Deutsche Treue

För någon tid sedan diskuterade man en nyutkommen Orwellbiografi och Orwells ”svek” mot sina gamla meningsfränder, men också de intellektuellas hopplösa fasthållande vid idéer som helt uppenbart svikit. Detta senare tema återkom när Eric Hobsbawm firade ett jubileum och man förundrades över hans livslånga orubbliga trohet mot kommunismen.

Jag kom då att tänka på Hannes.

Hannes mötte jag på sextiotalet i Hamburg. Han var plattysk, stor och grovt byggd och med en gammal knekts av krig och sprit härjade ansikte. Han skröt inte precis med det, men han dolde inte heller att han var nazist. Inte hade varit, utan fortfarande var, och inte en sådan som hade gått omkring med partimärke för karriärens skull, utan en i själ och hjärta övertygad nationalsocialist. Jag träffade honom i tjänsten; efter kriget försökte han att försörja sig som företagare, rätt valhänt för övrigt.

Vårt umgänge var korrekt och opersonligt, men efter en våt representationsmiddag hamnade vi bredvid varandra i samma soffa och jag kunde inte låta bli att fråga och undra. Hannes var ingen lycklig människa, han söp hårt och hade gjort så även denna kväll. Han tålde mycket och var inte synligt berusad med spriten hade lossat hans tunga och jag lyssnade med allt större förundran. Han hade varit med om saker och ting men han ångrade ingenting därför att han hade trott på det rätta och han var fortfarande – nu, tjugo år senare – trogen sin övertygelse.

Inga argument, inga fakta kunde rubba den. Jag kunde kanske förstå att man som tysk på trettiotalet låtit sig bländas och förföras av den Store Råttfångaren och hans löften och framgångar – då… Men i dag, med allt vi hade upplevt och visste nu? Hur kunde han?

”Det är något som du aldrig kan förstå,” sade han slutligen med betoning på du. ”Det finns något som heter deutsche Treue!”

Han var full, men han var inte så full och det här var något som kom från djupet.

Tro, trohet, trofasthet,… Deutsche Treue.

Det har skrivits märkligt litet om begreppet Treue som ju har varit en så viktig del av den tyska traditionen, eller det tyska ”väsen” som äldre författare gärna skrev. Ändå har tyskarna själva uppfattat Treue som ett omistligt och omhuldat drag i sin ”nationalkaraktär”, så viktigt att påminna om och framhäva som något genuint och speciellt tyskt, att det i hundrafemtio år omsjungits i nationalsången:

”Deutsche Frauen, deutsche Treue, deutscher Wein und deutscher Sang,/sollen in der Welt behalten ihren alten guten Klang.”

Man kan knappast på ett enkelt sätt översätta Treue med det svenska ”trohet”. Det som man i svenska menar med detta ord uttrycker inte riktigt det som Treue betydde för Hannes.

Man får gräva rätt djupt för att nå rötterna. Tyskarna själva åberopar gärna Tacitus som i sitt Germania beskriver de nordliga barbarerna i imperiets utkant som ett folk med enkla och rena seder och ställer dem som kontrast mot det dekadenta Rom. Dessa barbarer hade ju berett de oövervinneliga romerska legionerna ett par förfärliga nederlag, det mest svidande år 9 e. Kr. i den djupa Teutoburgerskogen, bara ett par generationer före Tacitus tid.

”På slagfältet är det vanhedrande för hövdingen att överträffas i mod och för hans medkämpar är det vanhedrande att inte visa samma mod som anföraren… Men en skamfläck av vanära som aldrig kan utplånas är att överleva honom och återvända från slaget utan honom… hövdingarna kämpar för seger, medkämparna för sin ledare.”

Så skrev Tacitus för nitton sekler sedan. Den högsta dygd han tillskriver de segerrika germanerna är just det som senare sammanfattades i begreppet Treue, obrottslig lojalitet och blind lydnad mot ledaren intill döden. Moralisten Tacitus framhäver – och antagligen överdriver – barbarernas hövdingatrohet som motsatsen till det intrigerande Rom, där svek, förtal, partipolitik, hovkupper och tyrannmord hörde till dagordningen.

Efter de tyska humanisternas återupptäckt av Tacitus började myten om de sedliga, tappra, ädla och hövdingatrogna germanerna växa fram. Den skulle senare, under romantiken och när den tyska nationalstaten sent omsider skapades, utvecklas till en veritabel germanomani och till en av grundvalarna för den rätt osäkra och senkomna tyska nationalkänslan. Det saknar inte intresse att bland alla de dygder som de fosterlandskära, flitiga, renliga, ordningsälskande, plikttrogna och fromma tyskarna kunde uppvisa valde Hoffmann von Fallersleben just Treue när han 1841 diktade ”Tysklandssången”.

