När Stalin och Hitler blev vänner

De reaktioner jag har fått på min artikel i Neo (”Befriad av Röda armén”, nr 3:2015) tyder på att det finns ett stort intresse för men ganska liten kunskap om det diplomatiska förspelet som blev inledningen till andra världskriget, inte minst om de tysk-sovjetiska relationerna under den här perioden.

Det finns en mängd forskning och litteratur om de förhandlingar som ledde till Stalin-Hitler-pakten. Jag redogör här för en del av den.

Den icke-angreppspakt mellan Sovjetunionen och Tyskland som undertecknades i Moskva 24 augusti 1939 av von Ribbentrop och Molotov kallas ibland Molotov-Ribbentrop-pakten efter de två utrikesministrarna men bör helst heta Stalin-Hitler-pakten. Det var det två diktatorerna som bakom kulisserna ledde förhandlingarna och bestämde villkoren för överenskommelsen. Pakten sände chockvågor över hela världen. I Japan, som 1936 hade slutit den mot Sovjet riktade antikominternpakten med Tyskland och som befann sig i krig med Sovjetunionen, orsakade den en tsunamivåg som svepte bort regeringen.

Egentligen borde man inte ha varit så överraskad. Det fanns tydliga signaler om tysk-sovjetiskt närmande redan på våren 1939. Anledningen var den polska frågan.

Efter annekteringen av Österrike och Sudetområdet 1938 tänkte Hitler förverkliga sin stora dröm, erövringen av bördiga jordbruksområden i öst. Först försökte han locka Polen till ett gemensamt äventyr med löften om halva Ukraina, men när polackerna avböjde ställde han i januari 1939 krav på staden Danzig/Gdansk och en exterritoriell förbindelse med Östpreussen genom den polska korridoren. Polsk-tyska förhandlingar pågick till mars under ökande tyskt tryck. Den 15 mars ockuperade och annekterade nazisterna resten av Tjeckoslovakien och den 22 det litauiska Klaipeda/Memel-området. Det var en styrkeuppvisning men polackerna stod på sig och sista veckan i mars avvisade de definitivt de tyska kraven. Det var vad Hitler hoppades på. Han ville ha krig och militära segrar. Den 11 april gav han militären order att planera anfallet mot Polen.

Hitler var en skicklig politiker och en djärv spelare. Polen hade fått garantier från England och Frankrike men Hitler räknade med att dessa stormakter skulle agera på samma sätt som i München 1938, att de skulle fega och inte gå i krig för Polens skull. Men helt säker var han inte och för att undvika ett tvåfrontskrig – det som Bismarck varnat för och som visade sig ödesdigert för Kejsartyskland 1914-1918 – måste han söka samförstånd med sin värsta ideologiska motståndare, det kommunistiska Sovjetunionen.

Idén var inte så befängd som det i förstone kunde förefalla. Hitler kunde sin historia och visste att geopolitiska realiteter kan stå över ideologin. Preussen/Tyskland och Ryssland/Sovjet hade tidigare i historien haft gemensamma politiska och ekonomiska intressen. Tyskland var det första landet i Europa som 1922 med Rapallofördraget upprättade diplomatiska förbindelser med Lenins regering, och redan ett år tidigare hade man slutit ett handelsavtal som gjorde Tyskland till Sovjets största handelspartner.

