BEFRIAD AV RÖDA ARMÉN

Artikeln publicerad i Magasinet Neo #3 – 2015.  Publiceringsdatum: 2015-06-05

Andra världskriget, Stalin och Röda armén har varit beståndsdelar i vårens stora kultursidesdebatt. En som själv fick uppleva hur det är att befrias av Sovjet­unionens röda armé var tjecken Leo Kramár, som här ger en både personlig och initierad tillbakablick.

av Leo Kramár

Ingen kan föreställa sig den glädje vi kände våren 1945. Tjeckoslovakien hade varit ockuperat i sex år, sex långa år för en tonåring. När Röda armén äntligen kom välkomnade vi den med tårar i ögonen, och jag känner fortfarande tacksamhet mot de ryska soldater som vilar på vår lantliga kyrkogård.

IMG_0265

Röda armén hade befriat oss men befrielsen hade sitt pris. Klockor, cyklar och mattor var ett billigt pris, bara man hade lämnat kvinnorna i fred. Det var inte bara tyska kvinnor som fick lida. Våldtäkter i krig handlar inte om hämnd, de handlar om fulla och kåta soldater utan disciplin. En god väns fästmö våldtogs av två soldater under pistolhot och i föräldrarnas åsyn. Själv fick jag bevittna ett liknande övergrepp, och jag glömmer aldrig den natt då jag med en pistol i nacken tvingades visa vägen åt ett gäng fulla rödarmister på en stöldräd.

Röda arméns problem var spriten och disciplinen. Soldaterna i första linjen var fullt upptagna med att döda tyskar men de som kom efter hade tid och fria händer att ta för sig. I deras släptåg, oftast på nätterna, kom en svans av laglösa fribytare. De kom i civila bilar och lastbilar fyllda med stöldgods och de frågade inte kvinnor om samtycke. I ett ingenmansland där det civila samhället kollapsat är människorna skyddslösa. De ryssar vi mötte var stolta över att tillhöra ett gardesregemente men de struntade i att vi var Sovjets allierade och det hjälpte föga att klaga hos deras officerare.

Gvardia

Röda armén åkte hem, men efter sex år som tyskt protektorat följde fyrtio år som Moskvas lydstat. Jag vill inte sätta likhetstecken mellan den nazistiska och den kommunistiska terrorn, men likheterna var många. NKVD:s metoder skilde sig inte mycket från Gestapos. I stället för i koncentrationsläger hamnade regimmotståndare i korrektionsläger eller i urangruvorna i Joachimsthal.

När man diskuterar Sovjets roll i kriget kan man inte bortse från förhistorien. StalinHitler-pakten i augusti 1939 sände chockvågor över hela världen – och då kände man ändå inte till det hemliga tilläggsprotokollet om Östeuropas delning som gav Hitler fria händer att utan risk för ett tvåfrontskrig anfalla Polen.

Stalin_und_Ribbentrop_im_Kreml

Helt överraskad borde man inte ha blivit. Redan i maj hade Stalin avskedat den judiske och västvänlige utrikesministern Litvinov och rensat utrikesministeriet från judar. Gesten uppskattades i Berlin och herr von Ribbentrop kunde sedan utan att bli generad skaka hand med sin ariske kollega kamrat Molotov.

Samtidigt med icke-angreppspakten slöt man ett avtal om handelsutbyte. Under de knappa två åren som pakten varade – och då efter Frankrikes fall Storbritannien stod ensamt och sviktade under Hitlers Blitz – levererade Sovjet till nazisterna miljoner ton vete och andra matvaror, bomull och strategiska råvaror som olja, krom, koppar, mangan, platina, fosfater, järnmalm och järnskrot.  På den transsibiriska järnvägen gick till Tyskland – fraktfritt – leveranser av gummi från Östasien och på andra vägar varor från Persien och Afghanistan. Sovjetiska leveranser och transitleveranser utgjorde under den här tiden 50-70 procent av den tyska importen från länder utanför det ockuperade Europa. För att ytterligare hjälpa tyskarna att bryta den brittiska sjöblockaden fick Hitler hyra en marinbas för ubåtar i närheten av Murmansk.

Sina motleveranser av bland annat en kryssare, ritningar till ett slagskepp, flygplan, fartygskanoner och annan krigsmateriel lyckades tyskarna under diverse förevändningar fördröja; de uppfylldes till bara omkring 70 procent, utan att Stalin protesterade.

Ett av de skamligaste kapitlen i Sovjets historia var morden på 22 000 polska officerare i Katyn och andra läger, men också att Stalin utlämnade ett hundratal tyska kommunister, som tidigare sökt tillflykt i Sovjet, till Gestapo. Läs Margarete Buber-Neumanns bok Fånge hos Hitler och Stalin. Hon hade ändå tur, hennes man och tusentals andra europeiska kommunister torterades, avrättades eller försvann spårlöst i Gulag. Under den tid pakten varade vägrade kommunister i det ockuperade Europa, på Moskvas order, att delta i motståndsrörelsen mot nazisterna.