Alltsedan feodalismen har Treue ingått i tyskarnas hederskodex, och det inte bara hos överklassen, eller som pliktuppfyllelse hos den adliga officerskåren (som givetvis svor trohetseden till kungen och kejsaren) utan också som en borgerlig ”tysk” dygd. Fallersleben själv var för övrigt ingen beundrare av feodalismen utan en liberal ande som gisslade de småborgerliga ”filistrarna”.

Den preussiska officerstraditionen, som överlevde kejsardömet och där ovillkorlig lojalitet mot överheten var kärnan i hederskodexen och en ordervägran otänkbar, övertogs med hull och hår av SS.  SS var ju nationalsocialisternas elitgarde som Himmler på sina ordensborgar förberedde för rollen som det nya Europas adel. Det valspråk man valde och etsade på sina dolkar blev också följdriktigt ”Meine Ehre heißt Treue”, lojalitet är min heder.

Under Weimarförfattningen svor officerarna och rekryterna i Reichswehr en trohetsed till staten, republiken, något som Hitler efter sitt makttillträde snabbt ändrade på. Hädanefter svors den militära eden åter igen till statschefen, numera presidenten och rikskanslern i en och samma person, Ledaren Adolf Hitler.

För österrikaren Hitler var det tyska Treue närmast ett skämt. Han var född plebej och till sin natur en centraleuropeisk bohem som avskydde borgerligheten och hatade överklassen, mer präglad av den wienska låtgåandan än den preussiska pliktkänslan. Han var också en pragmatiker och opportunist och i grund och botten trolös mot alla utom sig själv; några löjliga eder bekymrade honom personligen knappast. Den 30 januari 1933 svor han högtidligt trohet mot Weimarförfattningen, en ed som han gladeligen bröt inom några dagar. På slutet förrådde han även det tyska folket som han sade sig vilja göra stort. Ett folk som inte förmådde att uppnå den storhet han krävde förtjänade enligt Hitler att gå under tillsammans med honom.

Han både avskydde och beundrade de adliga preussiska officerarna och förstod att utnyttja deras pliktkänsla, deras fåfänga – och ibland även deras girighet – för sina syften. Han förstod deras psykologi, och att låta dem svära trohetseden till Ledarens egen person var ett smart drag som det snart skulle visa sig. Flera av Hitlers generaler och högre officerare begrep tidigt att hans politik skulle leda till en katastrof, och ett par av dem, von Beck och von Witzleben, började redan 1938 spinna planer på ett attentat för att avlägsna honom. Flera anslöt sig senare: von Kluge, von Mannstein, Halder, Fellgiebel, von Tresckow och andra, men dessa adliga herrar var urusla konspiratörer och när de äntligen 1943-44, efter mycken tvekan och flera uppskov, kom till skott, misslyckades alla deras attentatförsök. Den som är intresserad av Tredje rikets historia kan läsa om den militära oppositionen mot Hitler och om dess ledande figur, generalen Hans Paul Oster, i R. G. von Thun-Hohensteins bok Der Verschwörer (Deutscher Taschenbuch Verlag, 1984). Den är inte välskriven men en bitvis spännande läsning, och det som verkligen tar andan ur läsaren är hur dessa adliga och högborgerliga herrar i sina hemliga sammanträden, över fransk konjak och höljda i cigarrök, med stort allvar om och om diskuterade, inte hur de skulle ta livet av Hitler, utan det moraliska dilemmat huruvida det var förenligt med deras officersheder att göra myteri mot överheten och bryta trohetseden till statschefen.

Dessa sammansvurna var inga enkla stalldoftande lantjunkrar, utan kultiverade, oftast klassiskt bildade människor som borde ha hört talas om det berättigade i tyrannmord och som hade insett att kriget var förlorat och att det var nödvändigt att handla för att rädda deras älskade Tyskland från en total katastrof. Deras sublima moraliska skrupler förefaller oss skrämmande anakronistiska i ett århundrade då miljontals människor stupade och mördades, och ibland kan man inte undgå misstanke att det bakom allt tal om officersheder också kan ha dolt sig obeslutsamhet eller feghet. Men de flesta av dem saknade inte personligt mod och de hade ju satsat sina huvuden redan. Men soldateden och Treue, lojaliteten mot överheten, var utan tvekan ett allvarligt samvetsproblem för många av dem. Jag tror att deras fruktan att förlora sin officersheder var större än för galgen.

