70 år sedan (7)

Dagboksblad 7

18 april 1945

Jansa har feberyrat i natt, något måste göras. Så åkaren tog fram sin Opel Kadett  som hade stått undangömd, jag målade stora röda kors på pappersark som vi klistrade på bilrutorna och vi hjälptes åt och bäddade ner mannen på dunbolster i baksätet.  Åkaren skulle försöka ta sig över fronten till den ryska sidan och min mor envisades att följa med. Det gick inte att tala förnuft med henne, så vid niotiden satte de full fart mot de ryska linjerna och försvann i kurvan bortom gruvan.

Jag var mycket orolig för min mamma. Timme efter timme gick, utan att de återvände.  Men dagen var så fylld av andra händelser som trängde sig på, att vi inte hade mycket tid att fundera och oroa oss över henne.

För nu har krigets verklighet börja fylla vår tillvaro.  Röda Armén har kommit.

Den har kommit till fots, på lastbilar men mest med hästdragna vagnar. Det är ett oändligt lämmeltåg av hästforor och vagnar av alla slag som kommer rullande. En del av dem har fyllt vår gård, ställt upp sig där och man har börjat laga mat. Det är en egenartad känsla att översvämmas av dessa slarvigt klädda och nonchalant uppträdande soldater som plötsligt finns överallt, kommer och går som de behagar, sätter sig ner inne eller går omkring och snokar i våra saker. De tar med sig självklart det de tycker om, speciellt armbandsur och cyklar. Vi var delvis förberedda (den tyska propagandan!) och bär våra armbandsur dolda. Min klocka, en julklapp från pappa, har jag under sockan på fotleden, så den har klarat sig. Och styvfars cykel finns nedmonterad nere i källaren under brädorna. Ryssarna har samlarmani på armbandsur, de har ibland flera klockor på armen som de stolt jämför och ställer mot varandra. Vi tycker att de är som stora barn, glada sorglösa och fräcka. Så länge de är nyktra. Tyvärr är det så att de har ”befriat” potatisbränneriet kort innan de kom till oss och det är inte så bra. Många har fyllt allt de hade tillgängligt med den 96% spriten, alltför många är väl upprymda.

Ryssar 1945_0007

Vi har ju haft tyskarna här i sex år och nyss strömmade de i skaror genom bygden, men jag har inte sett eller hört om ett enda fall, där de eller de medföljande ungrarna hade gått in i privata hem och plundrat. Däremot såg jag vid mitt sista besök i Hodonín, när jag på väg hem passerade grosshandelslagret mittemot kasernen på Brněnská, att de lastade allt som fanns där på lastbilar. Och jag har hört att de från de stora godsen i vår grannskap har tagit med en del av boskapen. Men som alltid hos tyskarna skedde allt detta i organiserade och disciplinerade former.

Den ryska armén som vi har här är helt annorlunda. De trupper som har kommit till oss är delar av marskalk Malinovskijs andra ukrainska front som under ett års tid har kämpat sig genom Rumänien, Ungern och södra Slovakien. Det är trots namnet inga ukrainare som har kommit till oss. Armén har formerats i Ukraina, men består till stor del av sibiriska trupper, en väldig blandning av olika asiatiska folkslag. Många av dem ser skrämmande ut för våra ögon, bruna, snedögda, koppärriga ansikten, somliga behärskar knappt ryska. Det är garvade, stridshärdade soldater som har hårda strider med mycket död och umbäranden bakom sig, de lever som om varje dag var den sista. De är till synes totalt odisciplinerade och slappa. De hälsar inte på officerare under kaptens grad. När jag frågade en av dem varför, skrattade han bara och sa: ”Han” och pekade på en underlöjtnant, ”han har blivit officer bara för att han hade skjutit tio tyskar”.

Ryssar 1945_0006_NEW_0001

Nu fyller de vår gård, lagar sin mat och sitter på vår förstutrappa och äter. En äldre soldat pekade på våra gardiner, skrattade och tyckte att vi var kapitalister. Vi har slut på vårt bröd och de delar frikostigt ut sina mörka limpor till var och en som kommer och ber om det. En äldre vänlig man med  brett ansikte och hängande ljus mustasch satt på vårt trappsteg och skar stora bitar mörk limpa och salt fläsk och åt. Han kom in i vårt kök och drack vatten, tittade in i sovrummet och såg sig omkring, såg litet förvånad på en färglitografi, en akt av Obrovský som jag hade fått som årspremium i konstklubben, och sa stillsamt: ”Är ni inte kristna här?” ”Hur så”, frågade jag litet överraskad. ”Inga ikoner?”, sade han.

