70 år sedan (4)

Dagboksblad 4

 14 april 1945

I går hörde vi i Moskvaradion att Hodonín har fallit, utan några allvarliga skador på stan. Nu blir vi fria inom ett par dagar.

Vi väntar otåligt på ryssarna, men vi vet inte riktigt vad vi skall tro. Våra känslor är som det heter något blandade. Tyskarna och protektoratregeringen har länge bearbetat oss med skräckskildringar av den ryska framfarten på Östfronten, men Goebbels- och Moravec-propaganda är för enfaldig. Överallt sitter det affischer som visar grymma asiater med klor som griper om Prags slott och med grovt retuscherade bilder av fula och eländiga ryska krigsfångar och texten ‘Dina bröder?’ Vi tror inte på dessa historier… men ändå?

Själv är jag skeptisk åt båda håll och har haft en del skärmytslingar både inom familjen och med mina vänner om den tyska propagandan. Det är väldigt lätt att bli uppfattad som tyskvänlig om man vågar komma med kritiska åsikter om Sovjet eller Stalin, i synnerhet när jag diskuterar med min kommunistiske kusin Karel.  Ändå har vi på sistone fått höra oroande rykten som kommer från andra källor, tyska soldater på permission från östfronten och den nu ökande ström av civila flyktingar som kommit till Hodonín.

Det går rykten att tyskarna tvångsrekryterar unga män för militära hjälparbeten.  Vi har varit med om något liknande för några veckor sedan, när man stängde alla icke krigsviktiga arbetsplatser i Hodonín och tvingade oss att gräva stridsvagnsgravar runt stan. Vår vicevärd, åkaren och f.d. polisen samlar nu alla unga killar, vi skall inte bo hemma för säkerhets skull, tycker han. För att inte upptäckas och föras bort av tyskarna har vi satt upp några tält i buskarna i hans handelsträdgård, bara några hundra meter bort. Jag tycker det verkar knäpp men fogar mig för solidaritetens skull.

Vår lilla järnvägsstation är sedan några dagar ockuperad av en avdelning tyska infanterister med ett par officerare. De ser till att de godstågen som fortfarande går med krigsmateriel och ammunition passerar ostörda. Jag ser soldaterna från mitt fönster, de verkar inte särskilt krigiska när de vankar runt i bara skjortärmar eller ligger i vårsolen med nakna överkroppar.  Vår vicevärd kom i dag på idén att organisera en motståndsgrupp. Han samlade oss, ett tiotal unga killar och började planera. Järnvägen går i en skarp kurva i skogsbrynet vid bäcken och vår självutnämnde partisanledare menade att vi skulle spränga den just där i kröken. För att komma över sprängämnen måste vi först överfalla och förgöra den lilla tyska trupp på stationen. Till det förfogar han över ett hagelgevär och en 7,65mm polispistol. Jag tycker det verkar vansinnigt men hänger med för solidaritetens skull.

15 april

Gud vad jag har andats ut! När jag vaknade i morse och tittade ut genom fönstret såg jag inte den minsta rörelse på järnvägsstationen. Stationshuset badade i morgonsolen, akaciorna runt omkring har börjat grönska och av tyskarna syntes inte ett spår. Vicevärdens hela djärva plan blev om intet. Tyskarna hade under natten utrymt järnvägsstationen och bara försvunnit och med dem vår enda chans att bli – med största sannolikhet döda – partisanhjältar.

I morse upprättade tyskarna en artilleriobservationspost i det stora trevåningshuset på andra sidan järnvägen och ett batteri 10,5 cm fältartilleri etablerade sig bortom kolgruvan och satte igång med ett herrans oväsen. Jag har redan förstått att kriget är mest en förfärlig massa oväsen, men hade ingen aning om att några kanoner bakom husknuten kan bli så enerverande. Artilleristerna avlossade sina pjäser med regelbundna mellanrum på ett antal minuter. Det dånade fruktansvärt och lufttrycket skakade vårt hus om och om igen.  Det var alltid ett dån och sedan en nervös väntan på nästa och nästa igen. Detta pågick hela dagen, innan även de drog sig tillbaka.

På förmiddagen kom en tysk pansarbil, gjorde en sväng runt järnvägsstationen och till synes helt utan anledning sköt med sin kulspruta mot alla fönster på andra våningen i kringliggande hus, också mot fönstret i mitt och morfars rum.  Morfar var inne, rökte pipa och läste som vanligt sina deckare. Tydligen börjar morfar bli litet senil, för han reagerade inte något vidare på hål i fönstret och i väggarna och endast mycket motvilligt lämnade han sitt rum och följde med oss ner till köket, där han omgående intog en plats vid fönstret med pipan och deckaren.

Det uppstod ett slags stiltje, vi är helt utan kontakt med omvärlden. Tillsammans med Mirek klättrade vi några gånger upp i gruvans högsta schakttorn och spanade, vi hörde frontens muller i öst och ett svagt återsken på kvällen, men inget hände. Det var en orolig väntan. Jag fick en strålande idé. Några kilometer in i skogen i riktning mot Hodonín finns ett högt brandbevakningstorn, det skulle bli en perfekt utsiktsplats. Så jag tog min kikare och Mírek, han är bara fjorton men vill alltid hänga med, och vi gav oss ut i det härliga vårvädret, i shorts och tröja för att kolla läget. Vi klättrade uppför de långa stegarna till den högsta plattformen som faktiskt erbjöd en underbar utsikt över skogarna. Men det var just allt vi såg: tall- och granskog vida omkring. När jag som bäst spejade med kikaren snärtade det plötsligt i luften av ett kort och snabbt visslande ljud och strax därefter hördes en avlägsen knall. Och med det samma nästa visselljud och nästa knall. Det var en mycket obehaglig känsla att befinna sig där uppe som ett levande mål utan minsta skydd. Vi kastade oss nedför stegarna i rasande fart och jag är väldigt arg på mig själv att jag var så dum och utsatte oss båda för denna onödiga fara. Tur att tyskarna är dåliga skyttar.

Det enda som ständigt påminner om kriget är de ryska flygplanen. De syns och hörs regelbundet, men de agerar mot mål någonstans bortom skogen och utom vårt synhåll, man kan oftast höra deras bombfällning och ibland se tyskarnas lv-eld omkring dem.

I går slog de till mot en tysk militärkollon som passerade vår by Dubňany. De åstadkom en del förödelse på bebyggelsen, minst tre av gårdarna stod i brand och det visade sig att den lokala brandkåren hade ingen möjlighet att klara en sådan katastrofsituation. Min syster Míla, som är rödakorsutbildad skyndade dit med sin förstaförbandslåda för att hjälpa till.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s