Enligt fredsbestämmelserna fick det besegrade Tysklands ha en armé, Reichswehr, om högst 100 000 man och förbjöds att ha stridsflyg, pansar, tungt artilleri och kemiska stridmedel. Reichswehrs ledning med den kompetente och energiske general Hans von Seeckt i spetsen kringgick dessa begränsningar genom en överenskommelse med Sovjetunionen. Efter 1922 utvecklade Reichswehr ett samarbete med Röda armén, en illegal verksamhet som snabbt växte i omfång och pågick i drygt tio år. Ryssarna upplät ett militärflygfält i Lipetsk där tyskarna tränade sina strids- och bombpiloter, utprovade nya flygplan och lärde rödarmister tysk flygteknik. I närheten av Saratov upprättade man under täcknamnet ”Tomka” en skola för utbildning i teknik och krigföring med kemiska stridsmedel; något år senare tillkom ett centrum för utprovning av stridsvagnar och utbildning av stridsvagnsbesättningar i Kazan vid Volga. Det hela hölls strängt hemligt, maskerades som privata handelsföretag underställda ”Zentrale Moskau” i försvarsdepartementet i Berlin och finansierades av hemliga fonder. Under de drygt tio åren som samarbetet varade kostade det ca 100 miljoner mark. Utbyggnaden av flygplatsen i Lipetsk och de första 100 Fokkerplanen köpta i Nederländerna betalades av en annan hemlig försvarsfond.

En av de involverade höga militärerna hävdar att samarbetet med Sovjet åren 1922-1933 var en förutsättning för uppbyggnaden av den tyska krigsmakten, speciellt flyget. De 450 tyska stridpiloter som utbildades i Lipetsk blev stommen i Görings Luftwaffe.

Det Polen som återuppstod 1919 ansågs som ett provisorium, en anomali och ett hinder av sina mäktiga grannar. Sovjets försök att återerövra landet slutade våren 1921 med ett snöpligt nederlag, men Lenin, Trotskij och den sovjetiska ledningen hoppades på att förr eller senare kunna införliva Polens östra del och återställa gränserna från 1914. Ledande politiker på den andra sidan, men framför allt den tyska militären, drömde också om att återerövra den del av Polen som tidigare tillhört Tyskland. För att drömmen skulle förverkligas behövdes samarbete med Sovjet. ”Polens existens är outhärdlig… det måste försvinna… genom Ryssland – med vår hjälp”, skrev von Seeckt i ett PM till rikskanslern och presidenten 1922.

Polens existens var en nagel i ögat också för Stalin och Hitler. Till detta kom en gammal, historiskt grundad ömsesidig aversion mellan grannfolken och polackernas sturska uppträdande och deras anspråk på att räknas till de stora makterna i Europa. Varken Hitler eller Stalin dolde sitt förakt och hat mot Polen, polacker och allt polskt. Hitler ansåg polackerna mindervärdiga och inte värda en egen stat och Stalin har man betecknat som ”polonofob”.

Tysklands upprustning och expansion ökade oron och spänningen i Europa våren 1939. Sedan de tysk-polska förhandlingarna brutit samman måste man räkna med att Hitler skulle använda våld. Frankrike och Storbritannien försökte hejda den tyska aggressionen och utfärdade den 31 mars garanti för Polens integritet, något Hitler en månad senare kontrade med genom att säga upp den tysk-polska icke-angreppspakten och avtalet med Storbritannien om begränsning av sjöstridskrafter.

I denna hotfulla situation vände sig britterna till Moskva. I mitten av april uppvaktade de utrikeskommissarie Litvinov och föreslog att ansluta sig till den biståndspakt som Sovjetunionen hade med Frankrike sedan 1935 och skapa därmed en gemensam front mot Nazityskland.

Men stämningen i Moskva var allt annat än positiv till det brittiska närmandet. I ett tal i mars sade Stalin att västmakterna försökte provocera fram ett krig mellan Tyskland och Sovjet för att låta Hitler besegra bolsjevismen, att ”få andra att krafsa heta kastanjer ur elden” åt sig. Men, fortsatte Stalin, Hitler var för smart, han skulle inte anfalla det starka Sovjet utan välja den svagaste motståndaren och ett ”imperialistiskt” krig mellan västmakterna och Nazityskland var därför redan på gång.

Bara en vecka tidigare hade partiideologen Zjdanov hållit ett hemligt tal där han för partimedlemmarna framställde det politiska läget på samma sätt och med samma kastanjeliknelse. Litvinov berättade senare att den sovjetiska ledningen trodde att kriget skulle börja med brittiska flottans beskjutning av Leningrad!

