70 år sedan (3)

Dagboksblad 3

10 april 1945

I dag gjorde jag en fotvandring till Hodonin igen, jag tror det är sista gången jag var där innan fronten kommer. Jag gick skogsvägen igen. Staden är i fullt belägringstillstånd, gatorna var helt tömda på folk. Det var så onaturligt tyst, det var som om staden tryckte och knappt vågade andas i väntan på det som skulle komma. Endast enstaka militärfordon dånade ibland fram längs huvudgatan, lastbilar med Volksturmgubbar och Hitlerjugendpojkar med var sin panzerfaust som nu skulle hejda de ryska stridsvagnarna. I vägkorsningen vid länsstyrelsen mötte jag en motorcykel med sidvagn. Jag kände igen föraren trots hans bistra uppsyn under stålhjälmen. Det var ambulansföraren och treuhändern Ammer, vår före detta klient och numera stadens försvarare mot de asiatiska horderna.

Jag hälsade på min gamle klasskamrat Jura Zezulka. Familjerna Zezulka och min chef Rohan med frun hade etablerat sig i en källare med ett extra förstärkt tak och mjuka mattor och väntade på vad som skulle komma. De har en viss erfarenhet från november i fjol och det amerikanska bombanfallet.

Jag hade ätit en enkel lunch på grönsakssoppa hos min arbetskamrat Věra Králová när de första ryska planen kom. Det är lågflygande attackplan som skjuter med sina kulsprutor på allt som rör sig på vägarna och gatorna. Vera och hennes gamla mamma störtade ner i källaren och besvor mig att följa efter. Emellertid tyckte jag att skådespelet var för spännande, stannade uppe och observerade allting från deras glasveranda – för övrigt var det hela snabbt över. Nästa gång de ryska planen kom var jag hos moster Kamilla, där det hela upprepades. Denna gång stannade en av tyskarnas bilar med luftvärnskulspruta på gatan utanför det lilla radhuset och gav allt den kunde mot det ryska planet som dök mot oss från gårdssidan. Jag stod på den lilla gården och såg hur det ofantliga planet kom på bara några meters höjd och till synes siktade rakt mot mig. I det öronbedövande dånet från den tunga lv-kulsprutan på gatan och av planet såg jag rakt in i mynningsflammorna av fyra stycken 20-mm kulsprutor.  Moster Kamilla skällde ut mig och jag kände mig  ganska dum. En av patronhylsorna hamnade på gårdsplanet och lämnade ett hack i betongen. Den hylsan har jag kvar som souvenir.

Jag fortsatte vidare till moster Růžena som bor långt ut på Štefánikgatan i stadens utkant, vid utfarten mot Rohatec. I slutet på gatan, alldeles utanför huset hade tyskarna byggt en kraftig barrikad av trästockar tvärs över gatan med bara en smal passage. Jag såg inga soldater, den långa gatan var fullkomlig folktom i det vårliga solgasset när den första granaten kom visslande och slog ner någonstans med en fruktansvärd metallisk krevad. Jag hade aldrig hört en granats visslande ljud och skarpa krevad, och jag minns bara att jag låg tryckt vid en hussockel med vilt bultande hjärta och utan att veta hur jag kom dit. Jag började springa vidare när den nästa granaten kom, som jag tycker ännu närmare. Så där låg jag igen och försökte göra mig så liten som möjligt. När inget mer hände, reste jag mig snabbt på nytt och rusade till mosterns port – som var stängd. Jag kommer inte ihåg hur jag lyckades öppna porten och komma in, men nu vet jag hur det känns när kriget är på riktigt.

Alla mostrar och vänner befann sig väl och innan jag skulle vända hem gjorde jag en expedition närmare fronten på landsvägen där den vackra vita betongbron över Morava markerar gränsen mot Slovakien. Vägen var fullproppad med militärfordon i båda riktningar och jag kom inte längre än till konservfabriken. Det var uppenbart att tyskarna retirerar men att de tänker bjuda motstånd vid Moravafloden.

På Masaryktortorget vid kyrkan stod ett par tyska Tiger-stridsvagnar, enorma bjässar med långa kanonrör och breda band. En av dem hade fått fel och tyskarna höll på att ta loss bandet. De arbetade i bara skjortärmar, slog ut plintarna med en slägga och bandet lade sig ner på stenläggningen. Det var spännande att se, så jag stannade och tillsammans med några andra killar såg på när de ryska flygplanen kom igen. Det är pansrade attackplan konstruerade för låganfall och de opererar i grupper på fem eller sex. De dyker i lågflykt och anfaller ett och ett och sedan vänder de i en båge uppåt. Så gjorde de nu mot de tyska stridsvagnarna på torget. De flög mot oss i en ring som liknade en sned karusell och upprepade sin uppvisning tills ammunitionen var slut. Det var ett fruktansvärt oväsen från deras motorer och kulsprutor. De tyska soldaterna slängde sig under sina tanks, men vi som stod omkring hade det inte så lätt. Jag och ett par andra kastade oss in i den närmaste affärsentrén, men den förtänksamme handelsmannen hade låst och dragit ner ett bastant järngaller, så vi hade inte mer än en halvmeter att pressa oss in i. På sidorna var det bara skyltfönster för övrigt. Det var några långa och svettiga minuter innan den karusellen var slut. Den enda effekt hela den öronbedövande uppvisningen fick var en massa skador på stenläggningen. Ingen av stridsvagnarna eller dess besättningar hade någon synlig skada.

Den här episoden vågade jag inte berätta om för mamma när jag kom hem.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s