70 år sedan (18)

Dagboksblad 18

10 maj 1945

I dag har vi firat segern och freden med en militärparad i Hodonín. Det var mycket folk ute på gator och torg och husfasaderna och fönstren är behängda med fanor och flaggor. Man flaggar mycket med röda fanor för att glädja befriarna men helst med vår älskade gamla tjeckoslovakiska röd-vit-blåa. Jag undrar varifrån man har fått tyget och hur man har hunnit sy så många flaggor. Eller har folk verkligen hållit de gamla gömda på vinden i sex år med risk att hamna i KZ för det?

Jag hade en bra utsiktsplats, vi stod på huvudgatan (den heter Benešgatan igen) utanför vårt kontor och nästan mittemot tribunen med alla medaljprydda ryska och rumänska generaler och andra dignitärer. Det var förbimarsch av ryska och rumänska trupper, idel infanterister. Ryssarna stampar och marscherar i tätt slutna led och nära inpå varandra, så tätt att truppen verkar som en enda vaggande kropp. Det gör ett imponerande intryck av styrka och kraft. Rumänerna däremot i sina grå vadmalsuniformer och benlindor ser ut som en äkta bondearmé. Till råga på allt råkade benlindan på en stackars infanterist lossna just framför tribunen och vippa som en glad orm efter honom. Det var nog synd om den arme soldaten.

För att fira freden och till befriarnas ära ordnade stan en soaré som hölls i Sokolhuset i eftermiddags. Ryktet om mina dolda talanger hade tydligen nått stadshuset så jag blev ombedd att producera en hyllningsadress till den ryske kommendanten. Jag fick bara ett dygn på mig, men jag jobbade hårt i flera timmar i går med tusch och vattenfärger och det blev en stilig folder prydd som sig numera bör med en lysande röd femuddig stjärna med hammare och skära i guld, allt omgivet av strålglans, segerkrans och sovjetiska och tjeckoslovakiska fanor. På den andra sidan Hodonínbornas hyllning till Röda armén för dess hjältemodiga kamp mot fascisterna och tack för befrielsen, allt vackert textat med kyrilliska bokstäver på en förhoppningsvis felfri ryska.

Sokols biografsalong var sprängfylld med folk och barn med honoratiores och ryska officerare på främsta stolsraden. Det hölls tal, borgmästaren harangerade kamrat översten och överräckte honom min adress, kören sjöng, rosettprydda flickor reciterade, en annan kör sjöng, någon annan talade och de ryska officerarna verkade mer och mer uttråkade. Översten sträckte på benen, gäspade, det var varmt i salen så han torkade sig i nacken med en näsduk och vek sedan ihop min fina adress till en solfjäder och fläktade sig med den i ansiktet. Jag undrar om han överhuvud hade öppnat den.

Otack är konstnärens lott.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s