Lumpen

Armémuseums pågående utställning Från mönstring till muck presenteras i en bok med samma namn. Lars Linder recenserar boken i DN (9/3) och minns den egna värnplikten på 1960-talet. Han skriver att hade militären tagit vara på tillfället och gjort lumpen till en skola i demokrati och medborgaranda hade den kanske överlevt som en civil samhällstjänst och en plats för möten mellan olika klasser och grupper.

Det finns många som menar att avskaffandet av den allmänna värnplikten var olyckligt och man har till och med börjat tala om att den skulle återinföras i en eller annan form. Utvecklingen i vårt närområde visar på nytt att förhoppningar om en evig fred i Europa kan svikas väldigt lätt och det är knappast någon som i dag skulle vilja påstå att vår beredskap är god.

Hur det nu än är med vår försvarsstrategi, jag saknar värnplikten också av de skäl som Lars Linder har berört. Mig veterligt har ingen annan institution, organisation eller förening varit så viktig för sammanhållningen i samhället som just lumpen. Och jag talar av egen erfarenhet.

Jag gjorde lumpen ungefär samtidigt med Lars Linder. På den tiden tog det sju år att bli svensk medborgare, och när man blivit det blev man inkallad. Jag var då mitt i trettioåren, hade ett ansvarsfullt arbete, var gift och nybliven far, så det var varken lätt eller enkelt. Antagligen hade jag kunnat krångla mig ifrån lumpen med diverse läkar- och arbetsgivarintyg, men jag tyckte att jag var skyldig något mitt nya fosterland, så jag ställde upp och inställde mig på I 14 i Gävle.

Inte utan vissa farhågor. Jag var ju nästan dubbelt så gammal som de beväringar jag skulle dela luckan med, jag var en gift familjefar och invandrare dessutom.  Hur skulle det gå? Men alla mina onda aningar kom på skam och jag har aldrig ångrat de tio månader jag tillbringade på Kungsbäck.

I 14 - LK permiss

Den socialiseringsprocess som unga män genomgick när de fick leva och samsas med nitton andra på samma logement, alla från olika miljöer, olika socialgrupp och varierande utbildning och yrke, var utan motstycke. Många kom direkt från mammas omsorg, här fick de lära sig att ta vara på sig själva och sina prylar, bädda sin säng, passa tider, hålla sig snygga. Och jag lovar att överfuriren som såg till att bäddtäcket var slätt, kängorna  välputsade och luckan välstädad och ren, var litet tuffare än de flesta mammor.

I 14 luckan 4. k

En poäng som man kanske inte har uppmärksammat är att värnplikten var ett utomordentligt integrationsverktyg för oss invandrare. För mig var lumpen det enastående tillfället att lära känna människor ur samhällsklasser jag aldrig förr eller senare hade fått träffa.  Och inte bara träffa och känna – jag blev en av dem, helt och fullt accepterad i gruppen och till och med uppskattad som kamrat och vän. En underbar känsla för en främling i ett nytt land.

Synd att värnplikten inte finns längre. Tänk vilken möjlighet det skulle vara för vilsna unga män som söker sig till krigets Syrien att hitta vägen in i det svenska samhället. Det handlar om ungdomar som lever i främlingskap, isolerar sig i sin etniska grupp och upplever majoritetssamhället som fientligt. Här skulle de få leva i månader tätt tillsammans med svenska jämnåriga, sådana de aldrig träffar annars, uppleva kamratskapet, slita ont men också lyssna på musik, spela fotboll och ha kul tillsammans – och upptäcka att vi alla är människor. Risker? Att de skulle lära sig hantera vapen som de kunde använda i fel syfte? Det lär man sig väldigt lätt på annat håll. De som är kriminellt belastade eller misstänkta skulle antagligen inte få göra lumpen, dem får samhället ta hand om på ett annat sätt. Det finns tusentals andra som finns i farozonen och som kunde hjälpas till att integreras i vårt samhälle. Nackdelar? OK, man fick ha ett alternativ till fläskpannkaka och ärtsoppa på torsdagar, men det kunde det vara värt.

Och apropå militärens brist på samhälleligt engagemang på 1960-talet. Själv kom jag från ett land där politisk skolning, eller snarare indoktrinering av de värnpliktiga var minst lika viktigt som den militära utbildningen. Vi levde mitt under det kallaste kriget och jag vill påstå att även den enklaste grabben från Hälsingland som jag delade luckan med visste var fienden fanns och varför vi lärde oss skjuta och döda. Vår inställning var enkel, och jag fick den senare flerfaldigt bekräftad i hemvärnet: vi vill ingen illa, men den jävel som sätter sin fot på vår mark får skylla sig själv.

Annonser

En reaktion på ”Lumpen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s