70 år sedan – Epilog

Våren 1945 – En epilog

Våren 1945 var min generations stora, oförglömliga vår. Efter sex år av ockupation och krig, oändliga år för oss unga, långa år av halvsvält, fruktan och hat, men också av förväntan och väntan på det liv som skulle komma, det riktiga livet efter kriget. Nu svävade vi bland molnen, vi var som berusade av den ovana, efterlängtade friheten.

Men för några av oss dämpades glädjen när det förfärliga började tränga igenom och vi började förstå och tvingades att inse. Men det var svårt att ta till sig, att acceptera…

Min farmor Amalia hade kommit tillbaka från Theresienstadt och efter en tid också faster Irena från Slovakien dit hon hade flytt och där hon gömde sig hos en kusin. De levde i sitt gamla hus, värdshuset vid huvudgatan, men huset hade blivit illa skadat av tysk eller rysk beskjutning och de bodde i gårdshuset.

Vecka efter vecka väntade de och jag med dem och hoppades, men det kom inget livstecken från dem vi väntade på. Varken från min far, från Irenas man eller dotter Gertie, inte heller från släktingarna Redlich eller någon annan av släkten. Jag hade inte fått ett livstecken från pappa sedan han deporterats till Theresienstadt i september 1943. Vi frågade de få som hade återvänt, vi efterforskade hos myndigheterna men det enda vi fick veta var att de vid olika tillfällen hade transporterats till Auschwitz. Vi läste och hörde och visste vad som hade skett där, Auschwitz var det hemska ordet, helvetet, slutstationen utan återvändo.

Men vi hoppades ändå, dag efter dag, vecka efter vecka hoppades vi att ett under kunde ha skett, att kanske, kanske…Det var mot allt förnuft, sinnessjukt, men hoppet, även det mest vansinniga hoppet är svårast av allt att ge upp.

Bara en handfull judar hade kommit tillbaka och de två kvinnorna i Hodonín var ganska ensamma. Mamma och jag besökte dem ofta, farmor förargade sig över gamla judinnor ‘som bara gråter och gråter och inte gör något’, men själv sörjde hon mycket såväl min far som sitt barnbarn Gertie och alla de andra. Den enda goda nyheten kom från pappas yngre bror Béďa som äntligen hade nått sitt drömland Palestina efter sex års internering på Mauritius.

Men livet måste gå vidare…

Livet håller på att återvända. Vi sitter på det tidiga morgontåget på järnvägsstationen i Hodonín och väntar på att stinsen med den röda mössan och spaden skall dyka upp och vinka av oss. Men det dröjer. Man har lappat och reparerat och tågen har börjat rulla igen men bara det ena spåret är helt och vi måste vänta på ett mötande tåg. Så vi har tid att titta och fundera, stirra på den gula fasaden på stationshuset som är koppärrigt efter det amerikanska flyganfallet i november i fjol, eller om det kanske var ryssarnas katiusjaraketer i april, det kan kvitta nu, huvudsaken är att det är över. Bombkratrarna mellan spåren är fortfarande bara delvis igenfyllda och här och där sticker svarta rälser upp mot himlen som sotiga grisknorrar. På stickspåret intill står ett sönderskjutet lok och en lång rad utbrända godsvagnar, minnen av Mustangpiloternas övningar under den gångna vintern.

Kupén där jag sitter är fylld med folk, arbetare mest, på väg till jobbet. Äntligen kommer det väntade tåget, sceneriet förändras, stationshuset försvinner ur vår åsyn bakom en rad personvagnar som stannar på spåret intill.  Alla vänder sina ansikten mot fönstret och det blir tyst i kupén. Något liknande vi ser nu har vi aldrig sett. I tågfönstren mittemot oss trängs människor, eller snarare skepnader, hemska, knappt mänskliga varelser, klädda i förfärliga trasor och med hungerurgröpta ansikten. Judar. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå, det slår snabbt och hårt. Det är så han kanske såg ut, måste ha sett ut när… Kunde kanske han…? Nej, nej för Guds skull, nej, jag slår snabbt ifrån mig denna omöjliga, vansinniga tanke.

De är så nära att vi nästan kan röra vid varandras utsträckta händer och det är en skrämmande och frånstötande syn. De trängs i fönstren för att se på oss och de bara tittar och tittar på oss med halvöppna munnar och tomma ögon i svarta ögonhålor. Det är oändliga minuter och det är dödstyst i kupén. Vi kan inte slita ögonen från den spöklika synen tills den, eller är det kanske vi, sakta, sakta börjar röra sig och allt snabbare suddas ut. Mardrömmen viker. Där ute skiner solen och det är strålande vårmorgon igen. Jag känner hur trycket över bröstet släpper och jag andas ut.

Närmast fönstret sitter två kraftiga medelålders män, de ser ut som arbetare. Den ene, med en liten röd stjärna på kavajslaget, vänder sig till sin kamrat:

”Synd att Hitler inte har tagit kål på hela jävla patrasket”, säger han.

 Det är dödstyst i kupén. Ingen annan säger något. Inte jag heller.

Då kom Petrus ihåg Jesu ord, hur han hade sagt: »Förrän hanen gal, skall du tre gånger förneka mig.«

Jag hör hanen gala.

Och han gick ut och grät bitterligen.

(Matt. 26:75)

                            

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s