Stalin var en förslagen inrikespolitisk spelare som uppfattade även mellanstatliga förhandlingar som ”ett pokerspel” där det gällde att överlista varandra och han var sedan interventionskriget 1918-1922 notoriskt misstänksam mot västmakterna. Enligt Litvinovs bedömning saknade både han, Molotov och Zjdanov insikter i diplomati och var inte kapabla att förstå västerländsk mentalitet. Men även i London var man obeslutsam, inte minst premiärminister Chamberlain hyste ett grundmurat misstroende mot ”bolsjevikerna”. De förhandlingar som nu fortsatte i Moskva fördes därför med stor försiktighet och tveksamhet. Parterna litade inte på varandra och kom med motstridiga förslag, men politikerna i Paris och London kände att tiden var kort och var angelägna om ett avtal som skulle kunna stoppa Hitler.

Natten till den 3 maj inträffade något som förändrade förhandlingsläget helt. NKVD-trupper omringade det sovjetiska utrikesdepartementet och gjorde som Stalin befallt: ”Rensa kommissariatet från judar, gör rent i synagogan!” Molotov ”tackade Gud för de orden”, han tyckte att ”judarna var [där] i absolut majoritet och många var ambassadörer”. Den västvänlige Litvinov avskedades och Molotov fick hans jobb.

Huruvida Stalins ”kastanjetal” i mars uppfattades i Berlin som en signal är historikerna oense om, men utrensningen av Litvinov och alla judar från utrikestjänsten var en övertydlig vink till Hitler att Sovjetunionens utrikespolitik höll på att helt ändra riktning. Fransmännen uppfattade snabbt det förändrade läget och tryckte på, och den 1 juli accepterade man det sovjetiska förslaget, men Molotov, som i största hemlighet bakom fransmännens och britternas rygg förde samtal med tyskarna, förhalade, kom med nya krav och slutligen krävde att man först skulle förhandla fram ett avtal om militärt samarbete.

Den brittisk-franska militärdelegationen som nu skulle förhandla tog tid på sig och kom till Moskva först den 11 augusti. Nu var det marskalk Vorosjilov som satt på andra sidan bordet. Redan detta borde ha gett en vink om hur ryssarna såg på förhandlingarna. ”Kamrat Klim” var en populär hjälte från revolutionskriget och en devot beundrare av Stalin, men hade gått bara två år i skola och ansågs allmänt som oduglig och dum. Nu fungerade han som sin husbondes talrör och ställde som villkor att Röda armén skulle tillåtas rycka fram genom i Polen. Det kan knappast förvåna att polackerna sade bestämt nej till detta krav, något som hade till följd att de sovjetisk-brittisk-franska förhandlingarna gick helt i stöpet.

Det kan ifrågasättas om ryssarna någonsin hade menat allvar. Efter Münchenöverenskommelsen stärktes Stalins misstro mot västmakterna. Han trodde att de skulle fortsätta med sin eftergiftspolitik och, som han antydde i ”kastanjetalet”, att de ville sitta på läktaren och se på när Tyskland och Sovjet förgjorde varandra. Han såg visst Nazityskland som en ideologisk motståndare och en potentiell fara, men det hindrade honom inte att handla vad han såg som realpolitiskt. Sovjet och Nazityskland hade sedan några månader fört samtal om ekonomiskt samarbete. I mitten av juni, medan de segdragna förhandlingarna med britter och fransmän pågick som bäst, lät Molotov den sovjetiske ambassadören i Berlin hälsa att om tyskarna var beredda att ingå en icke-angreppspakt skulle det inte bli något avtal med Storbritannien. Detta var en gåva från himlen för Hitler. Den 26 juli svarade tyskarna positivt och de bekräftade sitt intresse med en officiell not den 17 augusti. Den 19 slöt man handelsavtalet och den 23 kom Ribbentrop till Moskva och ickeangreppspakten skrevs under.

De franska och brittiska förhandlarna hade bara att packa och åka hem.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s