70 år sedan (8)

Dagboksblad 8

20 april 1945

Det var en orolig natt igen, men inget farligt hände. Det är fortfarande mycket folk på gården och omkring och det stojades och söps och bultades på dörren och vi sov inte bra. Det kom plan på natten som bombade någonstans i närheten och artillerielden låg ibland oroligt nära, men även den här natten har förflutit utan missöden.

En ny dag kom och med den nya soldater och nya besökare. Plötsligt stod där på gården en grupp om kanske hundra tyska och ungerska krigsfångar. De såg ömkliga ut, utan mössor och utan bälten, magra och orakade och de var fruktansvärt rädda, ja en del skakade faktiskt av skräck där de stod i väntan på transport – vart? till Sibirien? – bevakade av ett par ryssar med gevär med de långa bajonetterna. Jag frågade en kapten vad de skulle göra med dem och han skrattade och sa ordagrant: ”De skall till Sovjet och där skall de bygga upp allt de har förstört och de skall jobba tills de svettas nio svett och tionde blod”. Kanske förstod de arma fångarna att det skulle ta många år innan de skulle återse sina hem. Om de någonsin skulle få det.

I går kom en ordonnans och sökte kvarter för en stab. Det var en ung och trevlig man i min ålder och jag visade honom till grannen Tichý. Vi fattade snabbt att det är en trygghet att ha officerare i närheten och Tichýs stora lägenhet passar utmärkt. Efter någon timme kom en lastbil med staben. Först majoren, en lång ung man med mörk lugg i pannan, sedan hans stabslotta, sedan två svartmuskiga äldre kaptener och efter dem två meniga som bar på en tung järnbeslagen kista och en annan med en stor sliten kulram. Den trevlige ordonnansen, som visade sig vara lärare och talar franska med värdfolket, etablerade sig snabbt i deras stora kök och började förbereda middagen. Majoren med sin lotta och kaptenerna inkvarterades i två stora rum, måltiderna äter de i Tichýs fina matsal med blanka mahognymöbler och vitrinskåp. Läraren dukar med vit damastduk och Tichýs finaste porslin och kristallglas och serverar med en vit duk över armen, från rätt sida. Majoren är en butter man som inte ens snuddar med blicken vid värdfolket, ännu mindre yttrar ett ord till dem eller hälsar. Likadant den uniformerade damen han har med sig. Den glade kalfaktorn sjunger och skrattar i köket och umgås med oss andra. När vi viskande frågade hur det stod till med majoren, ryckte han på axlarna och viskade tillbaka: ”Kommunist”. De tänker stanna i flera dagar och vi är glada för det. Majoren och lottan beger sig varje morgon till gruvdirektör Daněks villa som ju varit övergiven och där nu en högre stab har slagit sig ner. Kaptenerna stannar kvar på sitt rum, de räknar löner eller vad det är på sina kulramar och ruvar över sin kassakista. Den ene är stor och tjock, med slätrakat huvud och lång böjd näsa, den andre lång och smal och ser likadan ut. Jag tror de båda är armenier eller andra kaukasier. På mornarna kommer de ut i köket och tvättar ansiktet och de rakade huvudena i ett tvättfat, varefter snyter sig ljudlig ut i tvättvattnet. Badrummet är för det mesta ockuperat av majoren eller hans kvinnliga hjälpreda. Jag var nyfiken och försökte diskutera kriget och världsläget med den magre kaptenen. Jag kom in på den då ofta diskuterade frågan om Sovjet efter kriget skulle vilja ha en isfri hamn vid något hav och jag frågade om vad kaptenen tyckte.  ”Vi har redan ett hav”, sade han stolt. ”Jo, men isfritt hav”, tyckte jag igen. ”Vi har redan ett hav, ett stort hav”, han bredde ut armarna, ”Kaspiska havet, ett stort, stort hav”. Det hjälpte inte med invändningar, Kaspiska havet fanns där och därmed basta. Det räckte för honom. Det skulle vara skönt om det räckte också för hans högste chef.

Ryssar 1945_0008

De ryska meniga är enkelt klädda och torftigt utrustade. De flesta har fortfarande de gamla långa bössorna ”vintovka” med långa hopfällbara bajonetter från första världskriget. Alla bär de enkla blusar, pösiga ridbyxor och korta stövlar och båtmössan i nacken, ibland till och med på tvären. Ammunitionen bär de i ett bälte av säckväv snett över bröstet där det är förpackat i vaxat papper. De har enkla ryggsäckar och påsar av säckväv vid bältet. Där förvarar de sina persedlar, matförråd och tobak, ”machorka”, som de rullar i tidningspapper eller ännu grövre. De förefaller rena och vi har inte sett några löss. De som nu översvämmar oss har inga tyngre vapen än sina gevär och k-pistar, en lätt kulspruta och en och annan pansarvärnsbössa med enormt lång pipa. De transporteras till nittio procent på hästdragna kärror och vagnar.

Officerarna är förvånansvärt snobbigt klädda – i alla fall många av dem. De har oftast välstrukna militärblusar eller välsittande uniformsrockar utan bälte eller koppel. Deras skärmmössor är alltid minst ett nummer för små och sitter gärna i nacken med en hårslinga käckt i pannan. De bär sina revolverhölster som cowboys långt nere vid låret och föredrar revolvrar med trummagasin. Det viktigaste värdighetstecknet är det imponerande kartfodralet av blankt brunt läder som hänger på små karbinhakar vid bältet. De har alltid flotta svarta ridstövlar av mjukt veckat skin, helt olika de styva tyska officersstövlarna.

De soldater vi först mötte hade på sina blusar ett emaljerat plåtmärke med röd stjärna i krans, med den röda flaggan ovanför, med ordet ”Gvardija”, gardet, på. De tillhörde alltså en gardesdivision och när jag nyfiket frågade vad det betydde, knackade en av dem stolt med pekfingret på märket och sade: ”Detta är det samma som tyskarnas SS. Det betyder alltid bara fram, aldrig tillbaka.” Jag var mycket förvånad att han visade sådan beundran för SS som för oss är symbolen för all ondska.  Men han kände tydligen bara till de Waffen-SS han hade mött i strid.

Gvardia

Vi är både chockade, förvånade och besvikna över de sovjetiska soldaternas och officerarnas sätt att vara och deras allmänna mänskliga och kulturella nivå. De känns oss vilt främmande. Visst kan vi göra oss förstådda sinsemellan, men vi känner oss långt från varandra i de flesta avseenden. Det finns bland dem en del sköna bondska typer, öppna och vänliga, men alla de jag har träffat – och det gäller även officerare – är skrämmande enfaldiga och okunniga, ja obildade. Och många förstås fullkomligt förvildade, försupna och brutaliserade, men det får man tillskriva kriget. Deras inställning till livet, döden och den civila egendomen är den odisciplinerade soldateskens. Man kan förstå en del av den inställningen med tanke på de år av strider och ständig livsfara de har levat i. Och i viss mån skiljer sig deras slaviska låtgåmentalitet och slapphet positivt från den tyska ”komiss”-fyrkantigheten och hårdheten. Samtidigt som deras slappa eller kanske mjuka inställning till regler och föreskrifter gör det för oss ofta lättare, innebär den också ständigt stora risker för oberäkneligt godtycke och övergrepp.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s