Arnstads rädslor

Kommentar till Arnstads slutreplik i DN-Debatt

”Vi lever i ett land böjt under ultranationalistisk terrorism” är den larmande rubriken över Henrik Arnstads slutreplik till min debattartikel i DN 29.12. Arnstad tycker att det är korrekt att kallas alarmist. Han vill att ropet alarm! skall skrikas från varje gathörn, då inte bara Sverige utan hela Europa har böjt sig och sviktar under den ultranationella terrorn. Demokratin är hotad, höger som vänster skall upp till strid mot mörkrets makter. Situa-tionen är hotfull då ”…alla svenskar som vågar förhålla sig kritiskt till SD i offentligheten mordhotas, terroriseras och förföljs…” En utsaga vars sanningshalt är lika svår att verifiera som att falsifiera.

Hur många människor tycker att Arnstads skräckmålning återger verkligheten, vår vardag? Jag gör det inte och det jag tidigare trodde var en välmenad men missriktad alarmism börjar nu i mina ögon likna paranoia.

Det är rätt att larma när faran står för dörren. Men den som gång på gång skriker om vargen och vargen visar sig vara en pudel gör mer skada än nytta och utsätter sig själv för löje. Risken med en ensidig alarmism är att den leder bort uppmärksamheten från andra och kanske större hot.

Jag har i min replik tagit fel på Robert Paxtons förnamn och buntat ihop honom med en brittisk kollega, något som Arnstad kallar symptomatiskt för min artikel som ”konsekvent bygger på felaktigheter”. Men han går inte närmare in på dessa felaktigheter för att ”inte vara långrandig”. I stället ägnar han hela sin slutreplik åt något helt annat. Detta är Arnstads vanliga debatteknik. Inte i något av sina mångordiga inlägg, vare sig i Historisk Tidskrift eller i DN, har han på ett sakligt sätt besvarat min kritik. Jag har tidigare visat på en hel rad brister, tvivelaktiga påståenden och historiska grodor i hans bok, och jag kan räkna upp ett antal till.

Det minsta man kunde begära är att han ber Winston Churchill om ursäkt för sitt klantiga påstående att den brittiske statsmannen inte hade några höga tankar om demokrati. En beskyllning enkom beroende på att Arnstad inte fattat Churchills eleganta retorik i det berömda talet i Underhuset 1947.

Vår debatt gällde frågan om Sverigedemokraterna är fascister eller ej. Arnstad har fått mothugg från alla historiker, statsvetare och andra forskare som hittills yttrat sig. Nu kommer han med ett egendomligt argument: han skriver att Paula Bieler (SD) i sitt debattinlägg i DN har ”undvikit att explicit dementera att partiet är neofascistiskt”. Här har vi Arnstads argumentationsteknik i ett nötskal. Bieler visar i sin artikel punkt för punkt varför SD inte är fascistiskt, inte ens enligt Arnstads egen tolkning. Hennes argument är relevanta och hela hennes artikel är en dementi, men Arnstad ids inte bemöta henne på ett hederligt sätt.

I DN-artikeln citerar han ”en känd svensk professor” (Dick Harrison) och säger att dennes uttalande ”saknar vetenskaplig kvalitet”. Som stöd för sitt omdöme använder han den av mig feldöpte Robert O. Paxton. Paxton är den enda författare i The Oxford Handbook of Fascism som till viss del accepterar Griffins generiska teori.

Vad är det då dessa två professorer säger om fascismen?

Harrison: ”Den dagen Sverigedemokraterna börjar beteckna sig som revolutionära manschauvinister, yrkar på korporativism, kräver att alla partier utom det egna ska avskaffas, går till angrepp mot alla som tolkas som ’svaga’, vill återupprätta ett rasbio-logiskt institut, uttrycker en önskan att återställa Sveriges gränser till vad som gällde före freden i Nystad 1721 och genomför en militant marsch mot Stockholm med idel partimedlemmar i folkdräkt i syfte att gripa makten – den dagen är de att betrakta som fascister.”

Paxton (i The Anatomy of fascism): ”A form of political behavior marked by obsessive preoccupation with community decline, humiliation or victimhood and by compensatory cults of unity, energy and purity, in which a mass-based party of committed nationalist militants, working in uneasy but effective collaboration with traditional elites, abandons democratic liberties and pursues with redemptive violence and without ethical or legal restraints goals of internal cleansing and external expansion.”

Detta är Paxtons klassiska fascismdefinition. Han säger vidare att fascismen kännetecknas av ”a sense of overwhelming crisis beyond the reach of any traditional solutions; the need for authority by natural chiefs (always male), culminating in a national chieftain who alone is capable of incarnating the group’s historical destiny; the superiority of the leader’s instincts over abstract and universal reason; the beauty of violence and the efficacy of will, when they are devoted to the group’s success”.

Paxtons beskrivning som visar tydliga överensstämmelser med Harrisons text är välkänd och ofta citerad, men den tycks ha undgått Arnstad. I stället tar han fram ett annat citat som inte har någon relevans. Han påstår också att man använder ytliga politiska klichéer, något som mig veterligt ingen har gjort. Arnstad bygger egna luftiga väderkvarnar som han sedan tappert rider mot.

Arnstads andra auktoritet, Kevin Passmore, är en yngre forskare som skrivit flera verk om Frankrikes moderna historia. I Fascism: A Very Short Introduction konstaterar han att “fascism is notoriously inconsistent and difficult to define” och beskriver den som “an ideology that appeals to skinheads and intellectuals; denounces the bourgeoisie while forming alliances with conservatives; adopts a macho style yet attracts many women; calls for a return to tradition and is fascinated by technology; idealizes the people and is contemptuous of mass society; and preaches violence in the name of order”.

Fascismen, skriver han vidare, skiljer sig påtagligt från den traditionella konservatismen: “Unlike conservatives, fascists were prepared to exert state authority over the economy, interfere in private family life, disrespect monarchies and churches, and reshape traditional institutions like the army and the civil service”. Passmore menar att det var situationen efter det första världskriget som möjliggjorde fascismen och att neofascismen efter 1945 – med undantag för Italien – begränsas till små obetydliga grupper. Han anser inte att British National Party eller Front National är fascister.

Jag låter läsaren själv avgöra om Paxtons och Passmores definitioner passar på Sverige-demokraterna och om dessa kan anses mer fascistiska än Front National eller BNP.

Återstår Griffins generiska fascismdefinition som Arnstad bygger hela sitt resonemang på. Det finns ett fåtal forskare som anser att Griffins angreppssätt är fruktbart, en av dem är statsvetaren Roger Eatwell, men han formulerar en egen definition. I Sverige instämmer, med vissa reservationer, Lena Berggren som granskat Griffin och Eatwell i en intressant artikel i Historisk tidskrift 2002:3. De flesta forskare anser dock att en sådan definition inte är meningsfull eller ens möjlig. Jag har tidigare visat att det, tvärtemot vad Arnstad påstår, inte råder någon internationell konsensus om Griffin, något som även Berggren bekräftar. Hon skriver också att ett generiskt begrepp med nödvändighet är en abstraktion som uttrycker en kärnmyt och måste formuleras med försiktighet.

Som en liten lustighet kan jag påminna Arnstad om att han i en uppsats i historia höstterminen 2009 citerat Passmores kritik av Griffin: ”I do not believe it possible to ’define’ fascism in the way that he does… Griffin’s mistake is to suggest that his definition represents the only way to understand…”.

Annonser

En reaktion på ”Arnstads rädslor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s