70 år sedan (6)

Dagboksblad 6

17 april 1945

I dag gick det larm. En granat hade slagit ner i åkarstallet. Jag vet inte hur det gick till, men en av hästarna kom springande över gården och galopperade vilt i trädgårdarna. Även den andra hade slitit sig och sprang vilt omkring. Granaten slog i foderrännan och splittret har bländat en av hästarna och skadat den andra. Kusken och chauffören Jansa, vår granne, blev skadad av splitter och måste tas om hand. Tillsammans med styvfar Jan bar vi honom till vårt kök och lade honom på den mest skyddade platsen under fönstren. Mamma skulle hämta Míla som är utbildad Rödakorssamarit, men Míla, som är bara 16 år, var chockad och ville inte lämna den trygga källaren. Så mamma tog själv samaritväskan och tillsammans skötte vi om mannen. Han hade fullt med småsplitter i huvudet, bröstet, låren och benen, men turligt nog inte i buken. Antagligen stod han bakom en häst när smällen kom. Hans ena stortå var bruten och han hade ett ganska stort köttsår på ena låret. Vi arbetade med honom säkert minst en timme och allt vårt förbandsmaterial har gått åt. Skulle det hända något mer är vi illa ute. Vår doktor i Dubňany har stuckit så vi har ingen läkare här.

Jansa har varit vid fullt medvetande hela tiden, han har inte klagat så mycket och ligger nu kvar på en madrass i köket.

På eftermiddagen kom det en rysk patrull på tre man in till oss, en sergeant och två soldater. De plockade fram en död höna ur en säckvävspåse och sade: ”Mamma, koka hönan åt oss, vi kommer tillbaka om ett par timmar och hämtar den.  Och plocka fram några glas.” De slog sig ner vid köksbordet och tog fram en vinflaska.

Mamma dukade fram vinglas, men de ville i stället ha mindre glas och ölsejdlar med vatten. Styvfar var på annat hål, jag var den ende mannen i huset, så jag skulle vara med och dricka tillsammans med dem. De slog i de små glasen en klar vätska ur vinflaskan och så skulle vi skåla: för Stalin, för segern, för Tjeckoslovakien.  Olyckligt nog för mig var drycken 96% ren sprit som de hade kommit över när de erövrade spritbränneriet som ligger bara några kilometer från oss. Effekten på mig var helvetisk, det brann i halsen som glödande järn, tårarna rann, jag hostade och drack vatten ur sejdeln. Jag känner fortfarande av det, hoppas bara att min strupe inte är förstörd för evigt. Ryssarna bara skrattade och slog sig på låren. ”Plochoj Tjechoslovak!”, dålig tjeckoslovak, tyckte de att jag var.

Ryssar 1945_0002

Jansa har blivit sämre. Han har feber som bara går upp, det är klart att han måste ha läkarvård. Men hur? När de tre ryssarna kom tillbaka att hämta hönan bad vi dem att skaffa läkare eller åtminstone en sjukvårdare, vilket de lovade, men kvällen kom och ingen doktor.

Jansas arbetsgivare, åkaren, menade att vi skulle försöka skaffa hjälp från ryssarna. Tyskarna kunde inte komma i fråga, de flydde för sina liv, ryssarna finns där någonstans men ingen av oss vet var. Vi är i ingenmansland, mitt emellan de två arméerna och det är för tillfället lugnt. Som tur är tycks ingen vilja kriga på natten. Skjutandet har upphört och vårnatten är mörk och tyst .

Efter en viss överläggning och mycket tveksamhet bestämdes det, att två av oss skulle försöka ta sig över till den ryska sidan och skaffa hjälp. Det blev jag tillsammans med en annan av grabbarna som ställde upp. Vi förstod att det var ett rätt tokigt företag att i mörkret smyga mot den ryska fronten och vi var klart rädda när vi gav oss i väg. Det var beckmörkt och vi gick försiktigt i riktning mot gruvan och Daněks villa. Vi hade inte hunnit mer än 150 meter när den första granaten kom och exploderade med ett bländande sken och en våldsam smäll någonstans bakom oss. Vi slängde oss ner i diket och väntade.  Detta måste ha varit ett helt förfluget skott, tyckte jag, ingenting rörde sig eller hördes vida omkring och man såg ju ingenting på tio meters håll. När ingenting hände började vi förflytta oss framåt igen, nedhukade i diket, men vi hade knappt hunnit till Daněks trädgårdsgrind när nästa granat kom och slog ner och kreverade med samma bländande sken och en öronbedövande knall, denna gång alldeles för nära. Där låg vi och tryckte bakom de murade grindstolparna. Det var uppenbart att elden, antagligen från granatkastare, var riktad mot oss men jag kan fortfarande inte fatta hur man kunde se oss i kolmörkret. Men tydligen gjorde man det.

Det verkade hopplöst att fortsätta. Ingen av oss sade något, men vi bestämde oss för att backa ur.  Vi kröp längs det grunda diket och vidare nedhukade vid vägkanten tillbaka, samma väg vi kommit.  Det var kanske fegt av oss, men ingen klandrade oss för vår snöpliga reträtt och ingen annan ställde upp till ett nytt försök heller.  När jag nu tänker efter så tycker jag det hela var ganska vansinnigt redan från början, men vi är så oroliga för vår sårade granne, och det blir en orolig febrig natt för honom.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s