I november 1940 for Molotov till Berlin för att diskutera Sovjetunionens anslutning till axelmakterna och en uppdelning av världen efter det brittiska imperiets snara fall. Han välkomnades av en militärorkester som spelade Internationalen och fick träffa Führern som han fann ”älskvärd”. Förhandlingarna stördes dock av brittiska bomber så de måste föras i källare och någon allians blev inte av. Men det var nära att Stalin lierade sig med Hitler i kampen mot ”plutokraterna”.

Berlin,_Verabschiedung_Molotows

Stalins tilltro till Führern var gränslös. Trots otaliga varningar och den ofantliga tyska uppladdningen – fyra miljoner tyska soldater samlades vid Sovjets gräns – vägrade han att tro att Hitler skulle lura honom och bryta mot pakten.  Han avvisade alla tankar på mobilisering och förbjöd att vidta ens de mest elementära försvarsåtgärder, allt för att inte ”provocera” Hitler.

En ödets ironi är att utan de sovjetiska varuleveranserna skulle Tyskland antagligen inte ha varit i stånd att anfalla Sovjetunionen 1941. Vilken katastrof Stalins förfelade strategi innebar för det sovjetiska försvaret och vilka umbäranden den medförde för det ryska folket och den ryske soldaten kan man läsa om i exempelvis Catherine Merridales Ivans krig. Praktiskt taget hela det sovjetiska flyget förintades under krigets första timmar, Röda armén brakade samman, miljoner ryska soldater stupade eller hamnade i tysk fångenskap, mängder av krigsmateriel och förråd lämnades åt tyskarna, och på några månader stod Hitlers stridsvagnar vid Moskvas portar. Folk flydde i panik, förvaltningar evakuerades, infrastrukturen kollapsade och de ryska soldater som i hast mobiliserades och skickades till fronten var dåligt utbildade, dåligt klädda och ibland utan vapen och de åkte i veckor utan att hitta sina förband.

I varje annat land hade man ställt en ledare som agerat som ”generalissimus” Stalin inför krigsrätt.

Det är lätt att glömma den betydelse de allierades materiella hjälp, framför allt USA:s  Lend and Lease-program, hade för den sovjetiska krigföringen. Tillsammans med Storbritannien försåg man det sovjetiska försvaret med över 12 000 stridsvagnar, 8 000 andra stridsfordon, 18 000 flygplan, över 5 000 luftvärnspjäser, en hel flotta med ett slagskepp, 9 jagare, 4 ubåtar, 5 minsvepare och en mängd annan krigs- och sjukvårdsutrustning, jämte miljoner ton olja och livsmedel.  Frågan är hur Sovjet skulle ha klarat kriget utan de leveranser av transportmedel som Röda armén led notorisk brist på – över 430 000 lastbilar och jeepar, 2 000 lokomotiv och 35 000 motorcyklar, allt made in USA.

Stalin själv räknade upp och tackade de allierade för dessa hjälpleveranser i sitt tal vid det ”Stora fosterländska krigets” slut 1945.

Leveranserna av krigsmateriel skedde i huvudsak med konvojer via Murmansk och de kostade de allierade tusentals ton av torpederade fartyg och tusentals brittiska sjömäns liv i det arktiska havet.

Sovjets politik under åren 1939-1941 gick officiellt ut på att avvakta och inte dras in i striden mellan ”kapitalistmakterna”. Men Stalin var inte neutral, i över halvtannat år, då Storbritannien kämpade ensamt mot Nazityskland, gav han Hitler ett betydande materiellt stöd. Det var en cynisk strategi som hämnade sig i längden.

Den sovjetiska insatsen i krigets senare skede var avgörande, förluster i liv och materiella värden störst bland alla krigförande och det ryska folkets lidande oerhört, men det går inte att fria Stalin och den sovjetiska ledningen från medansvar för dessa umbäranden. De höga förlusterna av människoliv berodde till en icke ringa del på Stalins order att bjuda motstånd till sista man och vägran att tillåta utbrytningar från omringade förband. Miljoner ryska soldater hamnade i tysk fångenskap där så många som tre fjärdedelar dog av sjukdomar och svält. Officerarnas omvittnade hänsynslöshet mot egna soldater som drevs in i minfält av pistolhotande politruker väckte respekt och fruktan hos tyskarna men förfäran hos de allierade militärerna. Dwight D Eisenhower berättar i sina memoarer hur chockerad han blev när en av hans ryska kolleger förklarade sovjetisk stridstaktik för honom.

”Om en amerikansk general hade beordrat eller tillåtit ett sådant slöseri med människoliv skulle han inte vara general länge”, skriver han.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s