70 år sedan (10)

Dagboksblad 10

22 april 1945

Vi är kommenderade till röjningsarbeten. Vi, det är jag, mina kamrater Zdeněk och Frans samt ett par till. Vi tre hade klarat oss hittills. För att kunna röra oss fritt och se oss omkring hittade vi på en ploj som ryssarna gick på ett tag, men nu är det slut. Vi tre gick runt under elledningarna och när vi stoppades av ryssarna, sa vi att vi var från kraftbolaget och kontrollerade ledningarna. Konstigt nog hade ledningarna klarat sig så gott som helskinnade under striderna. Vi gick alltså runt efter ledningsstolparna med papper och penna, tittade uppåt trådarna, diskuterade sinsemellan med expertmin, antecknade och såg allmänt upptagna ut. Så gick det en dag och vi fick se vad som pågick omkring.

Det har krigats en hel del alldeles i vår närhet. Det ligger delar av tysk utrustning, stålhjälmar och militärpersedlar vid vägkanterna, grävda skyttegropar och spår efter tunga fordon vid sidan av vägen. Där vägen svänger mot statsjordbruket står en utbränd tysk pansarbil ”Infanteriespähwagen’, en upptill öppen bil som liknar en stor likkista. Vi såg att en av tyskarna låg död på vägen bredvid, de ryska fordonen hade kört över honom så att skallen var tillplattad och hjärnan fanns på vägen som en röd massa.

Ryssar 1945

Ungefär så här såg det ut (Bilden är lånad)

Den sönderbrände föraren satt kvar med halva kroppen ovanför den taklucka han försökte ta sig ut igenom. Han satt fast med uppåtvänt ansikte och armarna halvlyfta som om han skulle ge sig.  Kroppen var helt svart och huden flagade av på de nakna armarna, på den vänstra satt klockan med blankt armband kvar. Han hade bitit tungan mellan tänderna som var det enda i det förkolnade ansiktet som lyste vitt i vårsolen. Vi frågade en ryss om man inte skulle begrava liken, men ryssen bara skrattade, viftade med handen och sa ”Eto Fritz”, det är bara en tysk!

Nu var i alla fall trådskådandet slut och vi skulle leta efter och begrava liken. Ryssarna tar hand om de egna döda, men tyskarna ligger kvar här och där i skogen. Men de är ändå förvånansvärt få och vår patrull hade tur och överallt där vi gick hittade vi bara mängder av uppgrävda skyttegropar i den lösa sandmarken och en och annan färsk gravhög, men inga döda. I ett skogsbryn låg där ett hästkadaver med uppsvullen mage och luktade illa. Vi hade att välja att gräva nära i stanken eller att gräva längre bort och sedan släpa det tunga kadavret. Vi valde det senare. Det är ganska lätt att gräva bara man undviker tallrötterna. Sedan fäste vi ett rep vid hästhovarna och släpade mödosamt kusen i sanden tills den gled ner i gropen. Och så nästa hästlik, svårt att veta om kusen var tysk eller rysk. Vi hittade grejor också, en lyckost lade beslag på en helt oskadd tysk officersvärja med balja, en annan hittade en rysk antitankhandgranat som ser ut som en grå enkilos konservburk med plåtskaft. Vi ville gärna detonera den, men viste inte hur. Småningom lyckades en modig själ armera den, men vi höll oss på avstånd; han kastade den och den exploderade med en enorm flamma, smäll och en kaskad sand som nådde över talltopparna.

När vi gick tillbaka igen förbi den utbrända pansarvagnen hade någon i alla fall tagit hand om de dödade tyskarna. Vi kände oss trygga med våra spadar och skyfflar på axlarna, när vi tågade förbi grupper av ryska soldater som samlades kring sina fältkök. Vi hade liksom utfört ett officiellt uppdrag och det syns länga vägar att vi hade varit och jobbat.

I dag började det komma rumänska trupper. Rumänerna har vänt kappan fem minuter över tolv och de är nu ryssarnas bundsförvanter mot tysken. Det är de armaste soldater man någonsin skådat. Även de kommer med hästdragna vagnar och de ser löjligt bondska ut där de sitter på kuskbocken med hästpiskan i handen och de fåniga båtmössorna med två spetsiga toppar på huvudet. Deras mössor är i stället för stora och sitter på öronen. De har grova grå vadmalsuniformer och benlindor. Vad som fattas soldaterna har deras officerare i övermått. Sällan har man skådat snobbigare militärer än dessa kungliga rumänska sprättar. De är oftast små men välpressade i sina vapenrockar av fransk-engelsk snitt, ljusgrå eleganta ridbyxor och bruna ridstövlar med snörning över fotvalvet. De bär alltid små befälskäppar under armen och har flotta tjockt guldbroderade kungliga kronor i mössan och över bröstfickan. De är uppenbart överklass, de ser ner på oss och talar helst franska.

Rumänerna är inte så farliga som ryssarna men även de har sina små knep. Favorittricket är att en rumänsk soldat kommer in och erbjuder en filt (eller annan militär persedel) till salu, mycket billigt. Han får sin flaska vin eller vad det vara må som betalning och går. Minuterna därefter kommer det in ett par rumäner med ett befäl och kräver resolut tillbaka den militära filten, som är stulen, påstår de. Det är svårt att resonera med vapenviftande soldater, så filten återlämnas och kan användas några hus längre bort på nytt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s