. Här är dialogen viktig. En dialog, ett samtal öppnar för förståelsen av ”den andre” som medmänniska, en mänsklig varelse som jag själv. I Samarbetsrådet har vi länge försökt föra dialog för att öka förståelse mellan judar och kristna. Nu börjar det bli dags att öppna också för dialog med andra grupper i vårt samhälle.

[1] Barbara Törnquist-Plewa medverkar i Lunds universitets projekt ”Genocide and historical culture” och hennes föredrag byggde på studien ”The Tale of Szydlowiec” publicerad i The Holocaust – Post-War Battlefields (Sekel Bokförlag, Lund 2006).

Annonser

En reaktion på ”Dialog eller konflikt?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s