Hederns återkomst

                                                                                                                                                                                                    När Fassbinders stora stjärna Hanna Schygulla spelade titelrollen i en film efter Fontanes Effi Briest, berättade hon i en intervju att hon hade svårt att identifiera sig med romanens hjältinna. Hon kunde inte förstå att Effis lilla kärleksaffär skulle utmana hennes mans adelsheder så svårt att han var tvungen att fördriva hustrun och döda hennes älskare i duell. Knappt 80 år hade gått sedan Fontane skrev sin roman men det fanns en avgrund mellan hans tids och våra sociala värderingar. 

Den adliga hederskodexen började dock ifrågasättas redan långt tidigare, av upplysningsmännen under andra hälften av 1700-talet. Friedrich von Schiller var en av de första som utmanade samtiden när han lät sin hjälte i Rövarna välja friheten framför hedern. Och femtio år senare var det demokratins ideolog de Tocqueville som efter besöket i Amerika konstaterade att den aristokratiska hedern förlorat all mening i det egalitära samhället på andra sidan Atlanten.

Men plötsligt har hedern, ett begrepp som vi betraktade som en anakronism och för länge sedan hade mönstrat ut ur vår vokabulär, kommit tillbaka. Och det inte bara i Sverige utan i hela västvärlden, något som kulturantropologen Dagmar Burkhart undersökt i sin bok Eine Geschichte der Ehre (Hederns historia, Darmstadt, 2006).

Medeltidens feodala samhälle vilade på två principer: hedern och tron. Den centrala makten var svag och samhället atomiserat i ett otal maktcentra vilkas myndighet sträckte sig sällan längre än dit svärdsspetsen eller lansen nådde. I ett samhälle där makten upprätthölls med våld och där maktutövningen låg på det individuella planet betydde relationer mellan människor och tilliten till en person, tron på givet ord, allt. Det var när det feodala samhället började ta sin form som det aristokratiska hedersbegreppet skapades. För en man innebar hedern mod och ära och för en kvinna trohet och kyskhet.

Kyrkan stod för tron. Den levde vid sidan av det världsliga samhället och gjorde ibland med växlande framgång anspråk på att dominera det. Den hade sällan nödvändiga maktmedel men den hävdade sig mot den brutala styrkan med trons makt: tron på Gud och djävulen. Tron på en belöning i himmelen kan ha varit äkta och stark, men det som oftast fick medeltidsmänniskan att böja sig för kyrkans bud var fruktan för evig förtappelse och helvetets brinnande eld.

Med feodalsamhället utveckling och furstemaktens växande betydelse breddades hedersbegreppet till att omfatta det ömsesidiga beroendeförhållande som rådde mellan länsherren och vasallen, där det centrala blev troheten, lojaliteten. En mans och hans familjs heder innebar nu också att hålla vasalleden och vara obrottsligt lojal mot sin länsherre.

En liknande bindning mellan hedersbegrepp och lojalitet mot överheten har av lättförklarliga skäl aldrig inträffat hos allmogen. Bonden behövde sin herres beskydd för att överhuvud överleva under oroliga tider – och tiderna var oroliga nästan för jämnan – men hans lojalitet begränsade sig till familjen, klanen och byn eller möjligen till den egna dialektgruppen.

I det gamla bondesamhället var motsatsen till hedern skammen och med den följande sociala ostraciseringen. I sin klassiska studie Montaillou (1975) har Le Roy Ladourie detaljgranskat livet i en by i Pyrenéerna i början av 1300-talet. Bondens heder knöts då till hans ordhållighet och redbarhet och kvinnans till kyskheten. En man som bröt eden förlorade sin heder. En kvinna som slarvade med sin kyskhet eller äktenskaplig trohet drog däremot skammen inte bara över sig själv utan över hela familjen. Kvinnans brott mot hederskodexen hade således bredare verkan, det drabbade hela ”huset” och resulterade i att hennes manliga släktingar, far eller bröder, tvingades försvara familjens heder även med våldsamma metoder. Ett ”hedersvåld” som kunde utvecklas till ömsesidiga hämndaktioner och släktfejder över flera generationer.

Det medeltida riddaridealet levde länge kvar inom adeln, och den aristokratiska hedern var en av ståndssamhällets viktigaste klassmarkörer från sena medeltiden till slutet av 1700-talet. I de högre samhällsskikten försvarades familjens och kvinnans heder med vapen, men det var männen som duellerade och dödade varandra, de syndfulla kvinnorna blev inlåsta i något kloster.

Duellen, tvekampen, har gamla anor från antiken och den germanska traditionen. Om rituell envig, varmed ”Guds dom” skulle verkställas, lagstiftade redan kring år 500 den burgundiske kung Gundobad i Lex burgundionum. Kyrkan tog tidigt avstånd från envig, men trots upprepade förbud, hot om exkommunikation och dödsstraff från världsliga myndigheter fortsatte hedersförsvararna att sticka ihjäl varandra ända till det sena 1800-talet. Den aristokratiska hederskänslan blev med tiden så överspänd och det sociala trycket så starkt att duellerandet antog epidemiska proportioner. I sin läsvärda bok om fäktkonsten Svärdet (Stockholm, 2004) berättar olympiske fäktaren Richard Cohen att under tiden 1589-1607 dog bara i Frankrike fyra tusen unga adelsmän i dueller. Liknande siffra anger Burkhart för Ludvig XIV:s regeringstid. Det var en tragisk åderlåtning för det tunna samhällsskikt duellanterna tillhörde.

