70 år sedan (5)

Dagboksblad 5

 16 april 1945

Den här dagen kommer vi att minnas i alla våra dar. Tyskarna är totalt slagna, fast de håller fortfarande emot här hos oss och i Österrike. Heeresgruppe Mitte under fältmarskalk Schörner gör fortfarande motstånd, utanför Wien, i Bayern och i centrala Tyskland, men Berlin kommer att falla vilken dag som helst. Hitler är kaputt.

I dag hände det något hela tiden. Det dök upp enstaka tyska soldater som rörde sig i riktning ”bakåt”. Två tungt beväpnade tyskar stannade vid vår husknut och bad om vatten. Det var trötta och slitna unga killar i stålhjälmar och kamouflagefärgade regnkappor, tyngda av Schmeisser k-pistar och handgranater.  Jag försökte övertala dem att slänga lumpen och gömma sig hos oss i källaren, men de viftade trött bort alla förslag. Det var uppenbart att de inte ville slåss och dö i krigets sista skälvande minuter, men de ville absolut inte bli tillfångatagna av ryssarna heller.

Det hördes skottlossning hela tiden, kulspruteeld, tyngre vapen och enstaka granatnedslag. Kvinnor och barn är förstås i källaren men styvfar och jag kunde inte hålla oss, vi var säkra på att nu måste ryssarna äntligen komma. Så vi stod och tryckte bakom husknuten vid våghuset och spanade mot gruvan, vi visste att det var därifrån de måste komma. Timmarna gick, solen värmde när vi plötsligt såg en skymt av rörelse och en ovanlig uniformsfärg bortom Daněks vita villa, vid en av de svarta gruvbyggnaderna. Det var inte den grågröna tyska uniformen, utan en gulbrun färg.  Hjärtat bultade vilt när vi såg de första ryssarna dyka upp ett par tre hundra meter från oss, en liten grupp på kanske tio man som snabbt korsade åkern på kolonn med riktning rakt mot oss. När de var på femtio meters håll kunde styvfar inte hejda sig längre utan sprang emot dem med utsträckta armar och ropade: ‘Bröder, kamrater!” Tårarna strömmade över hans kinder. Jag sprang efter.

Det var en sliten liten krigarskara vi tog emot med kramar och handskakningar. De liknade på inget sätt de alltid reglementsenligt klädda och hjälmförsedda tyskarna. De här rödarmisterna såg ut som ett gäng bybor på harjakt. De var i olika ålder, ingen av dem bar en hjälm, deras uniformer och persedlar verkade hoprafsade från olika arméförråd, deras långa gevär från första världskriget verkade antika. Den unge löjtnanten som var chef för gruppen bar en k-pist med ett runt magasin, en ”avtomat” som de kallar det. Hans båtmössa satt i nacken och en mörk hårkalufs svängde i pannan. Som alla andra var han klädd i en militärblus knäppt i halsen och med läderbälte, pösiga ridbyxor och korta stövlar.  Det som skilde honom från mannarna var en pistol som han bar i ett läderhölster långt ner på höger sida och ett kartfodral av skinn på den vänstra. De andra höll i sina långa gevär med de ännu längre smala trekantiga bajonetterna ”sjtyck”, några hade en hoprullad kappa snett över axeln, alla hade de små säckar av säckväv på ryggen och gevärsammunition i vaxpappersaskar snett över bröstet. En av dem bar på en lätt kulspruta med ett stort runt plåtmagasin på ovansidan.

De var inte ovänliga, men hade inte heller tid med våra vänskapsbetygelser. De frågade efter tyskarna. Under tiden slog de sig ner i solen på den gamla vågplattan och den lilla sittbänken vid vår stuga, plockade ur sina säckvävspåsar fram ”machorka”, grovt tobak, som de rullade i tidningspapper, rökte och pustade ut en stund. Jag provade min ryska på den unge löjtnanten som efter utseende att döma inte var ryss utan någonstans från Centralasien. Han tog fram sin karta och jag försökte visa honom läget. Det var en detaljerad rysk karta över vår trakt men den var föråldrad, där fanns fabriksbyggnader som är rivna för länge sedan och det saknades nya, så jag hämtade min egen karta som jag försökte förklara för honom.  Det gick inte, han förstod inte den tjeckiska kartan och tyckte tydligen att det gick bra att vinna kriget med den gamla ryska. En av mannarna, en godmodig rysk bonde med hängande gul mustasch höll på att ladda löjtnantens k-pistmagasin, vilket inte gick något vidare med hans tjocka styva fingrar. Jag hjälpte honom att trycka in 72 stycken 9mm-patroner i det runda magasinet, och när vi stod där böjda över sittbänken kom det för mig nu välkända ljudet av en artillerigranat och därefter en dånande krevad – alldeles för nära tyckte jag, där jag nu låg och tryckte under bänken. Den lille mustaschfarbrorn satt lugnt kvar på bänken, klappade mig vänligt på axeln och skrattade: ”Ingen fara, det är våra!”, sa han!

Två tyskar som dröjt sig kvar på observationsposten i hyreshuset upptäckte för sent att de höll på att bli kringrända. De försökte springa bort de kanske tusen metrarna till nästa grupp gårdar, men hann aldrig, de blev nedskjutna på den öppna lätt uppåt sluttande svarta åkern och blev liggande där. En av ryssarna lade ifrån sig geväret och sprang de omkring 200 metrarna till de döda tyskarna för att befria dem från deras klockor – som de i alla fall inte längre behövde. Kulspruteskytten placerades mitt på den öppna vårgröna gräsmattan mellan vårt hus och stationen, där han låg bakom sin kulspruta, fullt synlig, och rullade cigaretter under sina kompisars glada tillrop. Överhuvud verkar det som om dessa rödarmister betraktar kriget som en ganska trevlig vardagssyssla.

Efter en stund fortsatte gruppen vidare och vi var åter ensamma i ett ingenmansland. Några timmar senare såg jag en av ryssarna gående tillbaka, utan vapen, med jackan i trasor och hela ryggen bränd och blodig. Han bara skrattade och viftade bort oss när vi erbjöd hjälp och linkade vidare tillbaka till de sina.

Artillerigranaterna fortsatte nu komma mer eller mindre regelbundet. Alla kvinnor och barn finns nere i källaren. Mor är den enda som vistas uppe i köket, hon lagar mat och tillsammans skulle vi hämta ved när en av granaterna kom visslande och exploderade i trädgården, väldigt nära, tycker jag. Jag kastade mig ner och fick dra ner henne, hon reagerade inte på faran, skrattade generat och tyckte att jag bar mig åt. Hur skall man förklara det? Min morfar, som börjar bli senil, vägrade att gå ner till källaren. Han satt till synes helt ointresserad av kriget vid köksfönstret, puffade på sin pipa och läste en western. En av granaterna kreverade utanför köksfönstret och splittret slog igenom fönsterrutan, inte långt från hans huvud och borrade sig genom garderobsdörren och in i kläderna. Det var inte så väldigt nära men tillräckligt nära ändå. Först då kunde vi med milt våld få gubben ner till källaren.

Några tyskar syns inte till, men det kommer inga fler ryssar heller. Är vi befriade?

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s