Vi är inte Charlie Hebdo

Svenska journalister har fått harfrossa. De vågar inte publicera Charlie Hebdos satir-teckningar, de vill inte ”provocera i onödan” som Aftonbladets Lena Mellin säger och de ropar på polisskydd. Ola Larsmo ser terrordådet i Frankrike som en del av ett mönster.

Att en svensk tidningsredaktion skulle dela Charlie Hebdos öde och bli nedmejad med en kalasjnikov är ungefär lika sannolikt som att den här artikeln blir publicerad i DN.

Peter Wolodarski och Björn Wiman hyllar upplysningen och yttrandefriheten, men inte de heller vågar publicera någon av de satirteckningar som utlöste morden i Frankrike. Av omsorg om personalens säkerhet eller för att inte ”provocera i onödan”?

Jag tror inte att svenska journalister är fegare än deras franska kolleger. Men de saknar den franska upplysningstraditionen, passionen för det fria ordet och för frihet från konformism, den franska upprorsandan. Charlie Hebdo har slagit ner med lika stor kraft på allt som strider mot denna tradition. I Voltaires anda har man häcklat och förlöjligat presidenter, påvar, pretentiösa intellektuella, Le Pen och islamistiska mörkermän, med samma vassa pennor och med samma mod. Ett av deras nummer hette Charia Hebdo.

Svenska journalister och satirtecknare är uddlösa och konformistiska. De är mainstream, de utmanar ingen och riskerar inget. Dagen före massakern i Paris publicerade DN-Kultur en artikel av Ola Larsmo och Per Svensson som är karakteristisk för den här andan. I det ”mönster” Ola Larsmo talar om tycks framför all ingå fascismen, närmast fascismen i skepnad av Jimmie Åkesson. Det är en alarmistisk artikel full av skenargument av typen guilt by association, medvetna vantolkningar och konspirationsteorier. Jag kan inte påminna mig att jag under de drygt sextio åren som jag följt Dagens Nyheter någonsin läst något så insinuant, försåtligt och intellektuellt ohederligt.

Faran med att tala om ett allmänt ”mönster” och att framställa Sverigedemokraterna som det värsta hotet mot vår demokrati är att man tränger bort och förringar andra och mer påtagliga hot. För att inte ”provocera i onödan” försäkrar man ständigt om att religionen islam inte bär något ansvar för de terrordåd som dagligdags utövas i dess namn. Det är en hypotes som bestämt kan ifrågasättas, men all kritik av islam tabuiseras med det före-givna skälet att man inte får kränka muslimer som grupp. Men ”kränkning” är en subjektiv känsla som inte borde hindra religionskritik i upplysningens anda, i synnerhet inte som islam är en religion med politiska ambitioner.

Charlie Hebdos tecknare blev dödade i sin yrkesutövning som journalister, för att de provocerat, ”kränkt” troende muslimer. De judar som dödades i det andra attentatet i Paris blev utvalda som gisslan och dog för att de var judar. De hade inte kränkt eller provocerat någon på annat sätt än genom sin blotta existens. Det var ett antisemitiskt, rasistiskt dåd. Opinionsundersökningar visar att antisemitismen även här närs och utövas främst av muslimer, men att kritisera denna rasism är lika tabubelagt som all annan kritik av muslimer och islam.

Det står illa till med upplysningsandan och yttrandefriheten i det här landet.

(Debattinlägg i DN 2015-01-10 – refuserat)

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s