Att döda i duell var adelsmännens privilegium, men med det följde också den påtagliga risken att bli dödad. Burkhart visar hur hårt hederkorsetten satt på männen i denna grupp och hur omöjligt det var att slippa det sociala tvånget. En av de mer insiktsfulla i Fontanes roman säger resignerat: ”Vår hederskult är en avgudadyrkan, men så länge avguden härskar måste vi foga oss”. Hederskodexen var järnhård särskilt inom officerskåren och de styrande hade skäl att oroas över det slöseri med liv som duellerandet innebar. Man utfärdade förbud och reglementen men de förblev en tom bokstav, mestadels därför att de som skulle dömas och de som dömde tillhörde samma kast och omfattade samma värderingar. När förbuden inte hjälpte vädjade man till patriotismen: det var illojalt att kasta bort sitt liv för egoistiska hederskänslor, en officers liv tillhörde nationen. För de berörda var det ofta ett olösligt dilemma. En av dem uttryckte det så, att ”den som duellerade straffades och förlorade jobbet, den som inte duellerade uteslöts ur sin krets och förlorade jobbet”.

Under upplysningstiden utsattes hederskulturen för obarmhärtig kritik. Man visade hur den cementerade den sociala hierarkin och pekade på det irrationella i att styrkan eller skickligheten med vapen skulle skipa rättvisa och det befängda i att det oftast var den förorättade parten som miste livet. Med kvinnornas ökande jämlikhet och självständighet ifrågasattes också kravet på kvinnans ”heder”, kyskheten, som inget annat än mannens behov att kontrollera kvinnans sexualitet. Den tyske fysikern och bitske aforistikern Georg Christoph Lichtenberg raljerade någon gång på 1790-talet med männens löjliga uppfattning om kvinnans heder: ”Det var mig en skön heder som sitter en halv tum från röven”, skrev han bellmanskt kärvt.

I Europa överlevde hederskulturen längst inom den preussiska officerskasten och i de tyska studentföreningarnas så småningom illegala men alltid tolererade mensur. Mensuren förbjöds under Weimarrepubliken men tilläts igen efter Hitlers maktövertagande. För nazisterna var tvekampen en ”germansk” tradition och det blev varje SA- och SS-mans rättighet och plikt att försvara sin heder med vapen. Himmlers SS valspråk var ju ”Meine Treue ist Ehre”- lojalitet är min heder. Veterligen har dock ingen modig nationalsocialist någonsin utnyttjat sin rätt att duellera för sin heder.

När Burkhart analyserar hedersbegreppet gör hon klart att det redan från allra första början var flertydigt och att man med tiden kan tala om två olika begrepp, båda arvet från antiken. Riddaridealet hyllade den externaliserade hedern vars essens var mod, ära och överdåd, allt som gav högt anseende. Det var adelns hederskultur, den dominerade under hela medeltiden men supplerades och så småningom trängdes ut av ett internaliserat hedersbegrepp med rötter i kyrkan – den borgerliga hedern som bygger på moraliska dygder som ärlighet och värdighet. Det är den senare hedern, ”ett anseende grundat på erkänt goda karaktärsegenskaper” enligt vår ordbok, som från och med upplysningen präglar den uppkommande borgarklassen och därmed hela det moderna kapitalistiska samhället.

Historiker och etnologer talar om ”heders- och skamkulturer”, något vi var vana att betrakta som historiska eller exotiska företeelser. Inte nu längre. Våra nya invandrare kommer ofta från samhällen av förmodern typ, där lojalitet till och ansvar för familjen, släkten och klanen är en överlevnadsfråga och där hederskulturen kanske en gång var ändamålsenlig. I likhet med Le Roy Ladouries pyrenéiska by har familjerna i dessa samhällen en strängt hierarkisk struktur, där manligt kön och ålder ger företräde och makt över kvinnorna och barnen. För männens del medför det ansvar för hela familjens försörjning och vandel och skyldighet att försvara sin och familjens heder. För detta kräver mannen respekt och absolut lydnad. I den manliga hierarkin värderas högst den som har en utvecklad hederskänsla, en manlig dygd par excellence, skriver Pierre Bourdieu. En man som inte värnar om sin och sin familjs heder – även med våld om så krävs – förlorar omgivningens respekt.

Nyckelorden är heder, lydnad, respekt. Det är inte svårt att förstå att den här uppförandekoden lätt kommer i konflikt med värderingarna och verkligheten i ett modernt samhälle. I en invandrarfamilj kan hela familjestrukturen ställas på huvudet när mannen inte längre förmår att försörja familjen, ett grundskott för den manliga självrespekten. Det är i den här situationen som männen desperat försöker rädda sin självkänsla och värdighet. Den vanliga strategin blir att hävda sina traditionella, symboliska värdens överlägsenhet över den nya omgivningens materialism, alkoholbruk och sexuell lössläppthet, att upprätthålla sträng hierarki inom familjen och att kräva respekt från omgivningen, en strategi som i värsta fall kan urarta till hedersvåld.

Att behålla sin självrespekt i en främmande och oförstående omgivning där man ofta hamnar långt ner på den sociala rangskalan är en del av invandrarproblematiken. Det är lättare att vidmakthålla invanda kulturmönster i en likasinnad miljö. Genom att samlas i invandrargetton skapar man etniska isolat där heders- och skamkulturen kan överleva i en fientlig omgivning. Burkhart illustrerar med förhållanden i Tyskland, men etniska enklaver finns i dag i alla europeiska storstäder och de visar ingen tendens att försvinna. De permanentas och förnyas genom ny invandring och tyvärr också genom att många av andra generationens invandrare – ofta de som lyckats mindre bra socialt – söker sig tillbaka till sin traditionella kultur. Ett problematiskt förhållningssätt som ytterligare försvårar integrationen i majoritetssamhället.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s