Men Eric Hobsbawm då och de av Orwell kritiserade vänsterintellektuella som varken svurit någon ed till fanan eller någonsin befunnit sig i en situation som krävde personligt mod och handling med livet som insats? Hur förklarar man deras Treue, deras desperata fasthållande vid bankrutta ideologier?

Till viss del finns förklaringen i Hobsbawms egen berättelse. Hobsbawm var uppfostrad i den tyska andan och det verkar som om han hela sitt liv förblivit tysk i själ och hjärta. Det kommunistparti han till sin död tillhörde var tidigare lika totalitärt och hade samma krav på obetingad lojalitet och orderlydnad som någonsin ställts av den preussiska armén eller Himmlers SS. Förunderligt nog tilltalas vissa människor – sociologen Adorno kallade dem ”auktoritära personligheter” – av just hierarkin och disciplinen i sådana organisationer. Psykoanalytikern Erich Fromm använde den kanske mer adekvata beteckningen ”auktoritetsbunden”, men båda termerna är korrekta, de återger bara två olika sidor av samma personlighetstyp. Adorno och Fromm tillhörde den s. k. Frankfurtskolan med bas i ett sociologiskt forskningsinstitut som efter Hitlers maktövertagande flyttades från Tyskland till New York. Där bedrevs undersökningar med syfte att förklara den våldsamma framväxten av fascismen och nazismen i Europa på trettiotalet. Forskarna i Frankfurtskolan var marxister, men Fromm var också freudian och en individorienterad sociolog som sökte grunden till samhällsförändringar i den enskilda människans personlighet. Han utvecklade en teori om den ”sociala karaktären”, en karaktärsstruktur som är gemensam för viss grupp och vilken, som alla personlighetsdrag, i huvudsak formas genom uppfostran. Den auktoritetsbundna människan skapas genom auktoritär, disciplinär och kärlekslös uppfostran och uppfostringsmetoderna i sin tur bestäms, enligt Fromm, av samhällets struktur. Den auktoritetsbundna människan är väl anpassad i det industriella och kapitalistiska samhället, säger han, ett modernt samhälle i vilket hon är fri från det feodala systemets och bondesamhällets band och restriktioner, men hon klarar inte den nya friheten, hon blir alienerad, en främling som tappat kontakten med sig själv. Fromm gav sin bok titeln Flykten från friheten (Escape from Freedom, 1941). För att fly det outhärdliga ansvaret som friheten för med sig utvecklar människan olika flyktmekanismer och en av dem är underkastelsen under en auktoritär organisation eller en karismatisk ledare.

För Fromm, Adorno och deras skola fanns det ingen tvekan om var den auktoritära personlighetstypen stod att finna. De fann den i Tyskland och i de nazistiska och fascistiska partierna runt om i världen. Så gjorde även Klaus Theweleit i sin stora undersökning (Mansfantasier, 1995). Den ”auktoritära människan” var en vedertagen typ under sextio- och sjuttiotalen – och då givetvis förekommande endast på högerkanten. Men redan på femtiotalet kunde kritiska psykologer visa att auktoritetsbundna människor drogs lika mycket till den dogmatiska vänstern och kommunistpartiets järnhårda partidisciplin. I dag är det uppenbart att den här antagna personlighetstypen utvecklades och trivdes lika bra – och kanske bättre – i den sovjetiska socialismen som i den nazistiska kapitalismen. Den moderna sociologin är något mera skeptisk och menar att Adornos och Fromms forskning möjligen är värdefullare som ett bidrag till förståelse av auktoritära tankemönster i vidare sammanhang än som beskrivning av en viss personlighetstyp.

Vare det sig nu handlar om tidigt förvärvade karaktärsdrag eller senare inlärda sätt att tänka och reagera, det utmärkande för människor som nazisten Hannes, Orwells vänsterintellektuella, Hobsbawm och deras likar överallt är att de förblir trogna sina övertygelser, trossatser, fördomar och vidskepelser till varje pris och i trots mot hela världen, i stort sett opåverkbara av fakta och erfarenheter. Jag har svårt att se något hedervärt eller respektbjudande i sådant förhållningssätt. Mig förefaller det snarare vara en extrem försvarsmekanism hos en svag och rigid personlighet som har investerat alldeles för mycket känslokapital och prestige i en idé eller en övertygelse och som är oförmögen att överge den och den grupp de tillhör utan att förlora fotfäste i tillvaron.

Trolöshet har i motsats till trohet en så förfärligt negativ klang. Men med tanke på Hannes, och de tyska generalerna föredrar jag Orwells, det kritiska förnuftets och det egna samvetets trolöshet framför det blinda tyska Treue.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s