70 år sedan (12)

Dagboksblad 12

25 april 1945

I går orkade jag inte skriva något. Den unge ”doktorn” kom först på eftermiddagen och gav mig några gula tabletter, det var allt han kunde göra. Han har mycket att göra och ont om medicin, så han är sparsam med den. Jag har haft en besvärlig natt och är fortfarande rätt utmattad och dålig, dessutom har jag fått ont i ena höften, jag tror det är sviterna efter de kalla tältövernattningarna. Men i dag har jag i alla fall inte haft något blod i avföringen, förhoppningsvis är det de två gula tabletterna som verkar, och jag kom upp på eftermiddagen. Fast jag har så ont i höften att jag måste gå med käpp. Det är bra på sätt och vis därför att ryssarna har börjat rekvirera folk till olika röjningsarbeten igen.

Det har varit lugnt ett par dagar, ryssarna kommer och går, men det verkar som om kriget var över för vår del. Grannarnas radio har klarat befrielsen så vi kan hålla reda på hur kriget går. Moskva rapporterar med segerfanfarer för varje erövrad by och vi vet att fronten närmar sig Brno, som kommer att falla vilken dag som helst. Men tyskarna bjuder fortfarande motstånd och det pågår regelrätta pansarslag inte så långt borta från oss.

Alla är nu uppe på dagarna, men kvinnor och barn sover fortfarande i den fuktiga källaren, både för säkerhets och för ryssarnas skull. I dag när vi satt och åt i köket, hördes det plötsligt en kraftig smäll, en explosion, ganska nära, och efter en kort stund nästa, och en till. Jag sprang ut och såg att det rykte i trädgården bakom åkarvillan. Därifrån kom nästa smäll. Jag gick försiktigt bakom villan och buskaget och såg: Där stod en rysk infanterist och runt honom en skock ungar. Vid hans fötter låg en hög tyska handgranater. Han tog en av dem, drog i snöret i det långa träskaftet och kastade granaten 20-30 meter där den detonerade med en härlig smäll och åkerjorden sprutade och rök. Ungarna skrattade och hade underbart roligt.  Men nu började mammorna komma springande, släpa i väg barnen och skälla på den arme Ivan. Han ruskade bara på huvudet och skrattade och menade att dessa leksaker var komplett ofarliga, ”det skulle möjligen vara att skaftet skulle slå någon i huvudet”, menade han.

Tichýs bistre kommunistmajor och hans stab har nu gett sig av och vi får klara oss utan beskydd. Vi håller alltid reda på var det finns ryska officerare i närheten för att kunna slå larm och söka hjälp. Det är helt lugnt nu, endast om nätterna kommer det ibland ett eller annat tyskt plan som stör nattron. Allt börjar återgå till det normala, även klassgränserna börjar återupprättas, åtminstone ovan jord. Där nere i källaren sover fortfarande barnen och kvinnorna huller om buller utan hänsyn till samhällsställning.

Hos Tichýs var de så glada för att deras ryssar har dragit vidare att de firade med en herrafton med kortspel och likör. Det var ingenjör Tichý och hans utbombade tillfälligt inneboende kollega Navrátil från Hodonín med sin gamla och fula judiska fru som inte behöver gömma sig längre och inte behöver vara rädd för ryssar heller, och herr Stejskal som bor ovanpå oss. De spelade bridge. Närmare midnatt blev de störda av bultande på dörren och när de dumt nog öppnade, trängde sig in tre ryska soldater. De är beväpnade, deras chef, en sergeant, viftade med pistolen och sade att de letade efter en förrymd tysk fånge och att de skulle genomsöka huset. De tittade flyktigt genom våningen och gick sedan alla tre ner i källaren. Jag hade vaknat av larmet och stod nu tillsammans med de andra männen vid källardörren. En av ryssarna kom upp igen, ställde sig vid trappan och med en pistol i handen höll de våldsamt upprörda männen kvar där uppe. I källaren fanns deras fruar och barn. Det dröjde inte länge förrän fru Stejskalová, röd i ansiktet och till synes väldigt upprörd, kom springande uppför källartrappan och fortsatte vidare in i sin våning en trappa upp. Efter henne kom de båda ryssarna, en av dem bärande på Stejskals cykel. De beordrade någon av männen att pumpa upp cykeln, en av dem satte sig på den och de försvann genom bakdörren ut i trädgården och nattmörkret.

Vad hade hänt där nere?  De båda ryssarna gick runt, lyste med en ficklampa och tittade noga på de sovande och yrvakna barnen och kvinnorna. De fastnade för den rosenkindade och mulliga fru Stejskalová, en dam i fyrtioårsåldern. De gick runt och drog täcken över barnens ansikten, varefter en av dem gick lös på kvinnan. Enligt vad hon sedan berättade för min mor, lyckades han inte något vidare. Han var kraftigt berusad och när han stötte på ett oväntat hinder – hennes trosor – antagligen en ovanlig lyxartikel i hans hemtrakter, stupade han där i sin upphetsning och fick dra sig tillbaka med skammen. Så sade hon i alla fall. Honi soit qui mal y pense. Hon hade tur som klarade sig med blotta förskräckelsen, utan någon fysisk skada eller sjukdom.

Ryssarna fick ändå cykeln.

En tragikomisk historia kanske, men den upplevdes inte så av oss just då. Det var inte roligt, särskilt inte för grannarna som hade sina hustrur där nere, att stå där fullkomligt maktlös och bara se på.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s