Vi pratade en stund – trots språksvårigheterna går det att förstå varandra rätt bra – och han berättade på ett oefterhärmligt naivt sätt hur det gick till när de erövrade Hodonín. Med limpan och fläskbiten i handen ritade han med sin stora fällkniv i marken och åskådliggjorde hur de gick till anfall över Morava. ”Här”, berättade han, ”här fanns tysken, och här kommer vi. Och tysken, han gräver ner sig här och här och väntar på oss och tror att vi kommer den här vägen. Men”, han skrattade högt och knackade med pekfingret i pannan, ”vi är smarta. Vi sätter i gång med kanoner, och granatkastare, och med flyg, och under tiden smyger vi här”, och han pekade ut med kniven hur de kringgick tysken, ”och här, och tar tysken från sidan. Vi är smarta!” Och han skrattade och knackade sig i pannan. Det är sådana ryssar man tycker om.

Men det finns andra, tuffa fräcka storstadsslynglar som den långe ljuse sergeant som med en flaska i ena handen vinglade in till grannen åkaren och började rumstera om i lägenheten. Han hade en pansarförarhuva på sig – vi har inte sett en rysk stridsvagn under hela tiden – och en stor pistol dinglande långt nere vid låret.

Ryssar 1945_0005_NEW

När han upptäckte att deras böcker är tryckta med latinska bokstäver gick han bärsärkagång bland dem. ‘Jävla tyskar,’ skrek han och vräkte böckerna på golvet. Vad kan man göra, officerarna är totalt ointresserade eller skrattar åt våra klagomål. Vi förstår att de knappast kan göra något. De är maktlösa, utom i de allra grövsta fall då de kan döma ut dödsstraff kanske; vad gör man med odisciplinerade soldater i fält?

Vi får leva med det så gott det går. Artilleribeskjutningen har nu upphört, den har flyttat sig några kilometer bort mot nordväst. Vi kan se hur granatkastarelden ligger, granaterna exploderar tätt, tätt i grodkärret vid bäcken, vad det nu skall vara bra till. Där finns bara sura ängar och kärr och tusentals grodor som brukar underhålla oss med sin växelsång under sommarnätter. Nu blir de av misstag tagna för tyskar. Stackars grodor. Även det ryska flyget fortsätter att flyga sina karusellövningar, nu mot de lätta skogssluttningarna i nordväst. Vi har lärt oss att skilja på de tyska kulsprutornas snabba takt och de ryskas hårda kraftfulla ljud. Men det rör oss inte längre, striden flyttar sig längre och längre ifrån oss i riktning mot Brno.

Vårt bekymmer är att klara oss och överleva i den nya tuffa värld vi nu befinner oss i. Att snabbt komma underfund med våra befriares sätt att vara, bemöta dem på rätt sätt, försvara vårt och de våra. Vi vet nu att våra kvinnor och flickor är i farozonen. Ännu är det dag och trots allt en viss ordning, men hur blir det när natten kommer? Kvinnorna och barnen finns fortfarande kvar nere i källaren den mesta tiden. Det gäller att visa sig så litet som möjligt, därför håller de sig undan. Vi klarar oss hyggligt, det är värre i de ”bättre” hemmen, där det finns mycket av intresse för våra nyfikna gäster. Grannen bergsingenjör Tichý har det jobbigt i sin stora femrumslägenhet och kallar ibland på hjälp att hålla de objudna gästerna under uppsikt. Det hjälper ändå inte.

På samma sätt som Londons lordmayor gjorde när Cromwells soldater stövlade in, måste vi ta emot dem med den hövlighet man bör visa väl beväpnade män.

Kvällen kom och bilen med mamma var fortfarande inte tillbaka. Först sent på kvällen kom de, tack och lov välbehållna. De fick köra genom de ryska linjerna och ända in i Slovakien där de kunde lämna den sårade Jansa på ett sjukhus. För säkerhets skull sa de till ryssarna att han var en sårad partisan.

(Mer än fyrtio år senare, när jag kunde åka till Tjeckoslovakien igen och vi besökte mina släktingar, fick jag ett bud med varma hälsningar från vår gamle granne Jansa. Han levde och kom ihåg).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s