Det var för 70 år sedan…

Det har gått sjuttio år sedan, nästan tre generationer, och det är knappast någon längre som minns. Jag vill därför  berätta hur vi upplevde krigsslutet i april 1945. Minnet är bedrägligt, men det finns minnen som etsar sig fast, upplevelser som man aldrig glömmer. Jag har skrivit ner dem tidigare och återberättar dem nu i några avsnitt i form av en dagbok.

Dagboksblad 1

20 januari 1945

I natt fick jag se med egna ögon att fronten är nära. Jag var ganska trött i går kväll när jag äntligen kom till mitt hotell. Först hela dan med bokslutet hos klienten i Frýdek, sedan det långsamma lokaltåget från bergen till Ostrava. Maten här på hotellet är usel, men den är nog inte bättre på annat håll heller, vad kan man begära så här sjätte krigsåret. Jag tänkte gå och lägga mig när handelsresanden som satt mittemot mig böjde sig fram och viskade:

– Har ni sett? Kom med upp, skall ni se.

Vi gick upp till översta våningen och sedan ännu högre upp till en takbalkong. Där fanns det redan andra hotellgäster som lutade sig mot räcket och tittade åt samma håll. Stan var mörklagd, natten var svart, bara snön lyste vit på taken, men i nordost, bortom horisonten, någonstans i Polen, lystes natthimlen upp av hastigt uppflammande och försvinnande sken. Det såg ut som ett annalkande åskväder.

Fronten, den som vi så länge har väntat på, var nu nära. Jag känner oro och kanske fruktan, men mest förväntan.

22 januari

I går, på väg hem upplevde jag något verkligen obehagligt. Med resan var det det vanliga. Flyglarm, tåget stannade och vi fick hoppa ut och stå där på den snöiga åkern och vänta. Det har blivit vardagsmat att de amerikanska attackplanen kommer och skjuter sönder lok och tåg. Nu kom det ingen Mustang eller vad de nu heter, men vi blev försenade och klockan var över tio när vi kom till Kromĕříž. Då hade mitt tåg gått för länge sedan och där stod jag med min tunga portfölj i det kompakta mörkret och kylan utanför järnvägstationen. Staden var mörklagd och öde, det var väldigt kallt och hotellet mittemot verkade tillbommat. Jag ringde på dörren, de öppnade men portieren sa att det var fullbelagt. Jag undrade vad jag skulle ta mig till och efter en viss tvekan sa han att det fanns ett rum, men att det låg bakom ett annat rum där det redan bodde en herre som kanske redan sov, så jag måste vara försiktig när jag gick genom hans rum.

Givetvis tog jag rummet, fick nyckeln och kände mig lycklig. Jag fick gå en trappa upp och jag såg att det verkligen var fullbelagt. Utanför varje dörr låg det ett eller två par skor för putsning. Men när jag kom till mitt nummer förstod jag varför portieren var tveksam. Där utanför dörren stod ett par höga svarta stövlar.

Sov han? Skulle jag bara öppna med nyckeln? Nej, jag knackade försiktigt och det hördes ”Herein!” inifrån.

På sängen i det avlånga rummet, med ansiktet mot mig låg en mörkhårig man. I vänstra handen höll han en bok, den högra handen vilade på en stol som han hade ställt vid sängen och där på stolen låg det en stor svart Lugerpistol. På stolskarmen hängde en vapenrock med svarta SS-kragspeglar. Mannen såg misstänksamt på mig, men jag viskade bara ett ”Guten Abend!”, höll hårt i min portfölj och smög snabbt till mitt rum.

Jag hade inte fått någon nyckel till dörren mellan våra rum och jag undrar vem av oss som var räddast. Vi är ju i början på 1945, de vet att kriget är förlorat, det sägs att det finns partisaner i trakten, så de börjar bli skakis. Men jag var trött och sov faktiskt rätt gott. På morgonen var min granne redan borta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s