70 år sedan (2)

Dagboksblad 2

5 april 1945

I dag har jag varit i Hodonín. Jag gick hela vägen, nästan 10 km fram och tillbaka till fots, det hade jag aldrig gjort tidigare fast vi har bott här i fem år nu. Men vårt lilla lokaltåg har slutat att gå och tiderna börjar bli så osäkra med alla militärer som far omkring, så jag ville inte cykla och tog den lilla skogsvägen. Våren har kommit och solen värmer, så det var ganska skönt att vandra på den välgångna stigen på sandmarkerna genom höga tallskogen.

Hodonín är sig inte likt. Fronten är redan nära och jag träffade inga bekanta och såg nästan inga vanliga människor på gatorna, däremot fullt med tyskar, militära fordon och civila tyskar på flykt.

På huvudgatan passerade jag en äldre tysk militär i lång soldatkappa men utan vapen, han linkade med hjälp av en käpp i riktning från fronten förstås. Han gjorde tecken åt mig och när jag kom närmare bad han mig att posta ett brev åt honom som jag tog emot. Jag förstår inte varför han inte kunde posta det själv, möjligen kände han inte igen våra ljusblå brevlådor. Vi följdes åt en bit och jag förstod av vad han sa, att det enda han önskade var att komma helskinnad ifrån det hela. Han haltade kraftigt men var antagligen en desertör.

Jag träffade mina kusiner Karel och Josef och tillsammans med Karels fästmö och ett par andra gick vi till vår gamla kälkbacke, en hög strandbrink ovanför Morava, för att få överblick över läget. Det var en underbar vårdag, det var kyligt men aprilsolen värmde ur en molnfri himmel, jorden doftade där vi satt i gräset och såg stan och Moravafloden med sina armar som slingrade sig under oss. Man såg långt in i Slovakien och det lätt kuperade landskapet som höjde sig mot öster. Det var nästan overkligt att se att man förde krig där borta, men vi kunde se fordonsrörelserna på de smala grå vägarna och på höjderna ovanför den närmaste slovakiska byn Holíč kunde man räkna nedslag efter nedslag av artillerigranater runt de gamla väderkvarnarna. De slog upp som små vita blommor mot den blå himlen och den lätta röken försvann snabb i vårvinden. Det såg så oskyldigt ut och vi satt i timmar och pratade och planerade för den kommande friheten.

Tyskarna hade något halvhjärtat befäst Hodonín. Det fanns inte mycket till försvarsförberedelser runt stan utom de djupa pansarvärnsgravarna som vi själva hade fått gräva för ett par veckor sedan. Vid gamla kvarnrännan hade man byggt upp kulsprutenästen här och var, men de som skulle försvara stan var inte tyskar utan ungrare; i alla fall de som låg där. Vi försökta prata med en ung ungersk officer, han var i samma ålder som vi, men det var dåligt med både hans stridslust och språkkunskaper, så mycket kunde vi fatta. Det gick inte att få ur honom några upplysningar. För det var det vi försökte. När jag kom hem prickade jag in de försvarsanordningar vi kunde upptäcka vid vår inspektionsrunda på en stadsplan. Jag vet inte riktigt hur, men kanske kan de bli till nytta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s