Timothy Snyder: Black Earth

Timothy Snyder är professor i historia vid Yale som specialiserad sig på Central- och Östeuropa och på Förintelsen. Han är med rätta berömd för sin bok Den blodiga jorden (2011) som behandlar tiden 1933-1945, den blodigaste i Europas historia.

Nu har han skrivit en efterföljare, Black Earth: The Holocaust as History and Warning, där han säger sig komma med en ”radikalt ny förklaring” till Förintelsen. Jag har inte hunnit läsa boken men den har redan fått ett antal kvalificerade recensioner och Snyder själv har ställt upp och förklarat sina idéer i ett par långa intervjuer, i The Atlantic Monthly och i public service radion NPR.

Snyders radikalt nya förklaringar är i princip tre. På det ideologiska planet nytolkar han Hitlers världsåskådning som något han kallar ”ekologisk antisemitism” och han menar att Hitler inte var en nationalist utan en ”ekologisk tänkare” på global nivå som såg judarna som en pest som höll på att smitta hela världen.

På den instrumentella nivån för han fram tanken att för genomförandet av den slutliga lösningen krävdes det först att man förstörde grannstater och deras institutioner. Omfattningen av judemorden och lokalbefolkningens deltagande berodde inte på hur stark antisemitismen var utan på existensen av eller bristen på en fungerande statsmakt. Han säger att ”Tyskland, liksom de flesta stater som inte hade förstörts, var en relativt säkert plats för judar” och han jämför Polen och andra Östeuropeiska länder med Frankrike, Nederländerna och Danmark.

Snyder påstår vidare att Hitler på 1930-talet hävdade att Tyskland stod inför och talade om ”en ekologisk kris”, en hotande matbrist, som inte kunde lösas med modern teknologi utan endast genom erövring av jordbruksmark i grannländerna.

Min tveksamhet inför Snyders resonemang får stöd av Sir Richard Evans, historieprofessor vid Cambridge och författare till ett trettiotal verk om Nazityskland, bland dem standardverket The Third Reich at War. Det var Evans som i ärekränkningsrättegången mot Deborah Lipstad som expertvittne plattade till käranden, Förintelseförnekaren David Irving, så grundligt att Lipstad vann.

I sin recension i The Guardian medger Evans att boken har sina förtjänster. Snyder presterar den hittills bästa och mest skoningslösa analys av östeuropéernas samarbete med nazister, och han har rätt när han betonar Hitlers rasfanatism och socialdarwinism och hans fixering vid tyskarnas behov av mer jord. Men, säger Evans, Snyder skriver inte en uttömmande historia om det nazistiska folkmordet på judar utan driver en tes, hans framställning handlar för mycket om Östeuropa och han har missförstått Förintelsens ideologiska rötter. Men det är när han beskriver Förintelsen som följden av ekologisk panik som han kommer riktigt på avvägar.

Snyder kritiseras på liknande sätt av den kanadensiske historikern Robert Gellately i Times Higher Education. Gellately reagerar starkt mot påståendet att Hitler inte skulle vara tysk nationalist och menar att Hitlers erövringsplaner var just ett typiskt uttryck för en expansivistisk nationalism. Han avvisar också Snyders närmast intentionalistiska uppfatning om vägen till Förintelsen.

Edward Rothstein som recenserar boken i Wall Street Journal är också skeptisk till Snyders koppling mellan Förintelsen och statsmakten och han tycker att Snyder tar Hitlers ”transnationalism” för långt. Och som alla övriga recensenter skakar han på huvudet åt bokens avlutande kapitel där Snyder utfärdar en varning för att det 21:a århundradet klimatförändringar kan leda till en ekologisk kris, speciellt i Mellaöstern, något som kunde drabba judarna igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s